Gul fackförening

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Gult fack)
Hoppa till: navigering, sök

En gul fackförening är en facklig sammanslutning som styrs eller kontrolleras av arbetsgivaren i syfte att förhindra strejker eller motverka arbetarnas inflytande på lönerna eller andra produktionsförhållanden.[1] De är förbjudna enligt artikel 2 i ILO:s konvention nr 98 från 1949. Med hjälp av ett gult fack kan en arbetsgivare kontrollera motparten i förhandlingar om t ex kollektivavtal.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Det första gula facket, Fédération nationale des Jaunes de France, grundades i Frankrike av Pierre Biétry år 1902. Den gula färgen valdes för att understryka skillnaden mot rött som associerades med socialism. Gula fackförbund, i motsats till röda fackförbund såsom Confédération Générale du Travail, motställde sig klasskamp och förordade istället samarbete mellan kapital och arbetarklass, och man motsatte sig stridsåtgärder såsom strejk för att lösa arbetskonflikter.[2] Istället framhölls i nationalistisk anda enighet inom nationen oavsett klasstillhörighet.

Enligt den israeliska historikern Zeev Sternhell hade det gula facket i Frankrike åren före första världskriget ungefär en tredjedel så många medlemmar som Confédération Générale du Travail, men det gula facket finansierades direkt av företagsintressen.[3] Tidiga förespråkare av gula fackföreningar, såsom Pierre Biétry och Maurice Barrès, hyste djupt katolska och antisemitiska värderingar som de delade med den dåtida franska ytterhögern, främst ultrakonservativa Action française.[4] Fenomenet kan därmed ses som en föregångare till senare fascistisk korporativism.

Utveckling i Frankrike och Tyskland[redigera | redigera wikitext]

År 1905 bildades de första gula fackföreningarna i Tyska riket av landets stora industrikoncerner för att konkurrera med oberoende, arbetarstyrda organisationer. I och med Stinnes-Legien-avtalet 1918 tvingades de största bolagen i landet skriva under att sluta betala de gula fackföreningarna, i fruktan av att deras egendom skulle förstatligas till följd av den pågående novemberrevolutionen. 1933 upplöstes alla fackföreningar liksom alla arbetsgivarorganisationer med inrättandet av Tyska arbetsfronten för både arbetsgivare och arbetstagare.

Under den nazityska ockupationen av Frankrike 1940-1944 förbjöds regelrätta fackförbund och arbetstagare organiserades i företagsstyrda industrikorporationer enligt fascistisk modell av Vichyregimen.

Gula fackföreningar efter land[redigera | redigera wikitext]

USA[redigera | redigera wikitext]

Gula fack var väldigt populära i USA i början på 1900-talet för att hindra anställda att organisera sig och gemensamt ställa krav på bättre arbetsvillkor.[5] I och med stiftandet av National Labor Relations Act 1935 förbjöds arbetsgivare att direkt blanda sig i facklig verksamhet i landet men företag försökte hitta andra sätt att motverka oberoende organisering av sina anställda på arbetsplatsen.[6]

Japan[redigera | redigera wikitext]

I Japan splittrades fackföreningsrörelsen på 1920-talet i högerorienterade "samarbetsvilliga" fack som förespråkade representation av både arbetarnas och kapitalägarnas intressen, och vänsterorienterade fack som ville bevara arbetarnas oberoende organisering.[7] Kraftigt politiskt motstånd mot den politiska vänstern under mellankrigstiden förhindrade att fackföreningar fick mycket spelrum på arbetsmarknaden, och arbetarnas rättigheter förblev begränsade.[8] 1940 löstes alla regelrätta fackföreningar upp och både arbetsgivare och arbetstagare organiserades i en statskontrollerad korporation, Sangyo Hokokukai.[9] Än idag är det vanligt med mycket nära relationer mellan fackföreningar och företagsledning i Japan och gula fackföreningar accepteras.[10]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.ne.se/gul-fackf%C3%B6rening
  2. ^ George L. Mosse The French Right and the Working Classes: Les Jaunes Journal of Contemporary History, Vol. 7, No. 3/4 (Jul. - Oct., 1972), pp. 185-208.
  3. ^ Zeev Sternhell a Droite révolutionnaire: Les Origines françaises du fascisme, 1885-1914 (Paris, 1978)
  4. ^ Maurice Tournier,« Les mots fascistes, du populisme à la denazification », Mots, juin 1998, n° 55, pp. 157-158.
  5. ^ Bessemer Historical Society (n.d.). "Colorado Fuel and Iron - Historical Outline". Online at the Bessemer Historical Society. Hämtad 29 aug 2007.
  6. ^ National Labor Relations Act. [1].
  7. ^ Weathers, C. (2009). Business and Labor. In William M. Tsutsui, ed., A Companion to Japanese History (2009) pp. 493-510.
  8. ^ Kimura, Shinichi, Unfair Labor Practices under the Trade Union Law of Japan
  9. ^ Cross Currents. Labor unions in Japan. CULCON. Retrieved 11 June 2011
  10. ^ Hatsuoka, Shoichiro (1982). "Review Article: Organised Workers & Socialist Politics in Interwar Japan". Japan Quarterly, No. 1, January-March 1982. Online at the Global Labor Institute. Retrieved on 29 August 2007.