Gunnar Heckscher

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gunnar Heckscher

Gunnar Heckscher 1959

Född Gunnar Edvard Heckscher
8 juli 1909
Danderyd, Stockholms län
Död 24 november 1989 (80 år)
Uppsala, Uppsala län
Gravplats Skogskyrkogården i Stockholm
Nationalitet Svensk
Politiskt parti Högerpartiet
Barn Sten Heckscher
Ivar Heckscher
Einar Heckscher
Eva Heckscher
David Heckscher

Gunnar Edvard Heckscher, född 8 juli 1909 i Danderyd i Stockholms län, död 24 november 1987 i Uppsala,[1] var högerpartiets partiordförande 1961-1965, ambassadör och professor i statsvetenskap. Enligt Nils Elvander var Gunnar Heckscher den siste stora statsvetenskapliga professorn som var politiskt aktiv i högerpartiet.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Han var son till den ekonomiske historikern Eli Heckscher och dennes hustru Ebba, född Westberg. Han studerade vid Uppsala universitet, där han blev fil.lic. 1932, och disputerade 1934 för filosofie doktorsgrad med avhandlingen Konung och statsråd i 1809 års författning. Under sin studietid i Uppsala var Heckscher ordförande i Föreningen Heimdal och senare blev han hedersledamot i samma förening. Till hans minne delar Föreningen Heimdal varje år ut Gunnar Heckschers stipendium för reformvänlig konservatism, till den som bäst verkat för detta ändamål.

För disputationen blev Heckscher även docent i statskunskap.[förtydliga] Han fortsatte sitt statsvetenskapliga författarskap med ett tvåbandsverk om den svenska konservatismens idéutveckling före representationsreformen. Som statsvetare gjorde han under 1940- och 1950-talen några arbeten som var banbrytande: Staten och organisationerna (1947) om hur intresseorganisationer inkorporerats i statsmakten, Svensk statsförvaltning i arbete (1952) som i metodologisk bemärkelse införde intervjuer till disciplinen, och The Study of Comparative Government (1957). Han författade därtill flera verk om centrala politiska begrepp, som Unghöger (1934), Gammal och ny konservatism (1947) och Pluralist democracy (1948).

1941 blev han först docent vid Stockholms högskola, och senare samma år värvad till Socialinstitutet i Stockholm, som biträdande föreståndare, och året därpå som tillfällig föreståndare. 1945-1954 var han rektor där, samtidigt som han undervisade i stats- och kommunikationskunskap. Vid institutet fick han ställning som professor 1948, men fick samma befattning vid Stockholms högskola 1958 och flyttade då dit. Från och med 1940-talet ingick han i flera statliga kommissioner och utredningar. Han ingick i styrelsen för Svenska institutet 1948-1952, och blev 1954 även dess ordförande, en position han besatt fram till 1957.

Heckscher ansågs som ljusblå, det vill säga tillhörande vänsterfalangen i högerpartiet (nuvarande moderaterna), och har själv uttalat att det enda som fick honom att bli politiskt aktiv i högern var försvarsfrågan. Efter att ha suttit i Uppsala stadsfullmäktige 1938-1941, blev han 1949 ordförande för Högerns ungdomsförbund, en post han hade till 1952. Gunnar Heckscher var därmed den förste HUF/MUF-ordföranden som blev partiordförande för högerpartiet/moderaterna; den andre är statsministern[Uppdatering behövs] Fredrik Reinfeldt.

Vid sidan av partipolitiken hade han uppdrag för FN att organisera förvaltningsutbildningen i Ankara 1952, och ingick från 1957 i Europarådets rådgivande församling.

Han invaldes för högern i Andra kammaren i Sveriges riksdag 1957, och blev året därefter andre vice ordförande för högerns riksorganisation. Han tog 1961 över ordförandeskapet i högerpartiet efter den populäre Jarl Hjalmarson. Han var under åren 1962 till 1965 högerns gruppledare i den Andra kammaren. Heckscher var den första partiordföranden för högerpartiet som inte var troende. Han var också den första av judisk börd.

Heckscher stötte ofta på motstånd i sitt eget parti. Enligt biografen Tommy Möller ansåg Gösta Bohman att Heckschers svaghet som politiker var dennes intellektuella egenskaper. Med detta avsågs att det är svårt att driva en tydlig linje när man har ett genuint intresse av att i varje läge studera och värdera olika handlingsalternativ. Heckscher ansåg själv att hans insatser som partiledare var mindre goda, men i hans dödsruna 1987 skrev Nils Elvander att vissa frågor Heckscher drev var långt före hans tid. Heckschers främsta engagemang som partiledare var att föra Sverige närmare Europa, att samordna den borgerliga oppositionen, och att rycka upp partiet efter förlusten i ATP-frågan. Gällande Europafrågan och borgerlig samverkan skulle han med tiden få gehör.

Det finns olika förklaringar till varför Heckscher 1965 avgick som partiledare. Enligt det mest utbredda synsättet[vem?] berodde det på hur ATP-frågan användes i valet till andra kammaren 1964, vilket visade sig bli ett misslyckande. Själv uppgav dock Heckscher att han avgick för att han misslyckats med att ena den borgerliga oppositionen mot socialdemokraternas maktövertag. Högerns inställning i ATP-frågan och avideologiseringen i välfärdspolitiken, var viktiga skäl till att den borgerliga samlingen misslyckades.[2][förtydliga]

Efter tiden som partiledare blev Heckscher ambassadör i New Delhi, där han var placerad till 1970 då han blev ambassadör i Tokyo. Han pensionerades 1975, och utgav 1977 sin första bok på 20 år, Asiatiskt maktspel.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Heckscher gifte sig 1934 med Anna Britta Vickhoff, dotter till notarien Emil Vickhoff och Ellen Ryd. Han var far till Sten Heckscher, Ivar Heckscher, Einar Heckscher, Eva Heckscher och David Heckscher.

Död[redigera | redigera wikitext]

Han ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Heckscher, Gunnar Edvard
  2. ^ Alf W Johansson etc., Sveriges historia, 4:e uppl., Stockholm 2006, s. 384
  3. ^ Begravda i Sverige, CD-ROM, Version 1.00, Sveriges Släktforskarförbund.: Heckscher, Gunnar Edvard

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Erik Gustaf Westman
Föreningen Heimdals ordförande
1930-1931
Efterträdare:
Karl Georg Arrhénius
Företrädare:
Ebbe Ohlsson
Ordförande för Högerns ungdomsförbund
1949-1952
Efterträdare:
Bengt Lind
Företrädare:
Jarl Hjalmarson
Högerpartiets partiledare
1961-1965
Efterträdare:
Yngve Holmberg
Företrädare:
Klas Böök
Sveriges ambassadör i New Delhi
1965-1970
Efterträdare:
Axel Lewenhaupt
Företrädare:
Karl Fredrik Almqvist
Sveriges ambassadör i Tokyo
1970-1975
Efterträdare:
Bengt Odevall
Företrädare:
Karl Fredrik Almqvist
Sveriges ambassadör i Seoul
1970-1975
Efterträdare:
Bengt Odevall