Gustaf Ising

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Gustaf Adolf Ising, född 19 februari 1883 i Finja, död 5 februari 1960 i Danderyd,[1] var en svensk geofysiker. Han var son till godsägare Jonas Nilsson och Maria Nilsson, född Jönsson. Gift 1924 med Aina Schoug.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ising blev filosofie kandidat vid Uppsala universitet 1903, filosofie licentiat vid Stockholms högskola 1910, disputerade där för filosofie doktorsgraden 1919 på avhandlingen Undersökningar rörande elektrometrar och blev docent i fysik där samma år. Han var tillförordnad professor vid Stockholms högskola 1920-28, laborator där 1928-36 och tilldelades professors namn 1934. Han invaldes som ledamot av Vetenskapsakademien 1935 och tillhörde Nobelkommittén för fysik 1947-53.

Ising konstruerade känsliga och oömma instrument för geofysiska mätningar och malmletning. Han studerade bl. a. varviga lerors magnetiska egenskaper och angav som den förste principen för den linjära partikelacceleratorn.[2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vem är det : Svensk biografisk handbok 1939, P A Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1939 s. 403
  1. ^ Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0), utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2005
  2. ^ Bra Böckers lexikon, 1976

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]