Gustaf Mannerheim

Från Wikipedia
Version från den 31 december 2017 kl. 07.59 av 2.65.49.227 (Diskussion) (Rättat stavningen av "storkors".)
Gustaf Mannerheim

Tid i befattningen
4 augusti 1944–11 mars 1946
Statsminister
Lista
Edwin Linkomies
Antti Hackzell
Urho Castrén
Juho Kusti Paasikivi
Företrädare Risto Ryti
Efterträdare Juho Kusti Paasikivi
Tid i befattningen
12 december 1918–26 juli 1919
Statsminister Lauri Ingman
Kaarlo Castrén
Företrädare Pehr Evind Svinhufvud
Efterträdare Kaarlo Juho Ståhlberg
Född Carl Gustaf Emil Mannerheim
4 juni 1867
Villnäs, Finland, Kejsardömet Ryssland
Död 27 januari 1951 (83 år)
Lausanne, Schweiz
Gravplats Sandudds begravningsplats[1]
Politiskt parti partilös
Militärtjänst
I tjänst för Ryssland (1887–1917)
Finland (1918–1946)
Tjänstetid 1887–1917 (Ryssland)
1918–1946 (Finland)
Grad Marskalk av Finland
Enhet Ryska armén
De vita
Finländska armén
Befäl Finländska försvarsmakten
Utmärkelser Serafimerorden
Svärdsorden
Gustaf Mannerheims heraldiska vapen
Kejsar Nikolaj II:s kröning i Moskva 1896. Framför kejsaren går Chevaliergardets officerare Gustaf Mannerheim (till höger om kejsaren) och Wladimir Romanovitch von Knorring (till vänster).

Carl Gustaf Emil Mannerheim, född 4 juni 1867 på Villnäs slott i Egentliga Finland, död 27 januari 1951 i Lausanne i Schweiz (då var det redan 28 januari i Finland, därav har Mannerheim två officiella dödsdatum), var en finländsk friherre, officer och statsman. Han är den ende som innehaft titeln marskalk av Finland. Han är mest känd i Sverige för sin ledande roll under vinterkriget och fortsättningskriget, men hade därtill ett avgörande inflytande på genomförandet av Finlands självständighet, dess politiska orientering mot övriga Norden och stadfästandet av Finlands republikanska regeringsform 1919.

Gustaf Mannerheim ligger begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Biografi

Barndom och uppväxt

Gustaf Mannerheims föräldrar var greve Carl Robert och grevinnan Hedvig Charlotta Helena Mannerheim, född von Julin. Som den tredje sonen fick han titeln friherre (greve-titeln ärvs genom primogenitur, övriga släktmedlemmar tillhör den friherrliga ätten). Fadern lämnade familjen 1880 med en älskarinna och for till Paris. Modern dog nedbruten av de lidanden denna händelse medfört året därpå när Mannerheim var 14 år. Huvudorsaken till att fadern lämnat landet var de stora spelskulder han ådragit sig. Mannerheim stod nu i praktiken som föräldralös och han placerades tillsammans med syskonen ut bland släktingar för omvårdnad. Hans uppfostran togs om hand av morbrodern Albert von Julin. Mannerheim hade bekymmer med sin skolgång och ålades vid upprepade tillfällen olika former av disciplinstraff. Morbrodern, som ville få ordning och reda på den unge Mannerheim, skickade honom därför som 15-åring till Fredrikshamn för att studera på Finska kadettkårens skola, men där blev han relegerad på grund av insubordination. Efter att ha studerat ryska i Charkov och avlagt studentexamen kom Mannerheim som 20-åring in på Nikolajevska kavalleriskolan i Sankt Petersburg 1887.[2] Han blev kornett 1889 och posterades i Polen vid 15:e Alexandriski-dragonregementet i Kalisz. Han skrev om detta i sina "Minnen" (1951):

” Regementet, vars hästar voro svarta, kallades fortfarande "dödshusarerna", ett minne från den tid det varit ett husarregemente, och uniformen bestod av svart dolma med silversnodder och silvergaloner. Detta tilltalade mitt ungdomliga sinne, och jag hade ingenting emot att bli stationerad i Polen, dit jag senare med glädje återvände. Ju mer jag lärde känna polackerna, desto bättre förstod jag dem och trivdes bland dem. „
– Gustaf Mannerheim, Minnen (1951)

I rysk tjänst

I januari 1891 blev Mannerheim flyttad till Maria Fjodorovnas Chevaliergarde i Sankt Petersburg. Hans familj anordnade ett giftermål med Anastasie Arapova, dottern till ryske generalmajoren Nikolaj Arapov. Giftermålet föranleddes mest av ekonomiska orsaker. Paret fick två döttrar, men äktenskapet slutade inofficiellt 1902 i separation och slutligen i skilsmässa 1919.

Mannerheim deltog som officer i det rysk-japanska kriget 1904-1905, där han blev befordrad till överste. Efter kriget tillbringade han en tid i Finland och Sverige 1905-1906. Han ledde en geografisk och militär expedition från Tasjkent till Kashgar från juli till oktober 1906, tillsammans med den franske sinologen Paul Pelliot. Kort därefter ledde Mannerheim en separat expedition, fram till hösten 1908, under vilken han mötte bland andra Dalai lama. Efter resan blev han utnämnd befälhavare över 13de Vladimir Ulanregementet i Novominsk (Mińsk Mazowiecki) i närheten av Warszawa. Följande år blev han befordrad till generalmajor och posterades i Warszawa.

Mannerheim deltog i första världskriget som kommendör för den ryska avdelta Gardeskavalleribrigaden i Warszawa. Han erhöll Rysslands mest eftertraktade tapperhetsmedalj, Sankt Georgsorden, på hösten 1914. År 1915 blev han kommendör för 12:e kavalleridivisionen. År 1917 befordrades han till generallöjtnant och blev kommendör för 6:e kavallerikåren.

Inbördeskriget och mellankrigstiden

Mannerheim som överbefälhavare 1918.
Mannerheim som riksföreståndare (sittande) och hans adjutanter (från vänster: överstelöjtnant Kasimir Lilius , kapten Heikki Kekoni, löjtnant Akseli Gallen-Kallela och fänrik John Rosenbröijer).
Efter sin tid som riksföreståndare bodde Mannerheim i Brummerska huset i Helsingfors.

Under Oktoberrevolutionen, i december 1917, sökte sig Mannerheim tillbaka till Finland. Väl hemkommen kallades han till medlem av militärkommittén som hade bildats för att få till stånd en finländsk militärmakt. I januari 1918 blev läget alltmer kritiskt och de röda gardena samarbetade öppet med de ryska trupperna. Mannerheim föreslog för kommittén att de snarast skulle resa upp till den österbottniska kuststaden Vasa som han bedömde som den mest lämpliga utgångspunkten för att skapa en armé för den lagliga regeringen, det vill säga senaten. Den 13 januari 1918 hade Mannerheim valts till ordförande för militärkommittén. Valet godkändes av senaten som även utsåg Mannerheim till den blivande arméns överbefälhavare och gav honom fullmakter att återställa ordningen i Finland. Armén skulle skapas i första hand med skyddskårerna som grund. Han reste med tåg till Vasa och fick kontakt med skyddskårerna i mellersta Österbotten.

Den 27 januari 1918 gav Mannerheim order att övermanna och avväpna de ryska garnisonerna i Vasa, Lappo och Seinäjoki. Samma dag tände rödgardisterna i Helsingfors, i tornet till Folkets hus, en röd lykta som tecken på att revolutionen mot den borgerliga regeringen hade börjat. Bägge åtgärderna gjordes ovetande om den andra. Den ryska soldatesken ställde sig på de rödas sida och så kom kriget att bli både ett brödrakrig och ett självständighetskrig för att nå självständighet från ryskt inflytande. Mannerheim förde det blodiga kriget till ett segerrikt slut som befäste och säkrade Finlands självständighet. I krigets slutskede befordrades Mannerheim till general av kavalleriet.

Mot Mannerheims vilja och bakom hans rygg hade senaten emellertid bett om tysk hjälp i kriget, vilket också gavs. När kriget hade avslutats i Finland med segerparad i Helsingfors den 16 maj avtackades Mannerheim. Senaten hade under tiden gått in för att landets armé skulle organiseras enligt tyskt mönster som då ansågs vara världens mest effektiva militära organisationsmönster. Även den finländske överbefälhavaren skulle ställas under tyskt befäl. Mannerheim kunde inte godta situationen utan avgick från posten som överbefälhavare och reste som privatman till Stockholm. I Stockholm tog han kontakt med Frankrikes och Storbritanniens ambassadörer för att informera om situationen i Finland och förmå deras länder att erkänna Finlands självständighet. Under tiden valdes Pehr Evind Svinhufvud till Finlands riksföreståndare i enlighet med Gustav IIIs regeringsform, stiftad 1772.

Riksföreståndaren Svinhufvud gav i september 1918 Mannerheim uppdrag att resa till Frankrike och Storbritannien för att utverka bistånd för den ansträngda livsmedelsförsörjningen i Finland. Mannerheim hade ett vittförgrenat kontaktnät i dessa länder och kunde i stort sett förverkliga sitt uppdrag. Vid Tysklands sammanbrott i världskriget stod det klart att den finländska tyskvänliga politiken som förts hade kört på grund och ett ombyte av politiska ledare måste ske för att landets politik skulle betraktas trovärdig av ententen. Mannerheim sågs som den enda möjliga personen som kunde lotsa Finland vidare och utsågs av lantdagen till ny riksföreståndare efter Svinhufvud, som lämnade posten.

Mannerheim verkade som riksföreståndare i dryga sju månader och under hans tid skapades den nya republikanska författningen. Mannerheim stadfäste författningen den 17 juli 1919. Under sin tid som riksföreståndare gjorde Mannerheim statsbesök i såväl Sverige som Danmark för att befästa Finlands orientering mot Norden. I presidentvalet 1919 valdes K.J. Ståhlberg till landets första president. Han besegrade Mannerheim med den borgerliga vänsterns och socialdemokraternas röster. Speciellt socialdemokraterna ville under inga omständigheter godkänna Mannerheim som riksföreståndare. Åter en gång avgick Mannerheim och lämnade den politiska scenen och blev privatman.

Under sin tid utan officiella uppdrag grundade Mannerheim 1920 Mannerheims barnskyddsförbund och blev vald till det finländska Röda Korsets ordförande. Han gick med intresse och iver in för sina civila uppgifter och gjorde ett flertal resor utomlands, bl.a. till Indien. Svinhuvud hade valts till president 1931 vilket möjliggjorde Mannerheims återinträde i en offentlig roll, nu som försvarsrådets ordförande. 1933 befordrades Mannerheim till fältmarskalk.

Under Mannerheims ledning påtalade försvarsrådet för regeringen brister i framför allt försvarsmaktens utrustning. Ett flertal promemorior skrevs men dessa ledde inte till större åtgärder. Man hänvisade gång på gång till bristande ekonomiska resurser.

Underhandlingarna med Sovjetunionen hösten 1939 gällde överlåtelse av finländskt territorium, främst på Karelska näset och några öar i Finska viken, mot kompensation i form av mångdubbelt större områden i gränsområdet till nordöstra Finland. Mannerheim förordade ett tillmötesgående i gränsfrågorna, men när regeringen inte delade hans ståndpunkt, begärde han avsked. Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939 och Mannerheim återtog då sin avskedsansökan och blev av president Kallio utnämnd till överbefälhavare för Finlands krigsmakt.

Andra världskriget

Hitler, Ryti och Mannerheim tillsammans i Finland 4 juni 1942.

Mannerheim blev finländsk överbefälhavare vid vinterkrigets utbrott 1939. Han förärades på sin 75-årsdag hederstiteln marskalk av Finland 4 juni 1942 av Finlands regering, med följande motivering:

” Era strålande militära bedrifter placerar Er på en hedersplats i vår historia som vår största soldat. „

Samma dag som Mannerheim utsågs till Finlands överbefälhavare utfärdade han följande dagorder:

” Finlands tappra soldater! Jag går till denna uppgift i en stund då vår arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroendet till sin chef är första villkoret till framgång. Ni känner mig och jag känner eder och vet att envar i ledet är färdig att fylla sin plikt ända in i döden. Detta krig är ej annat än frihetskrigets fortsättning och sista akt. Vi ska kämpa för våra hem, vår tro och vårt Fosterland. „
– Mannerheim vid Vinterkrigets utbrott.[3]

President

4 augusti 1944 valdes Mannerheim till Finlands president då man ansåg att enbart han kunde leda landet till fred. Den 4 mars 1946 begärde han avsked från sitt ämbete.

Militära grader och militära och politiska befattningar

Fältmarskalk Mannerheim studerar en karta under Vinterkriget
I detta hus i Brunnsparken i Helsingfors hade Mannerheim sitt hem 1924-1951. Det är numera Mannerheimmuseet.

Militära grader

  • Kadett vid Finska kadettkåren i Fredrikshamn (1882; relegerad 1886)
  • Kadett vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Petersburg (1887)
  • Underofficerskadett (1888)
  • Kornett vid storfurst Nikolaj Nikolajevitjs 15. Alexandrinska dragonregemente (1889)
  • Kornett vid Chevaliergardet (1891)
  • Löjtnant vid Chevaliergardet (1893)
  • Stabsryttmästare vid Chevaliergardet (1899)
  • Ryttmästare vid Chevaliergardet (1902)
  • Överstelöjtnant vid 52. Nesjinska dragonregementet (1904)
  • Överste vid 52. Nesjinska dragonregementet (1905)
  • Överste och kommendör för storfurst Mikael Nikolajevitjs 13. Vladimirska ulanregemente (1909)
  • Överste och kommendör för Hans Majestät Kejsarens Livgardes Ulanregemente (1911)
  • Generalmajor och fortsatt kommendör för Hans Majestät Kejsarens Livgardes Ulanregemente (1911)
  • Tillika generalmajors tjänst vid kejsarens svit (1912)
  • Generallöjtnant (1917)
  • General vid kavalleriet i Finlands armé (1918)
  • Fältmarskalk i Finlands armé (1933)
  • Marskalk av Finland (1942)

Militära och politiska befattningar

  • Förordnad att sköta specialuppgifter vid den kejserliga ryska hovstallförvaltningen (1897)
  • Chef för permanenta modellskvadronen vid officersridskolan i Sankt Petersburg (1903)
  • Vice kommendör för 52. Nesjinska dragonregementet (1905)
  • Ledamot av Finlands riddarhus vid den sista ståndslantdagen i Helsingfors (1905-6)
  • Kommendör för storfurst Mikael Nikolajevitjs 13. Vladimirska ulanregemente (1909)
  • Kommendör för Hans Majestät Kejsarens Livgardes Ulanregement (1911)
  • Kommendör för Avdelta ryska gardeskavalleribrigaden (1914)
  • Kommendör för 12. ryska kavalleridivisionen (1915)
  • Kommendör för den rysk-rumänska stridsgruppen "Wrancza" (1916)
  • Kommendör för VI. ryska kavallerikåren (1917)
  • Överbefälhavare för Finlands krigsmakt (1918-19)
  • Finlands statschef som riksföreståndare (1918-19)
  • Försvarsrådets ordförande och överbefälhavare i krigstid (1931)
  • Överbefälhavare för Finlands försvarsmakt (1939-1944)
  • Republiken Finlands president (1944-46)

Ordnar, förtjänsttecken och medaljer

Finska

Svenska

Mannerheim med kraschan för Riddare med Stora Korset av Svärdsorden (upprätt svärd) på bröstet, samt dess halskors.

Tsarryska

Övriga

Personligt

Mannerheims modersmål var svenska, men han talade också god eller flytande ryska, tyska och engelska. Finska kunde han sämre (och på grund av långa utlandsvistelser lärde han sig aldrig ett bra uttal), liksom franska (hovspråk under tiden i Ryssland).[9] Dessutom hade han vissa kunskaper i polska, portugisiska och mandarin.[källa behövs] Av alla militära befälhavare under andra världskriget hade Mannerheim den högsta rangen under första världskriget, general vid kavalleriet (1918). Mannerheim gav också namn åt den finländska försvarslinjen (Mannerheimlinjen) som användes under vinterkriget.

Bibliografi i urval

Se även

Referenser

Noter
  1. ^ Find a Grave, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ Mannerheim - Marshall of Finland, TV8, 2006
  3. ^ Björklund, Eric (1991). Kvarkentrafiken. Danderyd: Åkeriförlaget. ISBN 91-86748-09-2  sid. 11
  4. ^ Kungl. Serafimerorden i Sveriges statskalender 1940bih
  5. ^ Kungl. Svärdsorden i Sveriges statskalender 1940bih
  6. ^ Nordenvall 1998, s. 454..
  7. ^ Krigsvetenskapsakademien. i Sveriges statskalender 1940
  8. ^ No. 77, Nousevan Auringon Ritarikunnan I luokka Paulovniakukkasin, Japani, mannerheim.fi.
  9. ^ Turttola, Marti (2007-05-04): "MARSKALKEN AV FINLAND GUSTAF MANNERHEIM - Den siste riddaren". Finland.no. Läst 28 januari 2013
Källor

Externa länkar

Företrädare:
Pehr Evind Svinhufvud 		Finlands riksföreståndare
1918–1919 		Efterträdare:
Kaarlo Juho Ståhlberg
Finlands president
Företrädare:
Risto Ryti 		Finlands president
1944–1946 		Efterträdare:
Juho Kusti Paasikivi


v • r
Finlands presidenter
Finlands presidents baner
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gustaf_Mannerheim&oldid=42279554”