Gustav Badin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Badin” leder hit. För andra betydelser, se Badin (olika betydelser).
Badin, porträtt av Gustaf Lundberg.

Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albert Badin, född ca 1747, död 16 mars 1822, var en hovtjänare, ursprungligen slav, som verkade som betjänt hos drottning Lovisa Ulrika. Han hette ursprungligen Couchi, men kallades "Badin" (gyckelmakare, en som talar tok; se badinage, skämt, gyckel i SAOB).

Bakgrund och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Han föddes troligtvis på den danska ön Saint Croix i Västindien, varifrån han fördes till Europa. Hans föräldrar hade dött när han var liten till följd av att familjens bostad hade brunnit ned. Badin blev möjligen köpt av en dansk sjökapten från en ostindiefarare, som i sin tur gav honom till det danska etatsrådet Reiser,[1] vilken slutligen, 1757, gav honom som present till drottning Lovisa Ulrika, då han ansågs vara kring 10 år. Han växte upp direkt i kungafamiljens närhet.

Lovisa Ulrika bestämde sig för att ge honom en helt fri uppfostran i enlighet med den tidens idéer från Rousseau. Hon lät undervisa honom i kristendomen genom Natanael Thenstedt och döpte honom i kapellet på Drottningholm den 11 december 1768 med hela kungafamiljen, förutom hertig Karl, som faddrar och överhovpredikanten Enbom som officerande präst. Han fick namnen Adolf Ludvig Gustaf Fredrik Albert efter sina faddrar kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika, prins Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina.[2] Hon lät honom i övrigt växa upp helt fritt, och helt enligt sitt eget omdöme. Han var lekkamrat till kungabarnen och tilläts tala till dem och behandla dem på det sätt som han själv fann för gott. I bevarade texter beskriver flera samtida höga ämbetsmän Badins vilda manér och upptåg, inte utan en viss förfäran. Han växte upp till en intelligent och pålitlig person med gott självförtroende. Hans nymodiga, fria uppfostran höll dock inte riktigt i längden; man blev tvungen att tänka om och göra den mer "strukturerad".

Den 8 oktober 1764 uppvaktade han Sofia Albertina vid hennes födelsedag med dikten: "Jag som en utaf de svarta, obekant med landets sed. Gjör en önskning i mitt hjerta. Öfver vår Prinsessa med. men jag kan ej så beskrifva. Hvad för gådt jag önska vill, Jo at hon må mögder blifva. Många flera åldrar till"[2]

Yrkesliv[redigera | redigera wikitext]

Som vuxen var Badin betjänt till först drottning Lovisa Ulrika och efter hennes död 1782 till prinsessan Sofia Albertina. Han lärde sig franska och deltog som dansare i en balett säsongen 1769-70 och spelade säsongen 1770-71 huvudrollen i Arlequin Sauvage, en pjäs om hur "den ädle vilden" möter civilisationen, samt även i en erotisk pjäs,[3][4] med den franska teatertruppen. Han medverkade, liksom andra medlemmar av hovet, vid olika festspel och amatörpjäser, som till exempel i februari 1776 då han uppträdde i pjäsen "Marknaden i S:t Germain"[2]

Vid Lovisa Ulrikas död 1782 tog Badin, tillsammans med homme d'affaire (hovkvartermästare) Isaac Laurent hennes kvarlämnade papper i förvar och förde dem till prins Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina, som brände upp den innan de blev tagna i förvar av Gustav III. Då Gustav III fick veta detta ska han ha sagt till Badin: "Vet du väl, svarta människa, att sådant kan kosta ditt hufvud", varpå Badin svarade; "Det är i eders majestäts våld, men jag har ej kunnat handla annorlunda"[2]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

En bok ur Badins bibliotek. B A D I N är präglat i guld på frampärmen

Badin fick två gårdar i Stockholmstrakten och passerade ett antal olika titlar vid hovet. Han verkade som betjänt under fem olika kungar. Han var medlem i Sveaorden, från 3/8 1800 där han benämns hovsekreterare; i Timmermansorden (1793), där han benämns assessor och lantman, och Par Bricole. Han ägde två kronohemman i Svartsjölandet och titulerade sig själv bonde. Gustav III ska ha tilldelat honom titeln assessor, men han ville inte använde den med hänvisning till att det inte fanns något sådant som en svart assessor[2]. I Par Bricole var han dansmästare och ansvarig för nöjet och som sådan mycket uppskattad; på Barbaradagen 1799 blev han vice guvernör inom orden, vilket var näst högsta grad[2]Han var även medlem i Frimurarna, som bekostade hans begravning[2]. Att Badin var en tämligen lärd man visas inte minst av hans efterlämnade boksamling, som såldes på auktion i Stockholm 1822. Det omfattade ungefär 900 volymer, mestadels på franska, och många av böckerna hade understrykningar och kommentarer av Badins hand.

Badin var gift två gånger, men dog barnlös. Han gifte sig 1782 med Elisabeth Svart (död 1798) och 1799 med Magdalena Eleonora Norell, som överlevde honom och allmänt kallades "morianeränkan". Under sina sista år var han fattig och tycks ha mottagit pengar från Sofia Albertina.

Gustav Badin var det kanske mest kända exempel på de utomeuropéer som togs till Sverige som tjänare. Två andra var "morianskan" Daphne som döptes i Börkö i Småland år 1783, samt "morianen" Pluto i januari 1785 (den senare sades vara från Indien). Och några år före detta angavs tre indianer ha blivit döpta på samma plats i närvaro av adel och allmänhet.

Gustav Badin användes senare som en litterär förebild i Magnus Jacob Crusenstolpes roman om slottslivet, Morianen, eller Holstein-Gottorpiska huset i Sverige.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Badin – ett experiment i fri uppfostran”. Populär Historia (nr 1). 1996. http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=43&vid=178. 
  2. ^ [a b c d e f g] Forsstrand, Carl (1911). Sophie Hagman och hennes samtida. Några anteckningar från det gustavianska Stockholm. Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  3. ^ Ny svensk teaterhistoria. Teater före 1800. Gidlunds förlag 
  4. ^ Ivarsdotter Johnsson, Anna; Leif Jonsson. Musiken i Sverige. Frihetstiden och Gustaviansk tid 1720-1810 

Källor[redigera | redigera wikitext]