Gustav Vasas reduktion

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Äldre vasatiden
Sveriges historia 1523-1611

Föregås av
Sverige under Kalmarunionens tid

Gustav Vasa 1523-1560

Erik XIV 1560-1568

Johan III 1568-92

Sigismund 1592-1600

Karl IX 1599-1611


Fortsättning: Stormaktstiden

Gustaf Vasas reduktion från kyrkan pågick i samband med den svenska reformationen.

Redan omedelbart efter befrielsekriget började kyrkan, trots sin principiella frälsefrihet, få åtaga sig olika gärder till kronan, vissa år helt eller delvis avstå från tionde och så vidare. Men eftersom kronans inkomster fortfarande var otillräckliga, beslöts på Västerås riksdag 1527 den stora kyrkoreduktionen. Enligt beslutet - Västerås recess - skulle kronans ränta upprättas genom biskoparnas, domkyrkornas, klostrens och kanikernas överflödiga tillgångar. Biskoparna skulle inte få ha större följen, än kungen bestämt; överskottet av deras ränta skulle enligt överenskommelse mellan honom och dem överlämnas till honom, även deras slott och fästen. På samma sätt skulle ske med domkyrkornas och kanikernas ränta, över varje kloster skulle kungen sätta en god riddersman, som skulle låta klosterfolket få sitt uppehälle och hålla klostret vid makt, men för överskottet av dess ränta göra kungen tjänst med borgläger eller på annat sätt. För att adeln skulle återupprättas, skulle den återfå alla gods, som sedan Karl Knutssons räfst blivit skänkta, sålda eller pantsatta till kyrkan, de sålda eller pantsatta dock mot lämplig lösen, eftersom de längre eller kortare tid varit borta och inte löst sig själva. Skattejord skulle återgå, hur länge den än varit borta, undantag gjordes för jord som var nödvändig för prästernas uppehälle i Norrland.

Reduktionen sattes genast i verket. Biskoparnas slott indrogs omedelbart, snart därpå även deras sakören; för övrigt ingicks till en början avtal med dem, enligt vilka de för vad de fick behålla betalade en betydande så kallad "taxa" till kronan. Vid personombyten indrogs så gott som allt, så att biskoparna i stället fick anslag från kronan; och vid mitten av 1540-talet var detta genomfört över hela riket. Domkapitlens och kanikernas egendom behandlades i regel så, att prebendena indrogs, allteftersom de blev vakanta; vid vissa tillfällen påskyndades dock reduktionen genom ett slags utlösande av innehavaren. Även här var verket avslutat på 1540-talet. Klostergodsen togs genast under kunglig förvaltning; reformationen minskade avsevärt munk- och nunnelivet, och ett flertal kloster lades snart ner. De få återstående fick nöja sig med anslag av kronoräntor.

Efter hand gick indragningarna även utöver recessens innehåll. Av tionden indrogs inte bara biskoparnas och domkapitlens andelar, utan även från 1539 sockenkyrkornas, varefter de indragna andelarna av tionden - två tredjedelar av det hela bildade så kallat kronotionde. På 1540-talet började även sockenkyrkornas och sockenprästernas landbohemman dras in, dock med bibehållande av prästgårdar åt de senare. Även kyrkans lösa egendom - kyrksilver, klockor, dräkter och så vidare - underkastades under 1530-talet och senare en indragning, som tog djupt och bidrog till att framkalla både klockupproret och Dackefejden.

Summan av de hemman, som av Gustav Vasa indrogs från kyrkan, har beräknats till mellan 13 700 och 14 000, varav omkring 11 600-11 850 till kronan och omkring 2 150 till arv och eget. I vissa landskap steg det indragna till 20-30 procent av all jord och utgjorde omkring en åttondel av hela rikets mantal . Tillökningen i kronans årliga ränta har uppskattats till omkring 240 000 mark, vartill även kommer den indragna kronotiondens årliga belopp - omkring 166 000 mark - så att den sammanlagda slutsumman skulle uppgå till över 400 000 mark, vilket bör ha utgjort omkring en femtedel av rikets dåvarande ordinarie och extra ordinarie skatter. Summan av det indragna kyrksilvret kan inte med säkerhet beräknas, uppgifter saknas för en del år och vissa landskap. I räkenskaperna finns dock omkring 280 000 lod eller 17 500 lödiga mark silver uppförda , men man vet inte hur mycket detta varit av det hela. Summan av de till adeln återlämnade godsen kan inte heller beräknas, men bör högst ha uppgått till omkring 2 000 hemman. Beträffande indragningen till kronan gäller för övrigt, att den i själva verket endast delvis förtjänar namnet reduktion, eftersom det som kronan förvärvade, inte alltid tidigare tillhört den.