Hälsingland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Hälsingland (olika betydelser).

Koordinater: 61°30′43″N 16°30′25″E / 61.512°N 16.507°Ö / 61.512; 16.507

Hälsingland
Landskap
Hälsingland vapen.svg
Sverigekarta-Landskap Hälsingland.svg
Hälsinglands läge i Sverige.
Land  Sverige
Landsdel Norrland
Län Gävleborgs län,
Jämtlands län,
Västernorrlands län
Stift Uppsala stift
Största sjö Dellensjöarna
Högsta punkt Garpkölen 671 m ö.h.
Yta 14 264 km²
Folkmängd 129 151 (2013-12-31)[1]
Befolkningstäthet 9,05 invånare/km²
Hertiginna Prinsessan Madeleine
Landskapssång Såg du det landet
Landskapsblomma Lin
Landskapsdjur
Fler symboler...
Lodjur

Hälsingland är ett landskap i södra Norrland i Mellansverige. Det gränsar i söder till Gästrikland, i väster till Dalarna och Härjedalen och i norr till Medelpad. Landskapet har omkring 150 000 synliga fornlämningar.

Landskapet ingår i huvudsak i Gävleborgs län, men till landskapet räknas även Ytterhogdals och Ängersjö socknar i Jämtlands län och en liten del av Attmars socken, som i övrigt tillhör Medelpad och Västernorrlands län. Det tillhör den informella regionen Nedre norrland och riksområdet Norra Mellansverige[2]. Hälsingland ingår i vissa sammanhang (exempelvis SMHI:s distriktsindelning[3]) i Södra Norrland, och överlappar i andra (exempelvis järnåldersarkeologi[4]) med Mellannorrland. Hälsingland ligger norr om limes norrlandicus (biologiska norrlandsgränsen) men i huvudsak söder om den bergiga norrlandsterrängens gräns. I Hälsingland talas Hälsingemål, och landskapet anses delas av dialektgränsen mellan Norrländska mål och Sveamål, alternativt i sin helhet ligga söder om dialektgränsen.[5]

Prinsessan Madeleine innehar titeln som Hälsinglands hertiginna, likaså Gästriklands.

Landskapsvapen[redigera | redigera wikitext]

Blasonering:I svart fält en gyllene bock med röd beväring.

Hälsinglands landskapsvapen har sitt ursprung i att när de första landskapsvapnen kom till på Gustav Vasas tid, så hade Hälsingland en stor getavel. Hälsingebocken har kommit att bli en ikon för Hälsingland som återfinns som husdekoration och souvenirer.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Bottniska viken, ursprungligen Helsingjabotn, är den hals som folknamnet hälsing härrör ifrån.

Det tidigaste omnämnandet av hälsingar kan vara i den engelska dikten Widsith från 900-talet, som talar om ett folk som kallas Hælsings. Namnet Hälsingland nämns för första gången av Adam av Bremen i slutet av 1000-talet som Halsingland i samband med ledungen.

Hälsingland är ett inbyggarnamn och har betydelsen ”hälsingars land”. Hälsing i sin tur har tolkats som en kombination av ordet hals och efterleden inge, 'inbyggare'. Vad hals åsyftar har debatterats, emellertid har det inget med kroppsdelen att göra. De tolkningar som framförts har rört sig om antingen en trång del av vatten (jämför med Helsingborg-Helsingör), det vill säga ett smalt vattendrag, eller ett smalt landstycke.[6] Ett flertal vattendrag har framförts, som till exempel tre havsvikar som i äldre tid trängde in i landskapet (Alir, Sundhed och Nordanstig) men likaså eden i Sundhed har angivits som möjlig rot. Den vanligaste uppfattningen är däremot att den hals som åsyftas är Bottniska viken och att befolkningen som bodde längs dess stränder, på ömse sidor, var hälsingar.[6][7] Här har det också framhållits att Bottniska vikens smalaste del kallas för Kvarken, det vill säga ”strupen”.[8] Utvecklingen från Halsing- till Helsing- härrör från det så kallade i-omljudet[7] (jämför med den historiska förleden Jamt- i Jämtland) och dagens stavning med ä stammar från början av 1900-talet emedan bokstaven då var ”modärn”. I motsats till Helsingborg (som i 60 år stavades Hälsingborg) har stavningen av Hälsingland inte ändrats tillbaka.

Hälsingland har också en landsnamnman som Snorre Sturlasson berättar om i sin Heimskringla (Håkan den godes saga) från 1200-talet. Tore Hälsing (fornnordiska: Þórir helsingur) var sonsonen till Ketil Jamti (Jämtlands landsnamnman) som tvangs fly österut genom skogarna efter att ha begått ett dråp. Han kom att bosätta sig där och senare följde många efter; landet som sträckte sig till kusten blev kallat Helsingjaland.

Hälsingland är unikt i Sverige då det är det enda landskapsnamn som används som svordom, en eufemism för helvete som belagts tidigast på 1690-talet.[8]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Landskapet är odlingsbart i området under högsta kustlinjen, där sedimentjord återfinnes. Detta innefattar slättmarken längs den 2-3 mil breda kustremsan och älvdalarna, samt i den cirkulära sänkan i Dellenområdet, där en meteoritkrater uppstod för 100 miljoner år sedan.[9][10] Områdena ovanför högsta kustlinjen utnyttjades tidigare genom fäbodar (för bete och äng) och bodland (utgårdar med åker och äng).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Stenålder[redigera | redigera wikitext]

Hedningahällan i Enångers socken, Hälsingland, har heterogen keramik från 2000–2200 f.Kr. återfunnits som indikerar kulturmöte mellan den sydliga gropkeramiska kulturen (samlar-jägarkultur utbredd i sydöstra och södra Sverige) och den östliga Kiukaiskulturen (en sammansmältning av stridsyxekultur och kamkeramiska kulturen som främst återfinnes i Finland). Vete och korn har påträffats, men tros vara medförda till platsen, och inte lokalt odlade.[11]

Bronsålder[redigera | redigera wikitext]

Det fyrtio meter långa bronsåldersröset i Svartviks by i Norrala socken i Hälsingland (Riksantikvarieämbetets fornlämnings-ID: Norrala 19:1). Groparna i långröset är sannolikt rester efter igenrasade gravkistor. Det mindre långröset intill – Norrala 19:2 – är sexton meter långt och har en bevarad gravkista av kantställda hällar (ej i bild).

En vanlig fornlämningstyp från bronsåldern i Hälsingland och övriga mellannorrland är de gravrösen som ligger som ett pärlband i kustlandet, nära den dåvarande strandlinjen.

Odling och betesdrift introducerades i Hög och Hälsingtuna socknar i södra Hälsinglands inland under yngre bronsålder, där odling har daterats till 1000 f.kr. och kontinuerligt fortsatt på närliggande område under järnålder. Den odlande kulturen når Hälsinglands kustland kring år 400 f.kr.[11]

Järnåldern[redigera | redigera wikitext]

Exempel på rika järnåldersfyndplatser är Forsa socken där två fornborgar finns registrerade. Dessa ingick i den fyndtäta geografiska triangeln mellan Norrala socken (vid dagens Söderhamn), Mjälleborgen (Östersund, Jämtland) och Gene (Örnsköldsvik, Ångermanland), där ett självständigt småkungarike tros ha uppstått.[12] Mellannorrlands gårdar (norr om Norrala) tappade emellertid sin elitbetonade prägel på 500-talet och fram till vikingatid, och de samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade på 600-talet,[13] sannolikt till följd av konkurrens från järnproduktion som då uppstått i Gästrikland och sydvästra Hälsingland.[14]

Rikligt med vikingatida runinskrifter finns i landskapet, se Lista över Hälsinglands runinskrifter, de flesta från 1000-tal. Den äldsta bevarade nordiska rättskällan är sannolikt Forsaringen från Hälsingland, av de flesta forskare daterad till 900-talet,[15] av andra medeltid[16]

Stor-Hälsingland fram till 1600-talet[redigera | redigera wikitext]

Hälsingland (i sentida litteratur kallat Stor-Hälsingland[17][18][19]) var före unionstiden det gemensamma namnet för den norrländska kustbygden norr om Ödmården som under medeltiden kom att lyda under Hälsingelagen (bevarad från 1320) och uppbära ledungsskatt till den svenska kronan. Området omfattade sålunda hela Norrland, så långt det var bebott av svenskar. Hälsingelagen gällde även ett område i dagens Finland, vars norra gräns kom att sträcka sig till Ule älv och Ule träsk.[20]

Den del av Stor-Hälsingland som låg väster om Bottniska viken motsvarar således dagens Hälsingland, Ångermanland, Medelpad och södra Västerbotten, och var uppdelat i tredingar. Den södra delen kallades Sundhed, som i något senare tid delades i prostadömena Alir (sydvästra delen) och Sundhed (nordöstra delen), eller södra och norra prosteriet, vilka i huvudsak motsvarar det nuvarande Hälsingland. Alir och Sundhed hade var sin lagman, men i slutet av 1300-talet slogs de båda lagsagorna samman. Den gemensamme lagmannen höll lagmansting vid sockenkyrkorna och ofta även allmänna landsting för hela landskapet. Denne lagman stod dock i ett underordnat förhållande till Upplandslagmannen. Hälsingland hade en egen lag, Hälsingelagen, som gällde alla svensktalande i hela dagens Norrland. Ett exemplar förvarades i Selånger i nuvarande Medelpad.

Stenfinn (Staffan), "Hälsinglands apostel", var biskopsvigd missionär som omkring år 1060 utsändes från Hamburg-Bremen,[21] och enligt traditionen döpte många hälsingar, men efter 1072 jagades bort och led martyrdöden, begravdes i Norrala och kom att dyrkas som helgon. Kyrkor började därefter byggas, ofta vid etablerade handels-, tings- och kultplatser, ibland av förmögna personer som gårdskyrkor.

Hälsingland hade vid ingången till 1300-talet ett löst förhållande till Sverige. Så sent som 1317 slog hälsingarna ihjäl sveakungens skatteuppbördsman, men år 1331 hade beskattningen accepterats och statsmakten började se Hälsingland som del av Sverige. Ännu år 1374 lydde Hälsingland under sin egen landskapslag, som därefter ersattes med landslagar.

Områden i Gävleborgs län, här sydöstra Hälsingland

Indelningar från 1600-talet och framåt[redigera | redigera wikitext]

Socknar[redigera | redigera wikitext]

Dessa bildades huvudsakligen under medeltiden.

Sydöstra Hälsingland

Sydvästra Hälsingland

Nordöstra Hälsingland

Nordvästra Hälsingland

Utanför socknarna och med egen jurisdiktion fanns Hudiksvalls stad med Hudiksvalls rådhussrätt till 1945, Söderhamns stad med Söderhamns rådhusrätt till 1964. För Bollnäs stad bildad 1942 inrättades aldrig någon rådhusrätt.

1645 bildades Hudiksvalls län (blått) och Härnösands län (gult). Dessa sammanslogs 1654 till Västernorrlands län (både gult och blått), som 1762 delades i Gävleborgs län (blått) och Västernorrlands län (gult). Dagens länsgränser kan ses i rött.

Län[redigera | redigera wikitext]

När den moderna länsindelningen infördes som en följd av 1634 års regeringsform kom Hälsingland att tillhöra Västernorrlands län. Detta delades under perioden 1646–54 upp i Hudiksvalls län och Härnösands län, varvid Hälsingland hörde till det förra. De båda länen sammanslogs åter till Västernorrlands län 1654. Sedan Gävleborgs län bildades 1762 har Hälsingland hört dit.[22]

En mycket liten del i Attmars socken tillhör Västernorrlands län. 1864 överfördes Ytterhogdals socken till Jämtlands län.

Fögderier[redigera | redigera wikitext]

Socknarna i södra Hälsingland hörde

  • från 1720 till 1918 till Södra Hälsinglands fögderi även Norra Hälsinglands fögderi (Enånger, Nianfors och Njutångers socknar)
  • från 1918 till 1991 de i sydöstra till Söderhamns fögderi (dock Rengsjö socken från 1971 till Bollnäs fögderi). Enångers, Nianfors och Njutångers socknar dock till Hudiksvalls fögderi 1946)
  • från 1918 till 1991de i sydvästra till Bollnäs fögderi.

Socknarna i nordvästra Hälsingland hörde

  • från 1720 till 1864 till Norra Hälsinglands fögderi (Ljusdals, Ramsjö, Färila, Ytterhogdals och Los socknar) och Södra Hälsinglands fögderi (Arbrå och Undersvik socknar)
  • Från 1864 till 1918 till Västra Hälsinglands fögderi.
  • Från 1918 till Ljusdals fögderi och Hudiksvalls fögderi (för Arbrå och Undersviks socknar till 1946 och de tillhörde därefter till Bollnäs fögderi).
  • För Ytterhogdals socken som 1864 övergick till Jämtlands län så hörde den socknen mellan 1864 och 1884 till Härjedalens fögderi, mellan 1884 till 1970 till Jämtlands södra fögderi (från 1925 också Ängersjö socken) och från 1971 till Östersunds fögderi (liksom Ängersjö socken)

Socknarna i nordöstra Hälsingland hörde

  • från 1720 till 1918 till Norra Hälsinglands fögderi
  • Från 1918 till 1991 till Hudiksvalls fögderi.

Domsagor, tingslag och tingsrätter[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1770 tillhörde hela Hälsingland (förutom Ytterhogdals socken) en domsaga, Hälsinglands domsaga. Varje socken utgjorde till 1693 ett eget tingslag, dock sammanslagna var Mo och Rengsjö, Segersta och Hanebo, Färila och Ytterhogdal, Norrbo och Bjuråker, Rogsta och Ilsbo, Hälsingtuna och Idenor samt Harmånger och Jättendal.

Från 1771 till 1971 fanns domsagorna:

  • Hälsinglands södra domsaga (till 1907) för socknarna i sydvästra och sydöstra Hälsingland med:
    • mellan 1694 och 1877: Hanebo tingslag (Skogs, Segersta och Hanebo socknar), Norrala tingslag (Söderala, Norrala, Trönö, Mo och Rengsjö socknar), Bollnäs tingslag (med Bollnäs socken), Alfta tingslag (Alfta, Ovanåkers och Voxna socknar).
    • från 1877 och 1907: Södra Hälsinglands östra tingslag och Södra Hälsinglands västra tingslag.
    • till denna domsaga hörde också till 1831 socknarna Arbrå, Undersåker och Järvsö i nordvästra Hälsingland med tingslagen Arbrå tingslag (även för Undersviks socken) och Järvsö tingslag
  • Sydöstra Hälsinglands domsaga (från 1907) för socknarna i sydöstra Hälsingland med
  • Bollnäs domsaga (från 1907) med Bollnäs domsagas tingslag för socknarna i sydvästra Hälsingland
  • Västra Hälsinglands domsaga (från 1821) för socknarna i nordvästra Hälsingland (från 1831 för socknarna Arbrå, Undersåker och Järvsö)
  • Hälsinglands norra domsaga (till 1907), Norra Hälsinglands domsaga (från 1907) för socknarna i nordöstra Hälsingland med:
    • mellan 1694 och 1907: Delsbo tingslag (Delsbo, Norrbo och Bjuråkers socknar). Forsa tingslag (Forsa, Hög, Ilsbo, Hälsingtuna, Idenor och Rogsta socknar) och Bergsjö tingslag (Bergsjö, Harmånger, Jättendal, Gnarp och Hassela socknar)
    • mellan 1907 och 1945: Delsbo tingslag (Delsbo, Norrbo och Bjuråkers socknar) samt Forsa och Bergsjö tingslag för övriga socknar.
    • mellan 1945 och 1948: Delsbo tingslag (Delsbo, Norrbo och Bjuråkers socknar) samt Hudiksvalls, Forsa och Bergsjö tingslag för övriga socknar samt Hudiksvalls stad.
    • från 1948: Norra Hälsinglands domsagas tingslag.
    • till denna domsaga hörde också till 1821 socknar i Hälsingland nordvästra del med Ljusdals tingslag (även för Ramsjö, Färila och Los socknar)
    • Till denna domsaga hörde också till 1907 socknar i sydöstra Hälsingland med Enångers tingslag (Enånger, Nianfors och Njutångers socknar)

Från 1971 fanns

  • Sydöstra Hälsinglands tingsrätt, (till 1972) för socknarna Mo, Norrala, Rengsjö, Skog, Söderala och Trönö i sydöstra Hälsingland
  • Bollnäs tingsrätt för socknarna i sydvästra samt Rengsjö och från 1972 några i sydöstra Hälsingland (Mo, Norrala, Rengsjö, Skog, Söderala och Trönö) och för några i västra Hälsingland (Arbrå och Undersvik). Från 1 november 2005 har Bollnäs tingsrätt uppgått i Hudiksvalls tingsrätt.
  • Västra Hälsinglands tingsrätt till 1974 för socknarna i västra Hälsingland undantagna Arbrå och Undersviks socknar
  • Ljusdals tingsrätt från 1974 för socknarna i nordvästra Hälsingland undantagna Arbrå och Undersviks socknar
  • Hudiksvalls tingsrätt för socknarna i nordöstra Hälsingland och från sydöstra området Enångers, Nianfors och Njutångers socknar.

För Ytterhogdals socken (och från 1925 Ängersjö socken) gällde att dessa från 1680 till 1812 hörde till Jämtlands domsaga, mellan 1812 och 1879 Södra Jämtlands domsaga och från 1879 Härjedalens domsaga och till 1741 Jämtlands domsaga tinglag och från 1741 Svegs tingslag

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Snötäckt landskap på vägen mellan Vallsta och Arbrå.
Vy över Norra Dellen från Avholmsberget.
Ön Rönnskär vid Hälsingekusten.
Äldre trähus i Hudiksvall

Större delen av Hälsingland utgörs av ett bergskullandskap med en medelhöjd på 100 meter över havet. Den högsta punkten i Hälsingland är Garpkölen med 671 meter över havet. Största sjö är Dellensjöarna. Viktigaste vattendraget är Ljusnan, som kommer från Härjedalen och rinner genom hela landskapet och mynnar vid orten Ljusne.

Kommuner[redigera | redigera wikitext]

samt mindre delar av

Orter[redigera | redigera wikitext]

Sjöar[redigera | redigera wikitext]

Vattendrag[redigera | redigera wikitext]

Folklig arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Hälsingegården Erik-Anders i Söderala socken.

Hälsingland är känt för sina magnifika bondgårdar, så kallade hälsingegårdar. Två eller tre våningar höga, är de byggda för att visa rikedom och självständighet; mycket uppfinningsrikedom har krävts för att smycka deras interiörer, som kombinerar nobelt mode med traditionella material och tekniker.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i landskapen den 31 december 2013”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Befolkningens-sammansattning/Befolkningsstatistik/25788/25795/Helarsstatistik---Forsamling-landskap-och-stad/373922/. Läst 18 augusti 2014. 
  2. ^ Bruttoregionprodukt (BRP), sysselsatta och löner (ENS95) efter region (riksområde) och näringsgren 2008, SCB 2010-12-22.
  3. ^ SMHI:s distriktsindelning
  4. ^ Per H. Ramqvist (2007), "Fem Norrland: Om norrländska regioner och deras interaktion", Arkeologi i Norr 10, Umeå universitet, sid 153-180. (Arkiverad på archive.org)
  5. ^ Dahlstedt, Karl-Hampus (1971). Norrländska och nusvenska: tre studier i nutida svenska. Lund: Studentlitt. Libris 7276064. ISBN 91-44-07961-3 
  6. ^ [a b] Tunberg, Sven (1937). " Helsingia Major: Det stora Hälsingland" i Curman, Sigurd: Fornvännen årgång 1937, Stockholm: Generalstabens Litografiska Anstalts Förlag, sid. 337-342.
  7. ^ [a b] Hallberg, Göran (1999). ”En hälsing bodde vid halsen”. Populär Historia. http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=52&vid=249. Läst 22 augusti 2008. 
  8. ^ [a b] Hellquist, Elof (1922). Svensk etymologisk ordbok (första upplagan). Lund: Gleerups förlag. Sid. 257 
  9. ^ [1] i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  10. ^ Mall:Norrländsk uppslagsbok: Norrland
  11. ^ [a b] Katarina Eriksson, Maria Persson, Bo Ulfhielm (maj 2008). ”Arkeologisk forskningshistorik över Gävleborgs län. Rapport 2008:05” (PDF). Länsmuseet Gävleborg. http://konstmoten.com/files/1/85/94/2008-05_arkforsknhist.pdf. Läst 16 november 2012. 
  12. ^ Karta över Nordens småkungariken. Ursprungligen publicerad i Per H. Ramqvist (1991), "Perspektiv på regional variation och samhälle i Nordens folkvandringstid".
  13. ^ Mogren, Mats (2000). Faxeholm i maktens landskap: en historisk arkeologi. Lund studies in medieval archaeology, 0283-6874 ; 24. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Libris 7223531. ISBN 91-22-01890-5, s. 68–73, 93.
  14. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Ramqvist
  15. ^ Källström, Magnus, "Forsaringen tillhör 900-talet", Fornvännen 105 (2010), s. 228-232.
  16. ^ Löfving, Carl, "Forsaringen är medeltida", Fornvännen 105 (2010), s. 48-53.
  17. ^ Nils Ahnlund, Det gamla Medelpad, Svenska turistföreningens årsskrift 1939
  18. ^ Nils Ahnlund, Västerbotten, Svenska turistföreningens årsskrift 1939
  19. ^ Dick Harrisson, Jarlens sekel, s 724, Ordfront förlag 2002
  20. ^ Drotsen Knut Jonsson (1328), Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven nr 3558
  21. ^ Enligt Adam av Bremen 1072
  22. ^ Edlund Lars-Erik, Frängsmyr Tore, red (1995). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Bd 3, [Lapp-Reens]. Umeå: Norrlands univ.-förl. Sid. 253–255. Libris 1610873. ISBN 91-972484-1-X (inb.) 
  23. ^ ”Gävleborgs Botaniska Sällskap – Kommuner och församlingar”. http://www.sbf.c.se/GABS/kartor.html. 
  24. ^ ”Jämtlands Lokalhistoriker och Släktforskare – Församlingarna i Jämtlands län”. http://www.genealogi.se/jamtland/karta.html. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Hälsingland, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]