Härold

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Härolder i sina häroldskåpor i procession till St. George's Chapel, Windsor, för Strumpebandsordens årliga gudstjänst 2006.

En härold var ursprungligen en funktionär vid tornerspel, ansvarig för att registrera och övervaka deltagarnas vapensköldar (därav "heraldik"). Härolden bar sin furstes vapen på sin häroldskåpa och ansvarade för den heraldiska undervisningen vid hans hov.

När tornerspel blev allt ovanligare fick härolden en mer ceremoniell roll som utropare av kungörelser och budbärare. En person som ägnar sig åt heraldik men inte åt häroldens övriga uppgifter kallas heraldiker.

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Heraldiska vapen började användas av furstar under 1100-talets första hälft men härolderna, som gett vetenskapen dess namn, är kända först från slutet av seklet. Ursprungligen var härolden en underhållare med uppgift att utlysa tornerspel och presentera deltagarna på ett så engagerande sätt som möjligt. Den tidens härold kan jämföras med dagens sportkommentatorer.

Under 1200-talet vidgades häroldernas uppgifter i och med att de börjar anteckna de deltagande riddarnas vapensköldar i särskilda vapenböcker. Den äldsta är från 1244, och sedan följer en rad bevarade vapenböcker från England, Frankrike och det Tysk-romerska riket. Tornerspel hade då ägt rum i drygt 150 år och härolder funnits som utropare i minst 75 år. De hade fått en högre status och ingick i den grupp som organiserade tornerspelen. Från tornerspel är det inte långt till andra offentliga festligheter. Eftersom allt det vi idag anser vara privat (födelse, dop, bröllop, död och begravningar) under medeltiden var en offentlig handling för de styrande måste alla dessa tillställningar visas upp för folket. Härolderna kallades in som arrangörer och kom därmed att befinna sig i hovet. Under 1300-talet blev deras plats här allt mer synlig och härolderna började nu skiljas ut från övriga underhållare som sångare, akrobater och musiker.

När riddarordnar skapades vid hoven på 1400-talet blev härolderna en naturlig del av dem. Deras närvaro vid hoven och funktion som budbärare fördes också in härolderna på ett annat utvecklingsspår – diplomatens. Ett första steg togs när riddarna överförde tornerspelens färgprakt till slagfältet. Befälhavarna behövde då kunskapare som kunde identifiera anförares banér och enskilda riddares vapensköldar. I en tid där modet och äran hölls högt var det viktigt att veta vilka riddare som utmärkte sig under själva striden. Som kunskapare var de betrodda som budbärare, en uppgift de delade med präster, lägre väpnare och skrivare. Snart kom härolden att vara den vanligaste budbäraren och det infördes lagar som skyddade honom på hans resor. Under 1300-talet var härolderna budbärare mellan furstar men fram mot 1400-talet blev de allt vanligare i ambassaderna och verkar också som förhandlare.

Organisationen under medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Någon egentlig organisation av häroldsväsendet fanns inte förrän från 1400-talet, då Strumpebandsorden instiftades i England. Däremot fanns en hierarki som går tillbaka till 1200-talet. Den delar upp härolderna i Vapenkungar (chef), härolder (tjänstemän med ansvar över ett visst område) och persevanter (utbildade "lärlingar"). Den här uppdelningen gäller än idag i Skottland och England.

Skandinavien[redigera | redigera wikitext]

Vi känner inte till många skandinaviska härolder, men de fanns. Omkring ett dussin personer finns nämnda i källorna mellan 1350 och 1520. De förekommer i en rad sammanhang som visar att deras uppgifter liknade de som härolder på kontinenten utförde. Förutom de härolder som vi känner till från dokumenten, som alla har namn från skandinavisk geografi, kan ytterligare några ha existerat för vi har inga uppgifter om häroldsnamn som Fyn, Skåne, Gotland, Götaland, Finland och Elefant. Det var kungarna av Kalmarunionen som instiftade det skandinaviska häroldsämbetet som ett led att skapa en central statsmakt.

I och med att Kalmarunionen upplöstes så splittrades också den häroldsorganisation som funnits. Under vasatiden finns inga kända härolder i Sverige. Däremot väcks ett genealogiskt intresse under 1550-talet som medför att heraldiska avbildningar tas med i släktuppteckningar.

Kända härolder i medeltida Norden[redigera | redigera wikitext]

Till namn kända:

  • Gerhard Grundis, känd 1363–1377. Danmarks härold. Tysk
  • Simon Hendel, känd 1423. Härold över tre kungariken, Danmarks härold. Tysk
  • Christian Bolland, känd 1464–1474. Persevant Själland.
  • David Kock, känd 1490–1529. Vapenkungen Danmark. Skotte.
  • Hans Frolegh, känd 1490–93. Persevant. Dansk.
  • Johannes Broke, känd 1490–93. Persevant. Dansk.
  • Bengt Svenske, känd 1510. Kanske härolden Sverige. Svensk.
  • Thomas Lummesden, känd 1505–1528. Härold Själland. Skotte.
  • Hans Jylland, känd 1516–1530. Härold Jylland. Dansk
  • Hans/Johannes Hylgen (Illingen, Elgin), känd 1517–15. Härold. Skotte
  • Franciscus de Medina, känd 1529–1553. Spanjor.

Okänd identitet

  • Två persevanter i David Kocks sällskap 1510 i Frankrike
  • Dansk härold i England 1457 på väg från Portugal
  • Persevanten Lolland, känd 1458–1461
  • Härolden Sverige, känd 1504, 1505.
  • Härolden Själland, känd 1462
  • Härolden Norge, känd 1508–1517

Sverige[redigera | redigera wikitext]

1780 skapade Gustaf III ämbetet Rikshärold, detta ämbete fortlevde fram till ordensreformen 1974.

Riksheraldiker[redigera | redigera wikitext]

1734 skapades riksheraldikerämbetet med ansvar för heraldiska frågor, alltså inte med ansvar för rikets Härold. 1953 upphörde ämbetet och uppgifterna flyttades till Riksarkivet och den nya tjänsten statsheraldiker.

Riksheraldiker 1734-1809

Riksheraldiker 1809-1953 (under Ecklesiastikdepartementer)

Statsheraldiker[redigera | redigera wikitext]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Härold[redigera | redigera wikitext]

Ordet härold nämns första gången i ett franskt poem från omkring 1170, där en härold kallas för héraut d'armes. Ursprunget finns troligen i det forngermanska ordet hairwald/t som ungefär betyder: den som sköter armén. Den forngermanska ordstammen "hari" finns kvar i ordet här (armé) och "wald" betyder överse, kontrollera. Ordet härold har därmed sannolikt samma historia som namnen Heriold från gammalsaxiska och nordiskans Harald. En annan förklaring till ordet är att det härstammar från forntyskans haren, utropare. Men denna förklaring kan inte förklara ordstammen wald/t.

Begreppet skulle ursprungligen inneburit att härolden var en militär befälhavare. När titeln förekommer under 1100-talet har den inte alls denna betydelse. Istället menar samtiden att härolden var en utropare och vapenkännare. Det sannolika är att den forntyska användningen av titeln med tiden har fått allt lägre anseende för att mot 1000- talet helt ha förlorat sin ursprungliga betydelse.

Vapenkung[redigera | redigera wikitext]

Den medeltida teatern spelade ofta stycken där karaktärerna var bestämda, och det var vanligt att gycklare hade särskilda öknamn. I England, där titeln vapenkung uppkom, fanns exempelvis gycklartitlar som May King and Queen, Boybishop och Lord of Misrule. Benämningen King of Arms, vapenkung, uppkommer under samma tid och i samma miljö och har troligen sitt ursprung i den tidens underhållningsvärld.

Persevanter[redigera | redigera wikitext]

Persevanter var lärlingar och skulle därför bistå härolden i dennes sysslor. Persevant kommer från franskas porsuivant, av poursuivre "följa efter".

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Norden

  • Lewenhaupt, Sten (1962). Svenska högre ämbetsmän från 1632 : högre ämbetsmän och chefer för statliga verk inom central och lokal förvaltning m.m. : namn och årtal. Stockholm: Norstedt. Libris 8075040 
  • Wasling, Jesper (2008). Medeltidens härold : diplomat, konferencier och arkivarie. Borås: Svenska heraldiska föreningen. ISBN 978-91-975743-1-0 
  • Hans Neerbek (1972). ”Erik af Pommerns danske ridderorden og dens forhold til Elefantorden” (på Danska). Heraldisk Tidskrift (Köpenhamn: Heraldiska sällskapet) 2 (26): sid. 264-268. ISSN 0440-6966. 
  • Jan Raneke (1970). ”Brabant, ett medeltida häroldsområde” (på Svenska). Heraldisk Tidskrift (Köpenhamn: Heraldiska sällskapet) 2 (21): sid. 9-26. ISSN 0440-6966. 
  • Ernst Verwohlt (1960). ”Valdemar Atterdags och Erik af Pommerns herolder”. Heraldisk Tidskrift (Köpenhamn: Heraldiska sällskapet) 1 (1): sid. 27-36. ISSN 0440-6966. 
  • Ernst Verwohlt, Tage Wulff (1960). ”Borgerlig heraldik i dansk middelalder”. Heraldisk Tidskrift (Köpenhamn: Heraldiska sällskapet) 1 (1): sid. 95-104. ISSN 0440-6966. 
  • Ernst Verwohlt (1972). ”Kongelige danske herolder”. Heraldisk Tidskrift (Köpenhamn: Heraldiska sällskapet) 2 (25): sid. 201-229. ISSN 0440-6966. 
  • Ernst Verwohlt (1979). ”Torneringer og ridderspil i Norden”. Heraldisk Tidskrift (Köpenhamn: Heraldiska sällskapet) 2 (39): sid. 429-446. ISSN 0440-696. 

Storbritannien och Frankrike

  • Dennys, Rodney (1982). Heraldry and the heralds. London: Cape. ISBN 0-224-01643-1 
  • Wagner, Anthony (1946). Heraldry in England. London & New York: The King Penguin books. Libris 1736793 
  • Wagner, Anthony (2000). Heralds and heraldry in the Middle Ages : an inquiry into the growth of the armorial function of heral. Oxford: Oxford University press. ISBN 0-19-821262-3 
  • Wagner, Anthony (1967). Heralds of England : a history of the Office and College of Arms. H.M.S.O. ISBN London 
  • Wagner, Anthony (1978). Heralds and ancestors. London. ISBN 0-7141-8008-4 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]