Hästkastanjesläktet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hästkastanjesläktet
Stinkhästkastanj (Aesculus glabra)
Stinkhästkastanj (Aesculus glabra)
Systematik
Domän Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Kinesträdordningen
Sapindales
Familj Kinesträdsväxter
Sapindaceae
Släkte Hästkastanjesläktet
Aesculus
Vetenskapligt namn
§ Aesculus
Auktor L.
Arter och hybrider
Synonymer
  • Actinotinus Oliver, p.p.
  • Billia Peyr.
  • Calothyrsus Spach
  • Hippocastanum Mill.
  • Isypus Raf.
  • Macrothyrsus Spach
  • Nebropsis Raf.
  • Oesculus Neck.
  • Ozotis Raf.
  • Pavia Kuntze
  • Paviana Raf.
  • Pawia Kuntze
  • Putzeysia Planch. & Lind.
Hitta fler artiklar om växter med

Hästkastanjesläktet (Aesculus)[1] är ett släkte träd i familjen kinesträdsväxter, och omfattar cirka 13 arter. Släktet förekommer i tempererade delar av Nordamerika, sydöstra Europa samt i södra och östra Asien. Tidigare ingick släktet i familjen hästkastanjeväxter (Hippocastanaceae), men de flesta taxonomer inräknar numera denna familj bland kinesträdsväxterna.

Arterna är vanligtvis lövfällande träd, sällsynt buskar. Knopparna har stora täckfjäll, som ofta är klibbiga av kåda. Blommorna är praktfulla och kommer i toppställda klasar med rör- eller klockformade foderblad. Kronbladen är vanligen 4–5 till antalet, och blommorna har 7 ståndare. Frukten är en mer eller mindre läderartad kapsel som innehåller 1–3 stora frön, de så kallade hästkastanjerna.

Hästkastanjesläktet står inte nära äkta kastanjer, Castanea sativa, utan det svenska namnet syftar bara på frönas likhet. Hästkastanjer är giftiga, inte så farliga vid ett enstaka tillfälle men värre vid upprepad förtäring[2].

Hästkastanj, Aesculus hippocastanum

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Plant Name Details – Hippocastanaceae, Aesculus (på engelska). International Plant Names Index. 2005. http://www.ipni.org/ipni/idPlantNameSearch.do?id=36263-1. Läst 31 juli 2010. 
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 nr 88, sid 51

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]