Hästskonäsor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hästskonäsor
Mehelys hästskonäsa, Rhinolophus mehelyi
Mehelys hästskonäsa, Rhinolophus mehelyi
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Familj Rhinolophidae
Gray, 1825
Släkte Hästskonäsor
Rhinolophus
Vetenskapligt namn
§ Rhinolophus
Auktor Lacépède, 1799
Dvärghästskonäsa, Rhinolophus hipposideros
Dvärghästskonäsa, Rhinolophus hipposideros
Hitta fler artiklar om djur med

Hästskonäsor (Rhinolophidae) är en däggdjursfamilj i ordningen fladdermöss och det enda släktet, Rhinolophus, i denna familj.[1] Vissa forskare, bland annat Kai Curry-Lindahl, vill dock räkna in 10 släkten, med totalt omkring 130 arter, i denna familj[2]. Släktet Rhinolophus innehåller omkring 65 arter, varav 5 i Europa (ingen av dessa i Skandinavien)[3].

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Hästskonäsorna är mindre till medelstora, med en längd på mellan 3,5 och 11 cm och en vikt på 5 till 50 g[4]. De kännetecknas av bladlika, sadelformade hudflikar runt näsan. Till skillnad från andra fladdermöss som använder sig av överljudsnavigering, produceras inte tonerna via munnen utan genom näsan. Hudflikarna används för att förstärka och rikta överljudstonerna, något som har gjort att de kan lokalisera föremål på längre håll än andra fladdermöss, Curry-Lindahl anger 6–8 m.[2] Hästskonäsorna flyger därför med stängd mun. Hudflikarna består av en hästskoformad del runt näsan, och två vertikala flikar ovanför denna: En undre, kraftigare som kallas sadel och en övre, smalare som kallas lansett. Tragus, den öronflik som hos många andra fladdermöss bland annat tjänar som hjälp vid ekolokaliseringen, saknas hos hästskonäsorna.[3]

Pälsens färg varierar mycket mellan de olika arterna. Många arter är rödbrun till svartbrun på ryggen och ljusare vid buken. Hästskonäsor har små ögon och dessutom är synfältet delvis skymd av hudflikarna vid näsan. Tandformeln är I 1/2 C 1/1 P 2/3 M 3/3, alltså 32 tänder.[5]

Vanor[redigera | redigera wikitext]

Hästskonäsorna livnär sig främst av insekter[4]. En karakteristisk vana är att familjens medlemmar, med undantag av mellanhästskonäsan, sveper vingarna om hela kroppen när de sover.[3] De sover ofta tillsammans hängande i taket på gamla gruvor, grottor och liknande. Hästskonäsorna flyger oftast lågt och fladdrande.[2]

De flesta arterna håller vinterdvala men de vaknar ibland och flyger till ett annat gömställe som kan ligga 1,5 km bort. Hos vissa arter som större hästskonäsa (Rhinolophus ferrumequinum) sjunker kroppstemperaturen till 8 °C under vilan.[5]

Det sociala beteende är beroende på art. Några hästskonäsor vilar ensam, andra bildar mindre flockar och hos Rhinolophus rouxii observerades kolonier med 4000 medlemmar. Efter föda jagar de allmänt ensam.[5]

Hos de arter som går i ide sker parningen under hösten. Sedan vilar det befruktade ägget till nästa vår. Andra arter parar sig under våren. Den egentliga dräktigheten varar cirka sju veckor och per kull föds en unge. Uppskattningsvis blir ungen efter två år könsmogen. De flesta hästskonäsor lever inte längre än 7 år. Enskilda individer observerades 30 år efter tidpunkten där de fick ringmärkning.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Familjen förekommer i tempererade och tropiska delar av Eurasien, Afrika och Australien.[4]

Arter[redigera | redigera wikitext]

Enligt Catalogue of Life utgörs släktet Rhinolophus av 64 arter.[6]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wilson & Reeder, red (2005). ”Rhinolophidae” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  2. ^ [a b c] Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. Sid. 223. ISBN 91-1-864142-3 
  3. ^ [a b c] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. 41. ISBN 91-46-16576-2 
  4. ^ [a b c] hästskonäsor, Nationalencyklopedin, CD-upplagan (2000), Bokförlaget Bra Böcker. ISBN 91-71337-47-4
  5. ^ [a b c d] Ronald M. Nowak, red (1999). ”Horseshoe bats” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. Sid. 328-332. ISBN 0-8018-5789-9 
  6. ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012.