Häxa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Under halloween och påsk är häxor en vanlig figur att klä ut sig till.
En bild över de häxbränningar som skedde under sent 1500-tal.
En bild av Fransisco Goya som föreställer häxor.

En häxa är en (kvinnlig) person som tros ha övernaturliga, magiska krafter. Magi existerar i varierande grad i olika trossystem runt om i världen. I västvärlden var en häxa i folktron och sagorna en trollkunnig kvinna. En manlig motsvarighet kallades vanligen trollkarl. En häxa eller en trollkarl var en person som enligt kyrkan hade försvurit sig till Satan och regelbundet mötte honom och lärde sig magi av honom. Till sin hjälp hade de bl. a. en trollstav och lämplig trollformel.

Enligt tron kunde en häxa få kor att sina, ge missväxt, kasta besvärjelser, förvandlas till djur och bota. Under vissa perioder såg samhället/kyrkan häxor som ett hot. I dessa tidsperioder förföljdes häxor, så kallad häxjakt. Det kunde även handla om så kallade kloka gummor och kloka gubbar. En klok gumma ansågs kunna hjälpa och bota de sjuka. En annan benämning på häxa är "trollkvinna", och en relaterad benämning "skogsvidja". Skogsvidja står för jättinnan Skade. En skogsvidja är en trollkvinna som hör hemma i den djupa urskogen, enligt ordförklaringarna längst bak i Snorre Sturlassons bok "Fabel, Nordiska kungasagor, Från ynglingasaga till Olav Tryggvasons saga".

Häxjaktens historia[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Häxjakt

Den traditionella häxan i Europa var en fattig gammal kvinna. Även unga kvinnor, förmögna kvinnor och män kunde dock anklagas. Generellt var kvinnor i majoritet, men det fanns också nästan alltid en minoritet män i häxprocesserna. På Island och i Finland var rent av de flesta häxor män.

År 506 påbjöds att alla trolldomsböcker i Frankerriket skulle brännas. 790–99 kungjorde Karl den store att siare, spåmän och besvärjare skulle bli kyrkans slavar. Snart därpå meddelade ärkebiskop Agobard av Lyon (d. 841) att folk trodde på väderhäxor som blev betalade av innevånarna i sagolandet Magonia för att förstöra skörden med hagel, vilken Magonias skepp sedan hämtade. Han tillade: "Kristna tror numera på vad inte ens hedningarna trodde på". Häxjakt förekom inte i stor skala förrän på 1400-talet, då de utbröt i Frankrike och Schweiz. Före 1200-talet motarbetade den kristna kyrkan föreställningen att häxor fanns och förföljelse av personer som anklagades för att vara häxor, så exempelvis i de irländska botgöringshandböckerna och vid kyrkomötet i Paderborn 785.

De första rapporterna om djävulsdyrkan och häxsabbater kom från Frankrike år 1222. År 1398 definierade Parisuniversitetet att djävulspakt var en förutsättning för trolldom och "vidskepelse". De ansåg att kvardröjande dyrkan av hedniska gudar, som till exempel det slag Pierina de Bugatis stod för, var ett personligt kätteri. Vissa historiker tror att häxjakten bottnade i dåtidens nya tankar kring häxornas makt och dess källa, nämligen tanken att häxorna får sin makt från djävulen. Den första häxhysterin bröt ut i Valais i Savoyen 1428 med häxprocessen i Valais. Från 1441 har man den äldsta avbildningen av en häxa på kvast.

Häxjakten godkändes offentligt av kyrkan år 1484 och år 1487 utgavs en bok, Malleus Maleficarum eller "Häxhammaren", om hur en häxprocess skulle utföras. Två dominikanska inkvisitorer, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer skrev boken. Det är den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt. Den användes inom både protestantiska och katolska områden. I boken beskrivs bland annat hur bekännelser skall framtvingas, inklusive i vilken ordning tortyr och utfrågning skall användas och rödglödgat järn rekommenderas som hjälpmedel.

Häxprocesser är alltså inget medeltidsfenomen; enstaka trolldomsfall kan ha förekommit under medeltiden, men det verkliga häxjakten började inte förrän i slutet av 1400-talet, och de sista domarna sträcker sig ända fram till början av 1800-talet, då Barbara Zdunk avrättades (1811). Häxjaktens nådde sin höjdpunkt under de femtio åren mellan 1580 och 1630. Efter 1600-talets mitt blev de färre och färre, och allt fler anklagade blev frikända. Enstaka domar förekom under 1700-talet, och det sista fallet uppges ha inträffat år 1811.

Häxjakten varierade mellan Europas länder. I Spanien, Portugal och Italien avrättades mycket få häxor. De länder som avrättade flest häxor var Tyskland, Frankrike, Schweiz och Skottland. Den region i Europa där häxjakten var i särklass värst var i de södra delarna Tyskland : här utspelades massavrättningar med hundratals avrättade i varje process. Bland dessa katolska massprocesser kan nämnas Häxprocessen i Würzburg 1626–31, som räknas som en av mänsklighetens värsta, Häxprocessen i Trier 1581–93, och Häxprocessen i Fulda 1602–06, som var ett led i motreformationen. De katolska länder som avrättade flest häxor var Frankrike och Polen, vilka saknade inkvisition; i länder som Spanien, där man hade inkvisition, avrättades mycket få häxor, men i gengäld avrättades där många människor för kätteri. I Europas kolonier är häxprocessen i Salem år 1692 i nuvarande USA mest känd. Den första häxan i Amerika avrättades dock redan 1647.

I England avrättades de sista häxorna år 1716; Mary Hicks och hennes dotter Elizabeth. I Tyskland blev Helene Curtens och Agnes Olmanns de sista som avrättades år 1738. Den sista häxan i Schweiz, Anna Göldin, avrättades så sent som år 1782. Barbara Zdunk (1769–1811), som avrättades i Preussen år 1811, var troligen den sista person i Europa som blev lagligt dömd och avrättad för häxeri.

Historikern Bengt Ankarloo uppskattar det totala antalet offer till förföljelserna mellan 25 000 och 50 000 människor.[källa behövs]

Avrättningsmetoder[redigera | redigera wikitext]

Den mest spridda föreställningen är att alla häxor blev brända levande på bål, men även avrättningsmetoderna skilde sig mellan länderna i Europa. Häxor kunde bli både hängda, halshuggna och brända. Att brännas på bål var i många länder reserverat för de häxor som ansågs allra värst. I England blev häxor vanligen hängda, men i Tyskland och Frankrike var det vanligt med de traditionella häxbål så som vi nu föreställer oss dem.

Häxprocesser i Sverige är inte representativa för häxprocesserna i stort; i Sverige skedde häxprocesser under en begränsad tidsperiod. Förutom två processer av mindre epidemisk karaktär i Värmland 1607 och Östergötland runt 1617 och ett hundratal kända ströfall, såsom det mot Elin i Horsnäs år 1611, avrättades nästan alla häxor i Sverige under Det stora oväsendet under de åtta åren mellan 1668–1676, vilket skilde sig från de övriga länder som var aktiva på detta område. Dock var de svenska häxprocesserna mycket uppmärksammade, och ledde till nästan 300 människors död.

De mest välkända "häxorna" i Sverige var Märet Jonsdotter, systrarna Anna och Britta Sippel och Kapten Elin. I Sverige halshöggs vanligen de häxdömda före bränningen. Under den stora häxpaniken mellan 1668 och 1676 finns det bara ett enda bekräftat fall då en häxa brändes levande: Malin Matsdotter under Häxprocessen i Katarina i Stockholm år 1676. Före 1668 var emellertid levandebränning vanligare. Häxprocessen i Finspång från 1617 är ett exempel på en svensk häxprocess med levande bränning. År 1611 blev en kvinna dömd till att brännas på bål i Söderköping, anklagad för att ha försökt förgöra hertigparet av Östergötland av parets kaplan Claudis Prytz. Vid bikten grep hon tag i Prytz prästkappa och hade sånär lyckats dra in honom i det brinnande bålet om mästermannen inte lyckats få loss honom. År 1635 blev tre kvinnor, "Trulkonor som hafua bekent sigh kunna trulla och hafva warit till Blåkulla", dömda till "elden" av Svea Hovrätt. Det finns också fall med dödsdomar från 1610-talet, där avrättningsmetoden inte anges, och eftersom levande bränning för trolldom var tillåtet enligt lag, kan det alltså teoretiskt ha förekommit vid dessa fall. De svenska fall där "häxor" bränts levande på bål torde ändå aldrig ha varit mer än en knapp handfull.

I Norge och Danmark avrättades åtskilligt fler häxor än i Sverige, och också under en längre sammanhängande tidsperiod. Dessutom var straffen i dessa länder värre, då de ofta brändes levande; i Norge vid en påle, i Danmark vid en stege som sedan vältes i elden. De mest berömda häxorna i Norge var Anne Pedersdotter och Lisbeth Nypan, och de mest kända i Danmark var Anne Koldings och Maren Spliids.

Nyhäxeri[redigera | redigera wikitext]

I dag finns det människor som kallar sig häxor. Dessa kvinnor och män försöker finna tillbaka till en andlighet som baserar sig på naturens rytmer, jordens växtlighet, död och uppståndelse nästa vår. Som iakttar naturen och försöker finna likheter i naturen som i människokroppen med det yttersta målet att återfinna en balans med jorden som håller på att gå under av exploatering. Detta innebär även en öppenhet för de krafter i växter, månen och annat som kyrkan och därmed samhället så länge förnekad och förvägrat människor och i synnerhet kvinnor som så självklart återfinner sina menstruationsrytmer i månens rytmer (13 av varje per år). Några av nyhäxorna rör sig inom New Age-miljön, medan andra utgör från denna tydligt skilda miljöer. Att kalla sig häxa kan vara tveksamt av två anledningar: att ordet har en negativ klang, att ordet inte har använts av de kvinnor och män som brändes på bålet, utan har varit ett nidord myntat av förföljarna.

Under 1900-talet har det uppstått flera olika häxrörelser, som betraktar sig som religioner, alltså religioner där utövarna kallar sig häxor. Två inflytelserika källor till denna utveckling var Charles Lelands bok Aradia: The Gospel of the Witches (1899), som påstår sig återge existerande italienska häxors trosföreställningar, och Margaret Murrays böcker Witch-Cult in Western Europe (1921) och God of the Witches (1933), som framlägger teorin att häxprocesserna inte var riktade mot falskt anklagade kristna utan mot utövare av en överlevande forntida fruktbarhetsreligion, som de kristna kyrkorna skulle ha upplevt som ett hot. Enligt dessa tre böcker skulle forntida häxreligion ha präglats av tron på en Gudinna och en Gud, samt en sakral värdering av sexualitet. Murrays böcker anses numera återge ett övergivet forskningsläge, och teorin om en överlevande fruktbarhetsreligion tillbakavisades av Bente Gullveig Alver och Bengt Ankarloo i början av 1970-talet, men däremot hade grupper av människor under mellantiden upplevt innehållet i den hypotetiska häxreligionen som befriande, myndiggörande och religiöst meningsfullt.

En av de största häxreligionerna är Wicca, men skild från denna, och vid sidan av denna, utövas bland annat även Feri, Clan of Tubal Cain och Cultus Sabbati.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]