Håkäring

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Håkäring
Status i världen: Nära hotad[1]
Somniosus microcephalus.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Överklass Broskfiskar
Chondrichthyes
Underklass Hajar och rockor
Elasmobranchii
Överordning Hajar
Selachii
Ordning Pigghajartade hajar
Squaliformes
Familj Sömnhajar
Somnosidae[2]
Släkte Somniosus
Art Håkäring
S. microcephalus
Vetenskapligt namn
§ Somniosus microcephalus
Auktor Bloch & Schneider, 1801
Utbredning
Utbredningskarta
Utbredningskarta
Synonymer
Squalus microcephalus Bloch and Schneider, 1801[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Håkäring (Somniosus microcephalus), även stavat håkärring samt kallad ishaj eller grönlandshaj (på engelska Greenland Shark), är näst brugden den största av Nordens hajar.

Medelstorleken för en håkäring är 340 cm och 285 kg; det största exemplar som mätts var 640 cm och vägde 1 022 kg,[3] även om det förekommer uppgifter om exemplar på över 7 meter.[4][1] Den har en tjock kropp med korta ryggfenor och en hög stjärtfena, och varierar i färg från svart till brun- och gråaktig.[5] Synen är svag och ofta skadad av parasiterande djur, vilket gör hornhinnan mjölkvit och ger hajen en spöklik uppsyn.[6]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Förekommer i norra Atlanten längsmed Grönlands kust och östra Kanada, samt österut via Island och Svalbard så långt som till Novaja Zemlja.[7] Den vandrar söderut på hösten och har där siktats på skilda ställen; en bra karta över dess utbredning hittas här. Förekomst har även rapporterats i södra Atlanden ända ner till Antarktis. På försommaren återvänder håkäringen norrut. I Sverige är den troligen årsvis gäst i Skagerrak och Kattegatt, men observeras sällan. Ibland uppträder den invasionsartat, som i Kosterfjorden 1–2 april 1969 och i Gullmaren i juni 1979.[7]

Miljö och föda[redigera | redigera wikitext]

Hittas under den varmare delen av året vanligtvis på 250–700 m djup, men har observerats så djupt som 2 200 m. Under den kallare delen av året håller den sig närmare ytan. Den har observerats i vattentemperaturer ner till -1,5 °C,[8] vilket gör den till en av de mest köldtåliga hajarna.

Håkäringen är en notorisk allätare som äter en väldig mängd fiskarter liksom sälar, sjöfåglar, bläckfiskar och krabbor. Den samlas ofta i mängd kring val- och sälfångstfartyg, där den lever på as som fartygen lämnar efter sig.[3]

Trots hajens storlek och aptit förekommer det bara en, vetenskapligt ostyrkt, rapport om att den skulle ha attackerat människan.[5]

Reproduktion[redigera | redigera wikitext]

Föder kullar av upp till 10 levande ungar som är ca 40 cm långa.[3] Det har noterats att hajen växer mycket långsamt - mellanstora exemplar som mättes över en längre tid visade sig bara växa en halv centimeter per år.[1] De antas därför bli mycket gamla, vissa forskare uppskattar maxåldern till över 100 år.[9]

Betydelse för människan[redigera | redigera wikitext]

Håkäringen fiskades kring Norge, Island och Grönland på 1800-talet, framförallt på grund av dess lever som innehöll en stor mängd tran. Näringen hade på 1910-talet blivit omfattande, men det kommersiella fisket efter tranet upphörde 1960.[1] Numera fångas den ibland av misstag vid trålfiske, och den har rönt popularitet som sportfisk. Släktnamnet somniosus betyder "den sömnige", och hajen är känd för sin passivitet vid fångst.

Köttet innehåller trimetylaminoxid, vilket i matsmältningsprocessen bildar trimetylamin, ett gift som ger neurologiska symptom som påminner om extrem druckenhet. Synrubbningar, diarré och kramper som i värsta fall leder till döden kan förekomma.[10] Upprepad kokning och torkning gör köttet ätligt. Traditionellt har det ätits av inuiter, samt i fermenterat skick som surhaj (hákarl) på Island, en motsvarighet till den svenska surströmmingen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

= Pigghaj

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Kyne, P.M., Sherrill-Mix, S.A. & Burgess, G.H. 2006 Somniosus microcephalus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 11 maj 2013.
  2. ^ [a b] Somniosus microcephalus Bloch and Schneider, 1801” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=160611. Läst 2010-09-16. 
  3. ^ [a b c] Kirjaly, S.J., Moore, J.A. & Jasinski, P.H. (2003). ”Deepwater and Other Sharks of the U.S. Atlantic Ocean Exclusive Economic Zone” (på engelska). Marine Fisheries Review "65" (4): sid. 1–63. http://spo.nmfs.noaa.gov/mfr654/mfr6541.pdf. Läst 2013-05-11. 
  4. ^ ”Movement and environmental preferences of Greenland sharks electronically tagged in the St. Lawrence Estuary, Canada.” (på engelska). Marine Biology 148, 159–165. Stokesbury et al. 2005. http://www.tunaresearch.org/reprints/Stokesburyetal2005.pdf. Läst 2013-05-11. 
  5. ^ [a b] Florida Museum of Natural History Ichthyology Department: Greenland Shark
  6. ^ Losing sight to a parasite. http://www.uni-oldenburg.de/zoomorphology/NGS2.html.  National Geographic Vol.194, No.3, September 1998
  7. ^ [a b] Curry-Lindahl, Kai. (1985). Våra Fiskar. PA Norstedt & söner.
  8. ^ Skomal, G.B. & Benz, G.W. (2004). ”Ultrasonic tracking of Greenland sharks, Somniosus microcephalus, under Arctic ice” (på engelska). Marine Biology "145": sid. 489–498. http://www.mass.gov/dfwele/dmf/publications/skomal_benz_2004.pdf. Läst 2013-05-11. 
  9. ^ Patrick Mills (2006). Somniosus microcephalus Greenland shark” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Somniosus_microcephalus/. Läst 2013-05-11. 
  10. ^ ”Biology of Sharks & Rays”. http://www.elasmo-research.org/education/white_shark/tmao.htm.  ReefQuest Centre for Shark Research