Hög höjds effekt på människor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bestigning av Mount Rainier.

Höga höjder påverkar människokroppen kraftigt. Mättnadsgraden hos syrebärande hemoglobin avgör mängden syre i blodet. Vid 2 100 m höjd över havet börjar hemoglobinets mättnadsgrad att falla snabbt.[1] Människokroppen klarar dock av att anpassa sig till höga höjder, både på kort och lång sikt, vilket delvis kompenserar för syrebristen. Friidrottare utnyttjar detta för att öka sin prestationsförmåga. Anpassningsförmågan är inte gränslös: bergsklättrare har namngett höjder ovan 8 000 m "dödszonen". Till dödszonen kan ingen människa acklimatisera sig.

Effektens höjdberoende[redigera | redigera wikitext]

Människokroppen fungerar bäst vid havsnivå, där atmosfärstrycket är 101,325 kPa eller 1013,25 millibar (dvs 1 atm per definition). Syrekoncentrationen (O2) vid havsytan i luften är 20,9%, så partialtrycket av O2 (PO2) är omkring 21,2 kPa. Hos friska individer mättar detta hemoglobinet, det syrebindande röda pigmentet i en röd blodkropp.[2]

Dödszonen[redigera | redigera wikitext]

Mount Everest:s topp ligger i dödszonen

Dödszonen inom bergsklättring syftar på altituder ovanför en viss punkt, där mängden syre inte är tillräckligt hög för att upprätthålla mänskligt liv. Punkten brukar sättas till 8 000 m med under 356 millibars atmosfärstryck.[3]

Höjdanpassning[redigera | redigera wikitext]

Människokroppen kan anpassa sig till höga höjder genom snar och långtidsacklimatisering. I det korta perspektivet uppfattas syrebristen på hög altitud av karotidkropparna, en typ av kemoreceptorer som leder till att andningsrytmen ökar, hyperventilation. Hyperventilation orsakar dock även en motsatt effekt, respiratorisk alkalos, som hindrar andningscentrum från att höja andningsrytmen så mycket som krävs. Oförmåga att öka andningsrytmen kan förorsakas såväl av inadekvat karotidkroppssvar som pulmonell respiratorisk insufficiens eller njursjukdom.[1][4]

Hög höjd och idrottsliga prestationer[redigera | redigera wikitext]

Se även: Höghöjdsträning

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Young, Andrew J; Reeves, John T. (2002). ”Human Adaptation to High Terrestrial Altitude”. Medical Aspects of Harsh Environments. "2". Washington, DC: Borden Institute. http://www.bordeninstitute.army.mil/published_volumes/harshEnv2/harshEnv2.html. Läst 5 januari 2009 
  2. ^ ”Hypoxia, Oxygen, and Pulse Oximetry” (PDF). FlightState Pulse Oximeter. http://www.flightstat.nonin.com/documents/Hypoxia,%20Oxygen%20and%20Pulse%20Oximetry.pdf. Läst 1 april 2011. 
  3. ^ ”Everest:The Death Zone”. Nova. PBS. 1998-02-24. http://www.pbs.org/wgbh/nova/transcripts/2506everest.html. 
  4. ^ Harris, N Stuart (16 Apr 2008). ”Altitude Illness – Cerebral Syndromes”. eMedicine Specialties > Emergency Medicine > Environmental. http://emedicine.medscape.com/article/768478-overview. Okänd parameter medförfattare

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • IPPA, High Altitude Pathology Institute.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 29 mars 2011.