Högerextremism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Högerextremism, ultrahöger, radikal höger eller högerradikalism är termer som används för att beskriva en politisk grupp eller åskådning långt till höger om genomsnittet. Termen vann mark under 1980-talet som parallell till vänsterextremism och åsyftade då rörelser som ansågs motarbeta värden som demokrati, jämlikhet och lika rättigheter och på så vis påminna om reaktionära, konservativa krafter som motsatt sig införandet av ett samhälle byggt på dessa värden. Högerextrema politiska grupper är ofta, men behöver inte per definition vara, motståndare till universella värden och globaliseringsprocesser,då pratar man mycket om människovärdet

Betydelse[redigera | redigera wikitext]

Problematik – högerextremism eller ultrakonservatism?[redigera | redigera wikitext]

Termen högerextremism är problematisk då begreppet "höger", i synnerhet i Västeuropa, sedan mitten av förra seklet syftar på partier och åskådningar uteslutande positiva till marknadsekonomi. Före demokratins genombrott, dvs under 1800-talet och början av 1900-talet, var de marknadsliberala partierna vänsterpartier och de konservativa (som ville bevara styrande och reglerande institutioner som skråväsendet och därmed var motståndare till fri företagsamhet) var högerpartier. Ultralkonservatism är möjligen en mer korrekt term för en ideologi som motsätter sig människors, varors och tjänsters rörelser över nationsgränserna, representativ demokrati, respekt för minoriteter, och föreställningen att alla människor har lika värde.[1] Historiskt förespråkade både det tyska Nationalsocialistiska arbetarpartiet och det italienska fascistpartiet, i motsats till de högerregeringar som företrätt dem, av nationalistiska, patriotiska skäl en kraftig statlig styrning av ekonomin mot en högre grad av ekonomisk utjämning för de som sågs som fullvärdiga medborgare. Den styrande staten var detsamma som partiet i dessa diktaturer. Statlig styrning i stället för marknadsekonomi också inledningsvis var fallet med Francisco Francos rörelse Falangen, innan Spanien under det sena 1950-talet slog in på en mer marknadskapitalistisk väg. Nazister och fascister bedrev emellertid under sina respektive regeringstider en systematisk, våldsam repression mot sin tids vänster, med utbredda förföljelser, mord och fängslanden av socialister, socialdemokrater, kommunister, syndikalister, anarkister och andra grupper. Det var vänsterns bejakande av universella mål eller en international som nazisterna och fascisterna vände sig emot, och vänder sig emot, i första hand.

Revolutionära grupper[redigera | redigera wikitext]

Beteckningen högerextremism kan specifikt syfta på åsikter som anses ligga utanför den värdegrund som ett marknadsliberalt parti eller ett konservativt parti har. I grund och botten varken respekterar eller accepterar extremisterna ett demokratiskt politiskt system eftersom de avvisar såväl vissa partier som grupper av människor med rösträtt. Man kan skilja på högerextremistiska grupper och våldsamma högerextremistiska grupper, på populistiska nationalistpartier och mer extrema högergrupper, även om gränsdragningen inte är enkel. De senare är våldsbejakande och antidemokratiska extremistgrupper med en världsbild där hat är drivkraften och våld det legitima medlet.[2] Företrädare har varit militanta, revolutionära och utomparlamentariska grupperingar som verkar helt eller till stor del utanför den politiska demokratin och inte värdesätter dess spelregler.[3] Högerextremism brukas i vissa sammanhang främst på personer eller grupper som förespråkar någon form av rasideologi där nazism kan vara en betydande del.[4] Motstånd till universella värden som FN:s konvention om mänskliga rättigheter eller idén om likhet inför lagen har varit framträdande inom högerextremism.[5]

Politiska grupperingar[redigera | redigera wikitext]

Termen används för att beskriva politiska grupperingar, rörelser och partier som är svåra att placera inom konventionell högerpolitik. De frågor som anses höra till högerextremism är ofta sociokulturella frågor som berör synen på medborgarskap och invandring, lag och ordning samt familjen.[6] Nätverket Stoppa pedofilerna är ett exempel på, vad företrädarna ser som civil olydnad. Inom ekonomiska frågor skiljer man sig åt, men sedan 1990-talet har mittenpositionen med försvar av välfärdsstaten dominerat, vilket avspeglas i det fascistiska Italien och Nazitysklands omfattande sociallagstiftning för den "lojala" befolkningen.[6]

Rasism[redigera | redigera wikitext]

I vissa bredare sammanhang inkluderas alla som har en negativ inställning till invandring av människor från andra kulturer, som vill att landet ska präglas av den egna etniska och kulturella majoritetskulturen i en nationalstat, utan att förespråka den rasistiska idén att människor ur den egna gruppen på något sätt skulle vara mer värda än andra människor. Det innebär att högerextremism är ett relativt begrepp som skiljer sig åt mellan olika länder och förändras över tiden. Termen högerextremism används bland annat inom den seriösa forskningen men kan, liksom extremistbegreppet över huvud taget, även användas i pejorativt syfte om politiska motståndare, då de som stämplas som höger- eller vänsterextrema sällan eller aldrig använder beteckningen på sig själva.

Användning av begreppet[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I dagens Sverige förknippas höger ofta med begrepp som marknadsliberalism och nyliberalism. Högerextremism har dock lite att göra med denna (vanliga) högern. Det handlar alltså om ultrakonservativa, reaktionära, nationalistiska rörelser som inte har någonting med liberalismen att göra. Högerextremism kan finnas inom alla kulturella traditioner. I Indien stöder exempelvis en liten minoritet en aggressiv form hinduisk nationalism som kan beskrivas som högerextrem. I det följande diskuteras dock endast högerextremism i västvärlden. I Sverige brukar termen högerextremism förväxlas med nationalism inklusive betonande av den inhemska kulturtraditionen samt xenofobi (främlingsfientlighet). Detta konceptuella missförstånd (förväxlingen av politiskt system med nationalism) beror bland annat på misstolkning av nationalistiska diktaturer som 1900-talets Spanien och Tyskland.

Studier i fenomenet[redigera | redigera wikitext]

I boken Extremhögern (1991) av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson introduceras två huvudvarianter av högerextremism: ultrahöger och fascister. Skillnaden är att de förra accepterar demokratins grundprinciper medan fascister medvetet avvisar ett demokratiskt statsskick.

Stieg Larsson grundade även stiftelsen Expo specialiserat på studier av högerextremism.

I kulturfrågor, betonas starkt den inhemska kulturen och traditionen. Detta hindrar dock inte ett internationellt kulturellt utbyte högerextrema anhängare emellan inom västervärlden; så kallad vit makt-musik produceras följaktligen i hela västvärlden.

I ekonomiska frågor saknas marknadsekonomiskt hållbara teorier. Nämnas kan dock de korporativistiska ståndpunkterna och motståndet mot storföretag och internationell företagsamhet. Ett annat kännetecknande drag för många av de grupper som ibland kallas "högerextrema" är ett starkt motstånd mot USA:s utrikespolitik och mot staten Israel.

På grund av tron på den starkt centraliserade och starka statsorganisationen ryms oftast inte jämställdhetsfrågor på agendan utan människor finns för nationens fortbestånd. Kvinnor ses som producenter av möjliga goda medborgare - eller som den liberala läraren Jenny Wahlman skrev 1933: "Kvinnor finns inte för att leda utan för att lyda.", då hon beskrev sina erfarenheter av Tyskland efter Hitlers och nationalsocialisternas maktövertagande. Den egna starka staten ser den egna ursprungsbefolkningen som en essentiell tillgång för statens överlevnad och månar i hög grad om de egna traditionerna i alla kulturella avseenden. Ett exempel på dylik konservativ hållning är Stalins till kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som ålades att komponera mer ryskt och i nationalistisk riktning.

Definitioner[redigera | redigera wikitext]

Historikern Heléne Lööw definierar begreppet högerextremism under 1900-talets första hälft enligt dessa kriterier[7]:

  • Antikonservatism endast i en mycket begränsad omfattning.
  • Antidemokratisk inställning syftande till att återupprätta monarkin.
  • Ideologin är grundad på rationalism och religion och avvisar all form av irrationalitet och känslosamhet.
  • Maktbasen består av den traditionella samhällseliten.
  • Det strategiska målet är inte att skapa en politisk massmobilisering.
  • Social revolution eftersträvas inte.
  • Man förlitar sig på armén och är villiga att acceptera ett militärt styre.
  • Alla tankar på en folk- eller partiarmé avvisas.

Högerextremistiska partier[redigera | redigera wikitext]

Den tyska statsvetaren Klaus von Beyme beskriver tre historiska faser i utvecklingen av högerextremistiska partier i Västeuropa efter andra världskriget:[8][9]

  • 1945 till mitten av femtiotalet: Högerextremistiska partier var marginaliserade, i stället för att ha någon politisk betydelse var deras främsta mål att överleva. Högerextremistisk politik var misskrediterade av nazism och politisk isolerade.
  • Mitten av femtiotalet till sjuttiotalet: Den så kallade "Populist Protest Phase" (översättning: Populistiska protest fasen) dök upp med sporadiska valframgångar. Egenskaper hos de högerextremistiska partier i denna fas var en karismatisk ledare och en djup motvilja mot det politiska etablissemanget, "vi” mot ”dem", "dem" är politiker och byråkrater.
  • Åttiotalet: valframgångar för högerextremistiska partier konsolideras, medan de upptäckte invandring som ett huvudmål.

Anders Widfeldt hävdar att det finns en fjärde fas, som han kallar legitimacy phase. Fasen börjar kring år 2000 och kännetecknas av det följande:[9]

  • högerextremistiska partier vinner politisk legitimitet genom formell eller informell medverkan i regeringen (FPÖ i Österrike, Lijst Pim Fortuyn i Nederländerna).
  • Högerextremistiska ämnen läggs på den politiska dagordningen och tas över av andra partier.
  • Welfare chauvinism (Välfärdschauvinism).
  • Kritik mot invandringen är fortfarande en central ideologisk del, men högerextremistiska partier alltmer fokuserar på kritik mot islam och de påstådda farorna med "islamisering" av europeiska länder.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ * Macpherson, C.B. (1977) The Life and Times of Liberal Democracy. Oxford University Press.
    • Aronson, Torbjörn (1990) Konservatism och demokrati: en rekonstruktion av fem svenska högerledares styrelsedoktriner. Norstedts Förlag.
    • Scruton, Roger (1990) The meaning of conservatism. Penguin Books.
    • Petersson, Olof (1999) Report from the democratic audit of Sweden, 1999: democracy the Swedish way. Stockholm: Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
    • Griffin, Roger (1998) International Fascism: Theories, Causes and the New Consensus. New York: Bloomsbury.
    De gamla liberala partierna i Danmark och Norge har behållit namnet Venstre trots att de idag ligger till höger om mitten i politiken. De liberala partierna var nämligen vänsterpartier i den moderna demokratins gryning. De kämpade före demokratins genombrott för fri företagsamhet, religionsfrihet och en utveckling mot om inte allmän, så åtminstone utökad rösträtt där även arbetare kunde få begränsad rösträtt. De stod därmed till vänster om de konservativa partierna som ville motsatsen, nämligen bevara det gamla – reglera politiken genom ståndsriksdagen och privilegier för adeln och konungen, reglera ekonomin genom skråväsende, näringsförbud och tullar. Arbetarna hade börjat organisera sig, något som var olagligt i många länder, och det dröjde flera decennier in på 1900-talet innan även arbetare och kvinnor blev valbara och innan allas röster tillmättes samma värde i de allmänna valen. När arbetarpartier började väljas in i parlamenten i många länder i Europa, blev dessa de nya vänsterpartierna. Liberalerna hamnade tillsammans med eventuella bondepartier i mitten och de konservativa var fortfarande högern. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen och samhällets omdaning under framför allt efterkrigstiden medförde dock att de gamla konservativa partiernas hjärtefrågor närmast utplånades. Vad som därefter har skett är att de konservativa också har blivit marknadsliberaler, till och med s.k. socialliberaler. Idag är därför marknadsliberalism och inte konservatism synonymt med höger, vilket medför att begreppet "högerextremism" inte täcker in det fenomen som begreppet avser att beskriva: antidemokratiska värderingar som tar fasta på och förstärker några av den ursprungliga konservatismens sämre sidor. "Radikalkonservatismen" utgår ifrån att människor inte har lika värde, att det ovetenskapliga begreppet "ras" kan tillämpas på människor, att patriotism förutsätter främlingsfientlighet, att universalism, mänskliga rättigheter och internationella rörelser är av ondo, samt att de landsmän som tycker annorlunda är politiskt korrekta landsförrädare.
  2. ^ Statens medieråd (2013) Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på internet.
  3. ^ - Nationalencyklopedin - Högerextremism
  4. ^ Riis-Knudsen, Povl H (2010) Nationalsocialismen den biologiska världsåskådningen. Stockholm: Nationellt motstånd förlag.
  5. ^ Jens Rydgren och Anders Widfeldt Från Le Pen till Pim Fortuyn, Liber. Sidan 27 ISBN 91-47-07376-4
  6. ^ [a b] Jens Rydgren och Anders Widfeldt Från Le Pen till Pim Fortuyn, Liber. Sidan 26 ISBN 91-47-07376-4
  7. ^ Lööw, Heléne (1990). Hakkorset och Wasakärven: en studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950. Göteborg. ISBN 91-628-0013-2 
  8. ^ Klaus von Beyme: “Right-wing extremism in post-war Europe”. In: West European Politics 11 (1988:2), 2–18.
  9. ^ [a b] Anders Widfeldt: “A fourth phase of the extreme right? Nordic immigration-critical parties in a comparative context”. In: NORDEUROPAforum (2010:1/2), 7-31, http://edoc.hu-berlin.de/nordeuropaforum/2010-1/widfeldt-anders-7/XML/