Högkyrklighet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Högkyrkligheten inom protestantismen är en religiös riktning som värdesätter sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition. Högkyrkligheten kan sägas vara motsatsen till lågkyrklighet i synen på kyrkan och ämbetet.

Gudstjänstens genomtänkta utförande och skönhet är viktig inom högkyrkligheten. Man strävar vidare efter att återupptäcka kyrkans katolicitet i betydelsen hennes världsvidhet och gemensamma arv. Kloster och ordensliv kan ha en stark ställning, liksom så kallade tertiärordnar.

Riktningen uppstod inom den Anglikanska kyrkogemenskapen med Oxfordrörelsen, men har även förekommit i olika former inom Svenska kyrkan och har traditionellt varit stark jämfört med andra lutherska samfund. Det är dock inte korrekt att sätta likhetstecken mellan högkyrklighet och Oxfordrörelsen eller Kyrklig förnyelse även om dessa sammanhang onekligen är en del av högkyrkligheten. Grunden för detta är att såväl gammalkyrkligheten och den svenskakyrkliga grenen av Luthersk ortodoxi har kallats för luthersk högkyrklighet. Den nya högkyrkligheten, även kallad nylutheranism ("Lundahögkyrklighet"), uppstod i Lund omkring Anton Niklas Sundberg, Ebbe Gustav Bring och Wilhelm Flensburg. Dessa satte kyrkan i förgrunden för frälsningen, framför tron och Ordet. Samma rörelse förekom i Tyskland runt Vilmar, Löhe och Kliefoth. De båda sistnämnda är idag stora inspirationskällor för den Gammallutherska Missourisynoden bland annat i deras förståelse av ämbetet.

Genom högkyrkligheten har Svenska kyrkan återinfört symboler i kyrkorummet som under 1800-talet försvann, som ljus på altaret, liturgiska kläder, processioner, och större hänsyn till kyrkoåret. I högkyrkligheten startade också den "nattvardsväckelse" som under 1900-talet uppstått i Svenska kyrkan. Banbrytare här var kyrkoherden teol. dr. Gunnar Rosendal (kallad Fader Gunnar) i Osby genom sina böcker om Kyrklig förnyelse. Hans praxis och hans bok om nattvarden (Vår Herres Jesu Kristi lekamens och blods sakrament) fick tillsammans med ärkebiskop Yngve Brilioths bok om nattvarden (Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv) mycket stort inflytande på utvecklingen. Högkyrklighetens historia rymmer dessutom många framträdande kvinnor, såsom Mary von Rosen, syster Marianne, Anna Greek och Berit Simonsson.

Den svenskkyrkliga högkyrkligheten har under andra halvan av 1900-talet utvecklats i två riktningar. Dels en som betonar samhörigheten med den romersk-katolska kyrkan, dels en som behållit den ursprungliga bekännelsetrogna linjen som bl.a. Gustaf Adolf Danell och Gunnar Rosendal företrädde. Vilken av dessa riktningar som är "den äkta högkyrkligheten" i Sverige är inte möjligt att säga. Därmed kan inte företrädare eller uttryck för den ena eller andra riktningen betraktas som normativ för "högkyrklighet".

Högkyrkliga organisationer och verksamheter[redigera | redigera wikitext]

Viktiga personer inom högkyrkligheten[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]