Högkyrklighet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Högkyrkligheten inom reformatoriska trossamfund är en religiös riktning som värdesätter sakramenten, liturgin, ämbetet och kyrkans tradition. Högkyrkligheten kan sägas vara motsatsen till lågkyrklighet i synen på kyrkan och ämbetet, därför att Guds verksamhet och handlande genom nådemedlen, inte individernas omvändelseupplevelser, betraktas som grunden för kyrkans existens.

Gudstjänstens genomtänkta utförande och skönhet är viktig inom högkyrkligheten. Man strävar vidare efter att återupptäcka kyrkans katolicitet i betydelsen hennes världsvidhet och gemensamma arv. Kloster och ordensliv kan ha en stark ställning, liksom så kallade tertiärordnar.

Anglikansk högkyrklighet[redigera | redigera wikitext]

Det svenska ordet "högkyrklighet" är lånat från det engelskspråkiga uttrycket High Church. Under den engelska restaurationen efter 1660, under 1700-talet och i början av 1800-talet syftade uttrycket High Churchanglikanska åskådningar, sedvanor och personer som betonade pånyttfödelsen i dopet, Jesu verkliga närvaro i kommunionen, firande av eukaristi särskilt ofta och strikt användning av Den allmänna bönboken. Till skillnad från sådana anglikaner som var Low Church, ansåg de högkyrkliga 1700-talsanglikanerna att extemporerad bön hörde hemma i det privata bönelivet, inte i den offentliga gudstjänsten, och till skillnad från lågkyrkliga anglikaner hade högkyrkliga anglikaner vanligtvis en mera positiv syn på den athanasianska trosbekännelsen och den anglikanska sjukbesöksandaktens anvisning om bikt. Vad gäller gudstjänstlivets ceremoniel skilde sig 1700-talets högkyrkoanglikaner inte nämnvärt från sina lågkyrkliga motsvarigheter: Röcklin och predikoscarf utgjorde normen i båda grupperna. Högkyrkoanglikaner av 1700-talstyp var starka anhängare av statskyrkosystemet.

Från och med 1830-talet utvecklades en ny typ av högkyrkoanglikanism. Oxfordrörelsen, som också brukar kallas för traktarianismen började som en protest mot parlamentets indragning av anglikanska stift på Irland. Till skillnad från den gamla högkyrkoanglikanismen ansåg traktarianismen att staten inte borde lägga sig i kyrkans inre angelägenheter, och en starkare betoning av biskopsämbetet och den apostoliska successionen började utvecklas. Till en början visade traktarianismen inte något intresse för liturgiska förändringar, men från och med 1850-talet omvandlades rörelsen till en liturgiskt intresserad anglokatolicism, som ville återinföra sådan liturgisk skrud och kyrkoprydnad som anvisades i 1559 års (ännu lagligt förpliktigande) Ornaments Rubric. Sedan denna tid är uttrycket High Church mindre vanligt förekommande om nutida anglikanska rörelser.

Reformert högkyrklighet[redigera | redigera wikitext]

På brittiska öarna och i det kontinentala Europa kom 1700-talets reformerta trossamfund att fira gudstjänst med tre långa, ofta extemporerade, böner och en lång predikan. I USA gjorde ett antal väckelserörelser att somliga refomerta församlingar övergick till att fira gudstjänst i väckelsemötets form. Från och med 1844 utvecklades en konfessionell reformert högkyrkorörelse vid namn Mercersburgteologin, som betonade vikten av regelbundet eukaristifirande, Jesu verkliga andliga närvaro i kommunionen och fixerade traditionella böner i gudstjänstordningarna.

Liknande utvecklingar inträffade i franska hugenottsamfund, men tog förnyad fart under mellankrigstiden, och har bland annat tagit sig uttryck i den (ursprungligen reformerta) ekumeniska kommuniteten i Taizé.

Högkyrklighet inom Svenska kyrkan[redigera | redigera wikitext]

Högkyrkliga rörelser i olika former har traditionellt varit starka inom Svenska kyrkan, jämfört med andra lutherska samfund. Det är dock inte korrekt att sätta likhetstecken mellan högkyrklighet och Oxfordrörelsen eller Kyrklig förnyelse även om dessa sammanhang onekligen är delar av högkyrkligheten. Grunden för detta är att såväl gammalkyrkligheten och den svenskakyrkliga grenen av Luthersk ortodoxi har kallats för luthersk högkyrklighet. Den nya högkyrkligheten, även kallad nylutheranism ("Lundahögkyrklighet"), uppstod i Lund omkring Anton Niklas Sundberg, Ebbe Gustav Bring och Wilhelm Flensburg. Dessa satte kyrkan i förgrunden för frälsningen, framför tron och Ordet. Samma rörelse förekom i Tyskland runt Vilmar, Löhe och Kliefoth. De båda sistnämnda är idag stora inspirationskällor för den Gammallutherska Missourisynoden bland annat i deras förståelse av ämbetet.

Ungkyrkorörelsen, som framför allt blomstrade under 1910-talet, splittrades under mellankrigstiden i folkkyrklighet och ett nyare slags högkyrklighet. Från ungkyrkorörelsen tog båda rörelserna emellertid med sig element av nationalromantik, som i högkyrkliga miljöer tog sig uttryck i samhörighetskänsla med bland annat S:t Ansgar och heliga Birgitta. Under mellankrigstiden gjorde nya rön inom akademisk bibelvetenskap och den ekumeniska dialogen inom Faith and Order-kommittén att en ny syn på kyrkan som synlig gemenskap – den nya kyrkosynen – växte fram i Svenska kyrkan, främst inom högkyrkliga miljöer. Svenska kyrkan trädde i interkommunion med Engelska kyrkan 1922, vilket ledde till teologisk stimulans mellan de båda trossamfunden, inte minst i högkyrkliga miljöer. Liksom det fanns mer än ett slags folkkyrklighet, fanns och finns mer än ett slags högkyrklighet.

Genom högkyrkligheten har Svenska kyrkan återinfört symboler i kyrkorummet som under 1800-talet försvann, som ljus på altaret, liturgiska kläder, processioner, och större hänsyn till kyrkoåret. I högkyrkligheten startade också den "nattvardsväckelse" som under 1900-talet uppstått i Svenska kyrkan. Banbrytare här var kyrkoherden teol. dr. Gunnar Rosendal (kallad Fader Gunnar) i Osby genom sina böcker om Kyrklig förnyelse. Hans praxis och hans bok om nattvarden (Vår Herres Jesu Kristi lekamens och blods sakrament) fick tillsammans med ärkebiskop Yngve Brilioths bok om nattvarden (Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv) mycket stort inflytande på utvecklingen. Högkyrklighetens historia rymmer dessutom många framträdande kvinnor, såsom Mary von Rosen, syster Marianne, Anna Greek och Berit Simonsson.

Den svenskkyrkliga högkyrkligheten har under andra halvan av 1900-talet utvecklats i flera riktningar. Dels en som betonar samhörigheten med den romersk-katolska kyrkan, dels en som behållit den ursprungliga bekännelsetrogna linjen som bland andra Gustaf Adolf Danell och Gunnar Rosendal företrädde. Vilken av dessa riktningar som är "den äkta högkyrkligheten" i Sverige är inte möjligt att säga. Därmed kan inte företrädare eller uttryck för den ena eller andra riktningen betraktas som normativ för "högkyrklighet".

Det tidvis upphettade debattklimatet grumlade det faktum att den högkyrkliga s.k. "nya kyrkosynen" hade genomslag även utanför de kretsar som själva betraktade sig (eller av sina kritiker betraktades) som "högkyrkliga". Till den nya kyrkosynens vidare kretsar hörde bland andra Yngve Brilioth, Gustaf Aulén, Margit Sahlin, Olov Hartman, Bertil Werkström, Krister Stendahl och Birger Gerhardsson.

Inom den organiserade, självbetecknade högkyrkligheten inom Svenska kyrkan kan regionala skillnader urskiljas. Medan sydsvensk högkyrklighet, i synnerhet efter Kyrkornas Världsråds möte i Uppsala 1968, präglats av starkt engagemang för internationell diakoni, pastoralteologisk reflektion och vänsterorienterade värderingar i samhällsfrågor, har mellansvensk högkyrklighet präglats av en medeltidsromantisk syn på gudstjänstliv och högerorienterade värderingar i samhällsfrågor.

Några delar av högkyrkligheten har varit konservativa, men den nutida högkyrkliga organisationen Affirming Catholicism Sverige bejakar uttryckligen ordination av kvinnor och samkönade vigslar.

Högkyrkliga organisationer och verksamheter inom Svenska kyrkan[redigera | redigera wikitext]

Viktiga personer inom högkyrkligheten[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]