Högskolor och universitet i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges Universitet och Högskolor. (OBS! Ej komplett med alla campus och högskolor).

Högskolor och universitet i Sverige är de högsta institutionerna för utbildning i Sverige, och bedriver undervisning på eftergymnasial nivå. Universitet och vissa högskolor bedriver dessutom forskning. Beteckningarna är dock inte skyddade och kan användas för vilken verksamhet som helst. I Sverige finns minst en högskola eller ett universitet i varje län.

Svenska universitet rankade bland världens 100 främsta, 2003-2013
Rankning inom Sverige (internationellt)
Källa: Academic Ranking of World Universities [1]
Universitet 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013
Karolinska institutet 1 (39) 1 (46) 1 (46) 1 (38) 1 (53) 1 (51) 1 (50) 1 (42) 1 (44) 1 (42) 1 (44)
Uppsala universitet 2 (59) 2 (74) 2 (74) 2 (65) 2 (66) 2 (71) 2 (76) 2 (66) 2 (67) 2 (73) 2 (73)
Stockholms universitet 4 (97) 4 (97) 3 (84) 3 (86) 3 (86) 3 (88) 3 (79) 3 (81) 3 (81) 3 (82)
Lunds universitet 3 (93) 3 (92) 3 (92) 4 (90) 4 (97) 4 (97)

Historik[redigera | redigera wikitext]

De första universiteten[redigera | redigera wikitext]

Titeln som det äldsta svenska universitet är omstridd, men tre orter brukar nämnas i diskussionen.

  • Verksamheten vid Uppsala universitet grundades år 1477 men låg nere under större delen av 1500-talet. Universitetet har varit i oavbruten verksamhet sedan 1595.
  • Lunds akademiska tradition påbörjades visserligen redan 1425, då staden ännu tillhörde Danmark. Då inrättades nämligen Nordens första högskola, Lunds studium generale. Denna skola upphörde med sin verksamhet i samband med den danska reformationen 1536, varför Högskoleverket[källa behövs] anser att Lunds universitet (grundat 1666) inte kan räkna sitt ursprung i Studium Generale i Lund.

Uppsala universitet inrättades efter påvlig bulla och privilegiebrev från riksrådet. Sägenartat sägs det att när dåtidens svenska styresmän fick höra att Danmark var på väg att söka tillstånd för att få inrätta ett universitet i Köpenhamn så skyndade man sig till Rom för att hinna före danskarna med Uppsalas ansökan. Köpenhamns universitet grundades också mycket riktigt först 1479. På samma anekdotartade sätt [källa behövs]sägs danskarna också ha spelat en roll i grundandet av universitetet i Lund. Planen var från början att skapa ett götalandsuniversitet i Linköping, men behovet av att försöka försvenska de gamla danska kolonierna gjorde slutligen att universitetet i stället förlades till Skånelanden. Linköping fick därmed vänta ända till 1975 för att få sitt universitet.

De äldsta svenska (dåvarande Sverige) universiteten som ännu är aktiva anses idag vara:

Under 1700-talets upplysning försköts den vetenskapliga diskussionens fokus från universiteten till Stockholm. Tidens nya vetenskapliga institutioner blev de kungliga akademierna. Flera av dessa bedrev dessutom utbildning, särskilt inom de konstnärliga ämnena. Å andra sidan var fortfarande flera ledande naturvetare professorer i Uppsala, däribland Celsius och Linné. En viktig skillnad mellan dessa och huvudstadens upplysningsmän var att akademiska publikationer fortfarande skrevs på latin, samtidigt som folkspråkets användning var en viktig poäng för dem som drev upplysningen. Först kring år 1800 etablerades svenskan och tyskan som dominerande språk i vetenskapliga publikationer vid svenska universitet.

Det moderna universitetsväsendet grundläggs[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet var Uppsala universitet något av en konservativ bastion. Ändå var det under denna period som grunden lades för det moderna universitetsväsendet. Inspirationen hämtades framförallt från Tyskland och från det universitet som Wilhelm von Humboldt grundat i Berlin. Fokus för denna tradition var undervisning grundad på forskning bedriven vid statliga men relativt självstyrande universitetet dominerade av sina professorer. I Sverige blev professorsmakten stark men samtidigt tillsattes professorerna av Kungl. Maj:t. Humboldtmodellen hade heller inte varit den enda möjligheten. Alternativa system byggdes upp i framförallt Storbritannien och Frankrike, det förstnämnda baserat på Oxfords och Cambridges uppfostrande collegebaserade system och det sistnämnda på separata yrkesutbildningar inom ramen för grandes ecoles. Behovet av en nya universitetsutbildning var emellertid lika för alla dessa länder eftersom den växande ämbetsmannastaten började använda sig av akademisk meritering som urvalsmodell. Liksom Tyskland valde man i Sverige att rekrytera framförallt jurister till den högre statsförvaltningen. I Storbritannien fokuserade man istället på examina från humanistiska elitutbildningar.

Universitetens omvandling skedde successivt. Från och med 1852 var universitetskanslern en nationell ämbetsman med ansvar för både Uppsala och Lunds universitet (som vid den tidpunkten var de enda i Sverige). Vid sidan av kanslern fanns en prokansler och en rektor för varje universitet. I Uppsala var ärkebiskopen prokansler och i Lund biskopen av Lund. Rektorn var den som skötte det faktiska ledningsarbetet. Fram till 1876 roterade den posten mellan konsistoriets medlemmar. I och med 1876 års universitetsstatuter infördes istället ett system där rektorn valdes av konsistoriet. Successivt infördes liknande valprocedurer också för andra akademiska poster som tidigare roterat bland professorerna. 1876 var också det år då filosofiska fakulteten i Uppsala delades upp i en humanistisk och en naturvetenskaplig fakultet. Samtidigt infördes sakkunnigutlåtanden vid tillsättning av professorer. Detta var ett resultat av specialiseringen: man ansåg sig inte längre kunna anta att alla professorer var tillräckligt insatta i alla ämnen för att kunna bedöma kandidaternas kompetens. I och med detta blev tillsättningsförfarandet alltså betydligt mer disciplinsinternt.

Under 1800-talet och början av 1900-talet grundades också flera nya privata institutioner för högre utbildning. Nämnas kan till exempel Chalmers slöjdskola som grundades 1829. Den vetenskapliga nivån ökades successivt och 1927 förstatligades skolan och erkändes som jämbördig med KTH (grundat 1827 och med anspråk på vetenskaplig nivå sedan 1867). Andra privata utbildningsanordnare var Stockholms högskola (1878) och Handelshögskolan i Stockholm (1909). Under andra halvan av 1900-talet förstatligades högskolesystemet. Under 1970- och 1980-talen var Handelshögskolan i Stockholm Sveriges enda privata utbildningsanordnare på universitetsnivå.

Utbyggnad och fortsatta reformer[redigera | redigera wikitext]

Samtidigt byggdes högskolesystemet ut. Studentantalet vid Uppsala universitet tredubblades till exempel under tiden 1880-1945, från 1 500 till 4 500. Nya högskolor upprättades, bland annat i Göteborg (1891). 1936 avskaffades prorektorsposterna i Uppsala och Lund (som fram till dess hade innehafts av respektive biskop). Därmed hade den sista organisatoriska kopplingen mellan universitetsväsendet och kyrkan avskaffats. Vid de nya högskolorna hade den aldrig funnits.

Den mest omfattande utbyggnaden ägde dock rum under 1960- och 1970-talet. Göteborgs högskola blev universitet 1954 medan Stockholms högskola förstatligades och blev universitet 1960. Under de följande årtiondena upprättades ett antal filialer och regionala högskolor. Dessa hade dock inledningsvis en betydligt lägre status än universiteten och de etablerade fackhögskolorna. Tillväxten ställde ökade krav på administration. Från 1964 var universitetskansler titeln på chefen för en central statlig myndighet: i tur och ordning Universitetskanslerämbetet, Universitets- och högskoleämbetet, Kanslersämbetet, Högskoleverket och Universitetskanslersämbetet. Under efterkrigstiden byggde man också upp en nationell organisation av forskningsråd för projektfinansiering av teknisk, samhällsvetenskaplig, humanistisk och naturvetenskaplig forskning. Parallellt med detta grundades också organ för finansiering av sektorsforskning.

Nästa omfattande reformperiod inleddes 1968 då utbildningsministern/ecklesiastikministern Palme genom UKAS och PUKAS omorganiserade utbildningen i riktning mot mer helhetliga utbildningsprogram. Trots kårhusockupationer och andra protester genomfördes reformerna i stora drag. Det var också under det därpå följande decenniet som de konstnärliga högskolorna började inordnas i det akademiska systemet.

Under Per Unckels tid som utbildningsminister (1991-1994) överfördes rätten att tillsätta professorer från regeringen till universitetsstyrelserna. Det var också då som löntagarfonderna avskaffades och pengarna placerades i stiftelser till förmån för forskning och kultur, mestadels forskning. Stiftelser som Riksbankens Jubileumsfond (som nu förstärkts med den s.k. kulturvetenskapliga donationen), Mistra och Stiftelsen för Strategisk Forskning har sedan dess hört till de mer betydande aktörerna i svensk forskningsfinansiering.

Samtidigt ändrades högskolelagen så att privata utbildningsanordnare återigen kunde få examensrätt och statliga bidrag på villkor som likställde dem med de anslagsfinansierade statliga högskolorna (men inte med universiteten). Handelshögskolan i Stockholm upphörde därmed att vara ett särfall. Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping omvandlades till företag ägda av stiftelser inrättade med hjälp av löntagarfondspengar. Det uttalade syftet var att undersöka stiftelseformens lämplighet som ägare av universitet och därmed lägga grunden för framtida reformer. Andra privata utbildningsanordnare som har tillkommit inkluderar bland annat Teologiska högskolan i Stockholm.

Sveriges senaste och därmed yngsta universitet är Linnéuniversitetet. Linnéuniversitetet bildades 2010-01-01 och är ett resultat av en fusion mellan tidigare Högskolan i Kalmar och Växjö universitet (som fick universitetsstatus 1999).

Universitet eller högskola?[redigera | redigera wikitext]

Skillnaden mellan en högskola och ett universitet i rätten att utfärda examina på forskarutbildningsnivå, så kallat vetenskapsområde. Universiteten har generell rätt att utfärda examen i forskarutbildning. Högskolor skiljer sig från universitet genom att universitet får examinera doktorer inom åtminstone två vetenskapsområden. Dessutom tilldelas universiteten forskningsresurser till dessa vetenskapsområden.

Två sätt förekommer för högskolor att kringgå examensrätten; det vanligaste är att bilda samarbeten mellan universitet och högskolor, så att den forskarstuderande kan antas och examineras vid universitetet medan det i praktiken är högskolan som står för utbildningen. I de fallen finansieras forskningen via externa medel och examinationen sker vid ett lärosäte som har det aktuella vetenskapsområdet. Alternativt kan en högskola tilldelas ett vetenskapsområde, vilket medför rätt att bedriva forskarutbildning inom området. I så fall tilldelas högskolan också forskningsmedel till forskning inom området. Enskilda utbildningsanordnare kan på ett liknande sätt tilldelas examensrätt på forskarutbildningsnivå, inom ett ännu mera avgränsat område såsom ett visst angivet ämne.

Tre av universiteten har inte ordet universitet i sitt namn, nämligen Karolinska institutet, Kungliga tekniska högskolan och Chalmers tekniska högskola. De har sedan 1906, 1927 respektive 1937 haft rätt att utfärda doktorsexamen (tidigare doktorsgrad) men har av historiska skäl behållit sina väl inarbetade namn, som i fallet teknisk högskola dessutom länge ansetts vara en tydligare beskrivning av verksamheten än en universitetsbeteckning. Beteckningen "institut" var under 1800-talet och större delen av 1900-talet en vanlig beteckning på det som senare kallades fackhögskolor. Historiska exempel är Teknologiska institutet, Chalmers tekniska institut och Farmaceutiska institutet. I den engelskspråkiga världen heter flera tekniska högskolor fortfarande Institute of Technology, exempelvis Massachusetts Institute of Technology. Chalmers har länge kallat sig "University" på engelska, medan KTH och Karolinska kallat sig "institute", eftersom "högskola" inte har en bra direktöversättning till engelska (high school betyder närmast gymnasieskola).

Historiskt har universitetsstatusen även inneburit rätt till statliga forskningsanslag. Sedan 1997 har dock alla universitet och högskolor fasta forskningsresurser från riksdagen, även om universitetens fakultetsanslag är avgjort större än högskolornas forskningsanslag.

Mellan 1977 och 1993 ingick även universitet i begreppet Högskolan.

Före 2001 fanns så kallade vårdhögskolor som drevs av landstingen. På dessa gavs utbildning inom vård och vårdrelaterade ämnen. Förutom de statliga högskolorna finns även enskilda högskolor. Dessa har en annan huvudman än staten. Exempel på sådana högskolor är Sophiahemmets högskola, Handelshögskolan i Stockholm, Beckmans designhögskola, Gammelkroppa skogshögskola och Örebro teologiska högskola. Högskolan i Jönköping och Chalmers tekniska högskola var tidigare statliga högskolor men drivs nu av stiftelser, vilka bildades med pengar från löntagarfonderna.

Före universitetsreformen 1977/1978 fanns flera självständiga fackhögskolor, exempelvis journalisthögskolor, ett begrepp som lever kvar trots att de därefter har inlemmats i universitet. Ett antal mindre högskolor i Stockholm betecknas ofta som konstnärliga högskolor på grund av att de framför allt bedriver grundutbildning i konstnärliga ämnen. Beteckningen högskola används även i vissa fall om en institution, fakultet eller motsvarande som endast är en del av ett större lärosäte, vanligtvis ett universitet. Framför allt gäller detta för verksamhet inom de tekniska, konstnärliga och ekonomiska områdena. I flera fall har tidigare självständiga högskolor införlivats med ett större lärosäte, men trots det fått behålla ordet högskola i sitt namn. Det finns dock även exempel på enheter som aldrig har varit självständiga, men som ändå namngivits som högskolor. Beteckningen högskola anses ofta ge verksamheten en tydligare profil. Man har därför valt att använda denna beteckning för att nå ut till potentiella studenter, avnämare och externa finansiärer. Behovet av profilering beror inte minst på förekomsten av flera självständiga högskolor vilkas verksamhet är speciellt inriktad mot vissa ämnesområden (framför allt Kungliga tekniska högskolan och Chalmers tekniska högskola, Handelshögskolan i Stockholm, de sju konstnärliga högskolorna i Stockholm samt Karolinska institutet). Inom vissa områden är beteckningen högskola också så nära förknippad med verksamheten i sig, att det i praktiken kan vara svårt att inte använda den (exempelvis musikhögskola, konsthögskola, handelshögskola).

Behörighetskrav och progresissionsnivå för kurser och program[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Universitetskurs i Sverige

Prövning för universitetsstatus[redigera | redigera wikitext]

För att få benämnas universitet ansöker högskolan till regeringen som låter Högskoleverket pröva om högskolan når upp till de kvalitetskrav som ställs för universitetsstatus. Efter prövningen föreslår Högskoleverket sedan regeringen att avslå eller bevilja ansökan. Av Högskoleverkets webbplats framgår att det krävs att högskolan:

  • har grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet.
  • har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden.
  • har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden.
  • har praktiska förutsättningarna, till exempel lokaler och utrustning, att bedriva grundutbildning och forskning.
  • har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning.
  • uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och utfärda doktorsexamen.

Sedan Högskoleverkets tillkomst 1995 har regeringen beslutat att Högskolorna i Karlstad, Växjö (idag Linnéuniversitetet) och Örebro ska benämnas universitet från 1 januari 1999. Mitthögskolan fick universitetsstatus 1 januari 2005 och kallas därefter Mittuniversitetet. Följande högskolor har tilldelats vetenskapsområde:

Ett förhållande som komplicerar saken är att många högskolor, till exempel Högskolan i Kalmar (idag Linnéuniversitetet), kallar sig university i sitt engelska namn, trots att den officiella översättningen av högskola är university college.

Kritik av regeringens universitetspolitik[redigera | redigera wikitext]

De nya universiteten som tillkom under regeringen Persson har inte varit helt oomtvistade; i fallen Växjö, Örebro och Mittuniversitetet fattades regeringens beslut mot Högskoleverkets avrådan. Med utgångspunkt i bedömargruppernas utvärdering menade verket att lärosätena saknade tillräcklig mängd professurer, kvalitet och bredd för två vetenskapsområden. Lärosätena har bemött kritiken genom att hänvisa till att universitet som inrättades på 1960-talet efter politiska beslut mötte samma typ av kritik, men idag har högt anseende. Å andra sidan menar man att staten inte har investerat i de nya universitetens forskningsmiljöer i samma omfattning som under tidigare universitetsprojekt, utan de nya universiteten förväntas tidigt stå på egna ben och finansieras enligt liknande spelregler som övriga universitet.

Högskolor som aspirerar på universitetsprivilegier har framfört kritik mot regeringens senfärdighet i att hantera inkomna ansökningar och oviljan att ge ökade forskningsanslag som kan användas för att underbygga en universitetsansökan. Malmö högskola och Södertörns högskola ansökte om universitetsstatus redan år 2002, men ärendena har ännu inte behandlats av regeringen. Högskolan i Borås lämnade in en ansökan i maj 2005.

Kreativiteten hos de högskolor som nekas universitetsstatus är dock stor.

  • Södertörns högskola har övervägt att bilda vad man kallar ett nätverksuniversitet tillsammans med KTH och KI. En särskild utredare lämnade hösten 2005 en utredning om högskolans organisation till utbildningsdepartementet, vari långtgående förslag till hur samverkan mellan olika lärosäten kan förenklas presenteras. Om förslaget så småningom leder till lagändringar kan det avsevärt förenkla bildandet av ett nätverksuniversitet av Södertörnsk modell.
  • Den ansökan som Högskolan i Borås lämnat fokuserar på att få status som "landets första professionsuniversitet". Till skillnad från befintlig forskarutbildning som försörjer akademien med fler forskare vill Högskolan i Borås inrikta sina forskarutbildningar på att kompetensförsörja arbetslivet.
  • Samarbetet mellan Örebro universitet och Mälardalens högskola har också kritiserats för att vara en dold universitetsansökan från Mälardalens sida.

Den nytillträdde universitetskanslern Anders Flodström uttalade i augusti 2007 att Sverige behövde färre snarare än fler universitet, och förespråkade sammanslagningar bland existerande universitet snarare än att befordra fler högskolor till universitet.

Svenska universitet och fackhögskolor med universitetsstatus[redigera | redigera wikitext]

Svenska universitet med staten som huvudman anges i Högskoleförordningen (1993:100), bilaga 1. Dessa listas nedan med år för tilldelad universitetsstatus:

Därtill kommer universitet där staten inte är huvudman (årtal för första doktorsexamina):

Högskolor som tilldelats vetenskapsområde:

Därtill kommer högskolor där staten inte är huvudman som tilldelats vetenskapsområde

Bilagan i sin helhet finns i högskoleförordningen.

Ekonomiska förutsättningar[redigera | redigera wikitext]

Fördelning av anslag till högskolor och universitet sker i enlighet med systemet med ersättning per helårsstudent och helårsprestation, oftast kallade hås och håp.

Rankning av Sveriges högskolor och universitet[redigera | redigera wikitext]

Rankning av 26 av Sveriges högskolor och universitet genomfördes av tidningen Fokus 2012 [4]. För första gången baseras rankningen på studenternas egna preferenser.

Tidningen Fokus rankning 2012[redigera | redigera wikitext]

  1. Handelshögskolan i Stockholm
  2. Lunds universitet
  3. Chalmers tekniska högskola
  4. Uppsala universitet
  5. Sveriges lantbruksuniversitet
  6. Umeå universitet
  7. Kungliga Tekniska högskolan
  8. Högskolan i Jönköping
  9. Karolinska institutet
  10. Linköpings universitet
  11. Göteborgs universitet
  12. Blekinge tekniska högskola
  13. Luleå tekniska universitet
  14. Högskolan i Borås
  15. Stockholms universitet
  16. Högskolan i Halmstad
  17. Högskolan i Gävle
  18. Mittuniversitetet
  19. Linnéuniversitetet
  20. Malmö högskola
  21. Karlstads universitet
  22. Örebro universitet
  23. Mälardalens högskola
  24. Gymnastik- och idrottshögskolan
  25. Högskolan i Skövde
  26. Södertörns högskola

Rankning av 31 av Sveriges högskolor och universitet genomfördes av tidningen Fokus i oktober 2008.[5] Dels genomfördes en traditionell rankning, dels en så kallad breddrankning, dvs av hur väl lärosätena uppfyller diverse politiskt uppsatta mål. Notera att kriterierna inte är de samma som i en internationell rankning där större fokus ligger på forskningskvalité mätt i termer av vetenskapliga publikationer och citeringsanalys.

Våren 2011 genomfördes Sveriges största rankning av ekonomiutbildningar från ett studentperspektiv, i undersökningen deltog 1451 studenter från 24 utbildningar på kandidatnivå. Bäst utbildning ansåg sig studenterna vid Handelshögskolan i Stockholm ha.

Tidningen Fokus traditionella rankning 2008[redigera | redigera wikitext]

Vid den traditionella rankningen kom universiteten och högskolorna i följande ordning:

  1. Handelshögskolan i Stockholm
  2. Karolinska institutet
  3. Sveriges lantbruksuniversitet
  4. Lunds universitet
  5. Chalmers tekniska högskola
  6. Uppsala universitet
  7. Linköpings universitet
  8. Göteborgs universitet
  9. Kungl. Tekniska högskolan
  10. Umeå universitet
  11. Stockholms universitet
  12. Lärarhögskolan i Stockholm
  13. Luleå tekniska universitet
  14. Örebro universitet
  15. Södertörns högskola
  16. Växjö universitet
  17. Malmö högskola
  18. Högskolan i Borås
  19. Mittuniversitetet
  20. Karlstads universitet
  21. Högskolan i Jönköping
  22. Högskolan Kristianstad
  23. Mälardalens högskola
  24. Högskolan i Halmstad
  25. Högskolan Dalarna
  26. Högskolan i Skövde
  27. Högskolan i Gävle
  28. Högskolan i Kalmar
  29. Blekinge tekniska högskola
  30. Högskolan Väst
  31. Högskolan på Gotland

Följande kriterier utgjorde underlag för den traditionella rankningen:

  • Lärare: Andel disputerade lärare; Andel professorer. (Här kom Handelshögskolan i Stockholm högst.)
  • Grundutbildning: Antal studenter per lärare; Prestationsgrad; Rörlighetsfaktor; Etableringsgrad på arbetsmarknaden. (Sveriges lantbruksuniversitet toppade.)
  • Forskning: Forskningsanslag per disputerad lärare; Andel forskning av lärosätets kostnader; Andel konkurrensutsatta forskningsmedel av forskningsfinansieringen; Andel studenter som övergår till forskarutbildning, vägd; Antal disputationer per professor. (Karolinska institutet kom högst.)
  • Bibliotek: Bibliotekets anslagsandel; Förvärv per studenter. (Högskolan i Borås hade bäst bibliotek.)
  • Studentomdöme: Studentrankning; nöjdhet. (Handelshögskolan i Stockholm gav bäst studentomdömen.)
  • Studenter: Antal förstahandssökande per antagen; Andel med högskoleprovsresultat över 1,1 av alla provresultat; Andel nya studenter (högskolenybörjare) som inte kommer från lärosätets län; Andel examinerade studenter som har studerat utomlands minst en termin; Andel studenter som finns kvar vid lärosätet andra året av studierna; Andel av högskolenybörjarna som har avlagt examen (alternativt uppnått 180 högskolepoäng) inom sex år. (Handelshögskolan i Stockholm hade starkast studenter.)

Tidningen Fokus breddrankning 2008[redigera | redigera wikitext]

Vid rankning enligt breddmål, dvs hur väl man uppfyller uppsatta politiska mål, kom universiteten och högskolorna i följande ordning:

  1. Södertörns högskola
  2. Högskolan i Gävle
  3. Mälardalens högskola
  4. Stockholms universitet
  5. Högskolan i Jönköping
  6. Högskolan i Borås
  7. Örebro universitet
  8. Högskolan Väst
  9. Högskolan i Skövde
  10. Växjö universitet
  11. Malmö högskola
  12. Uppsala universitet
  13. Karolinska institutet
  14. Högskolan Kristianstad
  15. Karlstads universitet
  16. Lärarhögskolan i Stockholm
  17. Umeå universitet
  18. Högskolan i Halmstad
  19. Kungl. Tekniska högskolan
  20. Högskolan på Gotland
  21. Högskolan Dalarna
  22. Göteborgs universitet
  23. Luleå tekniska universitet
  24. Lunds universitet
  25. Högskolan i Kalmar
  26. Blekinge tekniska högskola
  27. Linköpings universitet
  28. Mittuniversitetet
  29. Chalmers tekniska högskola
  30. Handelshögskolan i Stockholm
  31. Sveriges lantbruksuniversitet

Följande kriterier utgjorde underlag för breddrankningen:

  • Andel studenter som är första generationen i högre utbildning. (Lärarhögskolan i Stockholm toppade här)
  • Andel studenter med utländsk bakgrund (Södertörns högskola var bäst i detta avseende)
  • Andel studenter på kurser med jämn könsfördelning (Stockholms universitet kom högst)

Urank[redigera | redigera wikitext]

Den fristående associationen Urank (Universitetsranking) har genomfört rankning av svenska universitet och högskolor åren 2007,[6] 2008,[7] 2009,[8], 2010,[9] 2011,[10] 2012[11] och 2013[12]. Urank rankar även specifika ämnesområden och utbildningsprogram.[13] Rankningen baseras på variabler i officiell statistik, som sammanvägs till följande sex kriterier, samt till ett totalresultat:

  • lärarkompetens (andel disputerade lärare, med mera)
  • studenter (söktryck, gymnasiepoäng, genomströmning)
  • grundutbildning (lärartäthet, andel studenter på avancerad nivå, med mera)
  • forskning och forskarutbildning
  • sociala indikatorer (förmåga att rekrytera studenter med olika bakgrund),
  • internationalisering.

Universitetskanslersämbetets utvärdering av utbildningars kvalitet[redigera | redigera wikitext]

UKÄ (och dess föregångare Högskoleverket) genomför regelbundet kvalitetsutvärdering av svenska akademiska utbildningar. En ny metod används sedan 2011, som syftar till att utvärdera utbildningars resultat istället för kvalitetsutvecklingsprocesser, som annars är brukligt vid kvalitetsutvärderingar. Utvärderingen baseras främst på kvalitetsbedömning av fem slumpmässigt valda självständiga arbeten (examensarbeten och uppsatser) som skrivits av utbildningens studenter under de senaste tre åren. Utvärderingen baseras även på en självevaluering som skrivits av utbildningens lärare, samt på samtal med studenter och lärare i samband med en lärosätesintervju. Om minst 20 studenter tog examen från utbildningen för 2-4 år sedan påverkar även en alumnenkät till dessa.

Utvärderingsgruppen gör främst en bedömning av hur väl UKÄ:s så kallade nationella lärandemål för olika examina uppfylls av de kunskaper studenten uppvisar i examensrapporten och av utbildningens kursplaner och examinerande uppgifter, men lärosätet måste även redovisa de undervisande lärarnas kompetens. Ett tregradigt omdöme ges för varje ämne och examenstitel. Det högsta omdömet, excellent eller mycket hög kvalitet, innebär att ett statligt anslag i form av en mindre "kvalitetspeng" delas ut. Mellannivån är hög kvalitet. Det lägsta omdömet, bristande kvalite, innebär krav på redovisning av åtgärder inom ett år för att lärosätet ska få behålla examensrätt i ämnet. Vid en uppföljning av åtgärderna bedöms inte deras resultat, utan enbart kvalitetsprocesserna.

För närvarande berör granskningen enbart kandidat- och masterutbildningar, samt yrkesexamina på mellan tre och fem år, och enbart utbildningar som gett upphov till minst fem examensarbeten vid lärosätet under de tre senaste åren. UKÄ har ännu inte gett besked om på vad sätt kortare utbildningar, och utbildningar med färre studenter, skall utvärderas. Observera att med utbildning avser UKÄ inte ett utbildningsprogram, utan en examenstitel och ett huvudämne, exempelvis kandidatexamen i företagsekonomi, som då utgör ett utvärderingsobjekt. Om flera skilda utbildningsprogram kan leda fram till samma examenstitel behöver lärosätet bara skriva självevaluering för ett av programmen, efter överenskommelse med UKÄ. Dock måste uppfyllande av lärandemål säkerställas för samtliga valbara inriktningar på programmet. Examina med olika förled men samma huvudämne, exempelvis teknologie kandidatexamen och filosofie kandidatexamen i ett specifikt ämne, betraktas som samma utbildning och utvärderas således tillsammans, eftersom de har samma nationella lärandemål och kräver samma expertis hos bedömargruppen. Examensarbeten som bedöms behöver inte ha skrivits av studenter som slutfört utbildningen. Om ett självständigt arbete kan användas för att ta ut dubbla examina, exempelvis både en yrkesexamen och en generell examen (både högskoleingenjörsexamen och kandidatexamen), eventuellt efter att ha kompletterats med fler kurser, kan det arbetet utgöra underlag för utvärderingen av båda examenstitlarna.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Se även: ENQA

Den nya metoden har emellertid kritiserats för att inte följa de standardiserade metoder man har kommit överens om inom den europeiska organisationen ENQA, som UKÄ därför har tvingats lämna, och därmed inte ge jämförbart resultat.[14] Vidare kritiseras förfarandet för att vara allt för politiskt styrt, för att ha bristande förankring bland högskolor och studentföreträdare, för att vara ett storskaligt experiment med tidigare oprövade metoder eftersom det inte är säkert att examensarbetens kvalitet är säkert mätbar, och för att fem examensarbeten kan vara för litet statistiskt underlag för en säker bedömning. Systemet kritiseras för att inte ta hänsyn till att olika lärosäten attraherar studenter med olika förutsättningar, och misstänks kunna leda till att lärosätena inriktar sig på att enbart attrahera de bästa studenterna istället för att göra en så bra utbildning som möjligt. Högskoleverkets generella kriterier för högskoleexamina kan vara svåra att tillämpa på vissa ämnen, där det istället finns internationellt framtagna ämnesspecifika kriterier.

Högskoleverkets generaldirektör Anders Flodström avgick 2010 i protest mot systemets genomförande, även verkets huvudsekreterare och ställföreträdande myndighetschef Lena Adamson lämnade verket på grund av denna fråga. Statssekreterare Peter Honeth, som är en av dem som drivit igenom systemet, försvarar det med att det ger lärosätena ökad akademisk frihet att inte myndigheter lägger sig i hur kvalitetsprocesser utformas och hur man genomför undervisningen, utan enbart granskar att processen ger gott resultat.[15] En kritisk granskning av systemet gjordes av Lena Adamson på uppdrag av SNS våren 2013. Rapporten presenterades 15 maj 2013 vid ett SNS seminarium med åtföljande debatt med statssekreterare Peter Honeth och Tobias Krantz, utbildnings- och forskningsminister vid tidpunkten för systemets införande. http://www.sns.se/nyheter/2013/05/att-utvardera-svenska-universitet-och-hogskolor Dokument som rör systemets införande finns på http://kvalitetsutvardering.wordpress.com/

Omgång 1 - presenterad våren 2012[redigera | redigera wikitext]

Resultatet av den första delomgång av sex presenterades i april-maj 2012. 262 svenska utbildningsprogram/examenstitlar inom följande åtta ämnesgrupper har hittills utvärderats och presenterats: arbetsvetenskap, ekonomisk historia, geovetenskap och kulturgeografi, medie- och kommunikationsvetenskap, nationalekonomi, psykologi, journalistik, kognitionsvetenskap samt företagsekonomi. 39 av utbildningarna bedömdes ha mycket hög kvalitet, 157 hög kvalitet och 66 bristande kvalitet, som måste åtgärdas för att lärosätet ska få behålla examensrätten i ämnet.[16]

Följande tabell visar omdömenas fördelning lärosätesvis. Ett medelbetyg är här beräknat på en skala 1-3. Rankning 1 innebär högsta medelbetyg. Observera att för vissa lärosäten har mycket få utbildningar ännu utvärderats.

Uppföljningen av 57 av de utbildningar som år 2012 bedömdes ha bristande kvalitet resulterade i att inget examenstillstånd drogs in efter uppföljningen, utan omdömena uppgraderas i samtliga fall till "Hög kvalitet". Detta beror enligt UK-ämbetet på att lärosätena har redovisat omfattande utvecklingsarbete av utbildningarna. I ytterligare nio fall hade lärosätena emellertid själva valt att lägga ned utbildningen innan uppföljningen.[17]

Antal utvärderade utbildningar/examenstitlar med
Lärosäte 1. Bristande
kvalitet
2. Hög
kvalitet
3. Mycket
hög kvalitet
Totalt
antal
Medelbetyg
(skala 1-3)
Rankning
Handelshögskolan i Stockholm 0 0 2 2 3,00 1
Karolinska institutet 0 0 1 1 3,00 1
Högskolan Kristianstad 0 3 2 5 2,40 3
Högskolan i Skövde 0 2 1 3 2,33 4
Stockholms universitet 4 13 8 25 2,16 5
Södertörns Högskola 0 6 1 7 2,14 6
Linköpings universitet 1 9 2 12 2,08 7
Lunds universitet 6 22 6 34 2,00 8
Uppsala universitet 3 13 3 19 2,00 8
Umeå universitet 3 12 3 18 2,00 8
Örebro universitet 1 10 1 12 2,00 8
Högskolan i Jönköping 1 5 1 7 2,00 8
Högskolan i Borås 1 2 1 4 2,00 8
Göteborgs universitet 7 23 4 34 1,91 14
Malmö Högskola 2 3 1 6 1,83 15
Luleå Tekniska Universitet 2 3 1 6 1,83 15
Högskolan i Halmstad 2 6 0 8 1,75 17
Mittuniversitetet 4 3 1 8 1,63 18
Linnéuniversitetet 4 6 0 10 1,60 19
Mälardalens Högskola 3 4 0 7 1,57 20
Blekinge Tekniska Högskola 1 1 0 2 1,50 21
Högskolan i Gävle 2 2 0 4 1,50 21
Karlstads universitet 6 4 0 10 1,40 23
Högskolan Väst 2 1 0 3 1,33 24
Högskolan Dalarna 5 2 0 7 1,29 25
Högskolan på Gotland 3 1 0 4 1,25 26
Sveriges lantbruksuniversitet 3 1 0 4 1,25 26

Följande tabell visar fördelningen ämnesvis:

Antal utvärderade utbildningar/examenstitlar med
Ämnesgrupp 1. Bristande
kvalitet
2. Hög
kvalitet
3. Mycket
hög kvalitet
Totalt Medelbetyg
(skala 1-3)
Publicerad
datum
Kognitionsvetenskap,
kognitiv neurovet
0 4 2 6 2,33 2012-05-09
Geovetenskap och
kulturgeografi
7 25 16 48 2,19 2012-04-25
Psykologi 6 27 7 40 2,03 2012-04-25
Arbetsvetenskap 1 9 1 11 2,00 2012-04-25
Ekonomisk historia 1 7 1 9 2,00 2012-04-25
MKV 7 18 1 26 1,77 2012-04-25
Nationalekonomi 14 29 2 45 1,73 2012-04-25
Företagsekonomi 25 34 8 67 1,75 2012-05-16
Journalistik 5 4 1 10 1,60 2012-04-25
Informatik*
Sociologi, demografi*
Statsvetenskap, freds-
och konfliktstudier,
u-landskunskap*

*) Utvärderingsresultatet saknas i ovanstående sammanställning.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Benner, Mats (2001). Kontrovers och konsensus: vetenskap och politik i svenskt 1990-tal. SISTER rapport, 99-3510427-3 ; 1. Stockholm: Institutet för studier av utbildning och forskning (SISTER). Libris 8360570. ISBN 91-578-0378-1 
  • Tobias Harding, 2001: ”Mångfald för kvalitet” En jämförande studie av KTH och Chalmers i efterdyningarna av den senares omdaning till stiftelse genom reformen 1994, magisteruppsats i statsvetenskap, Stockholm: Stockholms Universitet.
  • Rothblatt, Sheldon (1997) (på eng). The modern university and its discontents: the fate of Newman's legacies in Britain and America. London: Cambridge University Press. Libris 5021274. ISBN 0-521-45331-3 
  • Sandström, Ulf (2002). ”Forskningsrådens påtvingade gränslöshet”. Det nya forskningslandskapet (2002): sid. [145]-162.  Libris 8816365
  • Sandström, Ulf (2002). ”Tvärvetenskap och forskningspolitik”. Spänningsfält (2002): sid. 215-241.  Libris 8909202

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Shanghai Jiao Tong University (2007). ”Academic Ranking of World Universities”. Institute of Higher Education, Shanghai Jiao Tong University. http://www.shanghairanking.com/. Läst 19 februari 2008. 
  2. ^ (tyska) Greifswalds universitets webbplats
  3. ^ Icke att förväxla med Åbo Akademi
  4. ^ Fokus rankning av högskolor och universitet. Publicerad 30 mars 2012
  5. ^ Fokus rankar Sveriges högskolor. Publicerad 3 oktober 2008 (accessdatum 2009-11-29)
  6. ^ Urank 2007
  7. ^ Urank 2008
  8. ^ Urank 2009
  9. ^ Urank 2010
  10. ^ Urank 2011
  11. ^ Urank 2012
  12. ^ Urank 2013
  13. ^ Uranks webbplats
  14. ^ Sveriges utvärderingssystem av högre utbildning underkänns, ENQA-rapport, Sveriges universitets- och högskoleförbund, 2012
  15. ^ Högskolehärvan, tidningen Fokus 2012-04-30.
  16. ^ Resultatsök - jämför utbildningarnas kvalitet, Högskolverket 2012-04-25.
  17. ^ Närmare 60 ifrågasatta utbildningar har följts upp: Rejäl kvalitetshöjning inom högskolan, Pressmeddelande, Universitetskanslerämbetet 9 oktober 2013.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Gymnasieskola
Utbildning i Sverige
19 år–-
Efterträdare:
-