Halvåsna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Halvåsna
Status i världen: Starkt hotad[1]
Kulan
Kulan
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Uddtåiga hovdjur
Perissodactyla
Familj Hästdjur
Equidae
Släkte Hästar
Equus
Art Halvåsna
E. hemionus
Vetenskapligt namn
§ Equus hemionus
Auktor Pallas, 1775
Utbredning
Utbredningskarta: sandfärgade = ursprunglig utbredning, gul = dagens utbredning, orange = återinförd population
Utbredningskarta: sandfärgade = ursprunglig utbredning, gul = dagens utbredning, orange = återinförd population
Hitta fler artiklar om djur med

Halvåsna eller asiatisk vildåsna[2] (Equus hemionus) är en art i familjen hästdjur som lever i öknar och på stäpper samt på bergsplatåer från Mindre Asien till Mongoliet. Den livnär sig av gräs, tjockbladiga växter och grenar av olika buskar.

Halvåsnan har olika namn, som onager och kulan och dessa hänför sig till olika underarter, ibland betraktade som egna arter.[3] Kiang (Equus kiang) som tidigare räknades som underart är idag etablerad som självständig art.[3]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Med en kroppslängd något över 2 meter, en mankhöjd på omkring 130 cm, en svanslängd av cirka 40 cm och en genomsnittlig vikt av 250 kg är halvåsnan något större en den vanliga åsnan. Pälsen på ovansidan varierar mellan grå, mörkgul och rödbrun, undersidan är vitaktig. På ryggen topp finns en längsgående mörk strimma. Halvåsnan har bredare hovar och kortare öron än den vanliga åsnan, dessutom är tofsen vid svansens slut och manen mindre tydliga.[4]

Halvåsnan når över korta distanser en hastighet upp till 70 km/h som annars bara nås av tävlingshästar inom familjen hästdjur.[4] Den kan hålla en hastighet på 50 km/h över längre sträckor.

Underarter och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Zoologerna är oense om antalet underarter. I gamla avhandlingar skiljs ofta mellan sju olika arter halvåsnor som numera är sammanfattade till en art med 6 till 7 underarter samt arten kiang.[5]

Underarterna är:

Några zoologer betraktar kulan och onager som en och samma underart och även skild från halvåsnorna.[3] Nyare molekylärgenetiska undersökningar av hästdjuren visade att det finns tydliga skillnader mellan båda populationer.[6] Från underarten dziggetai skiljs ibland ytterligare en underart som lever i Gobiöknen, E. h. luteus.[5]

I västra delen av utbredningsområdet levde halvåsnan tidigare bredvid den afrikanska vildåsnan. På Arabiska halvön gäller idag båda arter som utdött i vilt tillstånd men det påbörjades en återinföring av halvåsnan i regionen.[7]

Habitatet utgörs av halvöknar med glest fördelad gräs. I närheten måste finnas vattenansamlingar då arten kontinuerlig behöver dricka.

En nära släkting var Equus hydruntinus som under senare pleistocen levde i Europa och västra Asien. Arten dog ut under tidig holocen.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 8 april 2011.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Equus hemionusIUCN:s rödlista, auktor: Moehlman, P.D., Shah, N. & Feh, C. 2008, besökt 17 mars 2009.
  2. ^ Halvåsna, Nationalencyklopedin
  3. ^ [a b c] ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2013 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. 2013. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2013/. Läst 03 augusti 2013. 
  4. ^ [a b] Reuter, B. 2002 Equus hemionus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 3 juli 2011.
  5. ^ [a b] Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Equus hemionus
  6. ^ Myka, J. L., et al. (2003): A comparative gene map for the onager, Equus hemionus onager. Cytogenetic and Genome Research 102(1-4): 358.
  7. ^ Saltz, D. & D. I. Rubenstein (1995): Population dynamics of a reintroduced Asiatic wild ass (Equus hemionus) herd. Ecol. Appl. 5(2): p. 327-335.
  8. ^ Ariane Burke, Vera Eisenmann and Graeme K. Ambler: The systematic position of Equus hydruntinus, an extinct species of Pleistocene equid. Quaternary Research, Volume 59, Issue 3, May 2003, Pages 459-469. online

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker’s Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999, ISBN 0-8018-5789-9