Hammarbyhöjden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 59°17′48.5″N 18°5′44″Ö / 59.296806°N 18.09556°Ö / 59.296806; 18.09556

Hammarbyhöjden, den vita staden, är en stadsdel i Söderort inom Stockholms kommun. Hammarbyhöjden ingår i Skarpnäcks församling. Administrativt ingår den i stadsdelsområdet Skarpnäck (största delen), men området kring Nytorpsskolan och SL:s vagnhall ligger i Enskede-Årsta-Vantör. Hammarbyhöjden är en mycket kuperad stadsdel, den högsta punkten ligger vid Boråsvägen, 62 meter över havet.

Hammarbyhöjden gränsar till Södra Hammarbyhamnen, Johanneshov, Gamla Enskede, Kärrtorp och Björkhagen. Området tillhörde tidigare Hammarby Gård i Nacka, men området införlivades med Stockholm 1 januari 1930.

Hammarbyhöjden före 1930-talet[redigera | redigera wikitext]

Kv. Tallspinnaren, Björnståhlsgatan, 1940-tal
Kv. Tallspinnaren, Björnståhlsgatan april 2008
Stadsplan för södra Hammarby från 1936
Kv. Tallspinnaren, typisk 2:a före och efter ombyggnad 1937/1986

Namnet Hammarby är känt sedan 1330-talet, förleden "hammar" betyder klippa, stenig mark. Fram till mitten av 1930-talet var området fortfarande obebyggt, det fanns några bondgårdar, koloniområden och handelsträdgårdar. På sluttningen ner mot den gamla Skanstullsbron låg Fredriksdals gård. I norra delen av Hammarbyhöjden låg Stockholms sista avrättningsplats "Galgbacken", där bland annat Gustav IIIs mördare Johan Anckarström avrättades år 1792. Sista avrättningen ägde rum 1862.

Det berättas att vid byggandet av nya Hammarbyhöjden hittades benrester i marken. Detta var man dock tvungna att hålla tyst om, för att inte skrämma upp de nya hyresgästerna.[1]

Hammarbyhöjden på 1930-, 40- och 50-talen[redigera | redigera wikitext]

Det ekonomiska läget i början av 1930-talet var allvarligt. En lågkonjunktur hade drabbat västvärlden och miljoner människor gick utan arbete. Vintern 1932–1933 var 200 000 människor arbetslösa i Sverige och särskilt barnfamiljerna drabbades hårt, en tredjedel av barnen beräknades vara undernärda vid denna tid. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i västvärlden.[2] Trångboddheten i stenstadens hyreskaserner var svår och bostadsstandarden undermålig. Av Stockholms innerstadslägenheter hade bara 34 % ett eget bad 1930.

I början av 1930-talet bodde 85 % av Stockholms invånare i hyreshus i innerstaden. Utanför staden låg främst villa- och egnahemsområden.[3] Den statliga bostadspolitiken inleddes 1935 med ett särskilt stöd till bostäder till "mindre bemedlade barnrika familjer". Detta var en direkt reaktion på Alva och Gunnar Myrdals debattbok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934, där bland annat bättre och större bostäder föreslogs.

Förslaget till stadsplan för Hammarbyhöjden gjordes främst av fastighetskontorets egna arkitekter med funtionalistiska stadsplaneideal som förebild. Hur sådana områden och bostäder kunde gestaltas, visades redan på Stockholmsutställningen 1930, med Tysklands moderna bostadsbyggande som förebild.[4] Axel Dahlberg (1882-1967) var fastighetsdirektör i Stockholm under åren 1933 till 1945 och räknas som drivande kraft bakom projektet.

Stadsdelen bebyggdes huvudsakligen 1936–1939, men planer hade funnits sedan slutet av 1920-talet. Den första stadsplanen gjordes 1930, och omfattade det nordvästra området. Husen placerades mitt i terrängen, där Galgbacken tidigare legat. De första husen vid Olaus Magnus väg var inflyttningsklara i oktober 1936, ritade av Wolter Gahn och byggda av AB Familjebostäder. Familjebostäder ställde krav på minst tre barn för att få hyra en lägenhet i deras bestånd[5]. Det var här och i stadsdelen Traneberg som smalhusen introducerades. Lägenheterna bestod av ett eller två rum och höll för denna tid hög standard; de hade både badrum och kök. Hit flyttade många trångbodda barnfamiljer från innerstaden. Flera av husen var så kallade barnrikehus, avsedda för familjer med många barn, ibland med dagis i bottenvåningen. Alla hus hade centralvärme, stora fönster släppte in ljus och luft, i trappuppgången fanns ett sopnedkast och på gården en lekplats i det gröna. Området kallades "den vita staden" på grund av sin ljusa färgsättning.[6]

Utbyggnaden fortsatte de närmaste åren. I mitten av 1940-talet bebyggdes området söder om tunnelbanan. Man uppförde åtta låga punkthus efter ritningar av arkitekterna Archibald Frid och Edvin Engström. När området var nytt var det ont om service och affärer i stadsdelen. Det fanns mest småbutiker i husens bottenvåningar. Biografen Kaza på Palandergatan, som invigdes 16 september 1939 och hade 460 platser uppskattades av de boende i området. Den lades ner 13 juni 1965 och fungerade sedan under flera decennier som inspelningsstudio för Thorn EMI.

I början gick det buss mellan Finn Malmgrens plan och Brunkebergstorg. Den 19 november 1958[7] invigdes tunnelbanestationen i Hammarbyhöjden. Sedan 1 oktober 1950[7] fanns tunnelbanestationen Skärmarbrink cirka 400 meter från Olaus Magnus väg.

Citat[redigera | redigera wikitext]

En av hyresgästerna, vars familj kom 1938 till Hammarbyhöjden, berättade så här 1988 i Ulrika Sax bok Den vita staden…:

Jag vet att mamma var så lyckligt för hon tyckte att det var så fantastiskt att skruva på vatten, för det hade vi inte där vi bodde förut. Jag minns hur hon stod och sjöng när hon diskade.
[8]

Hammarbyhöjden efter 1980-talet[redigera | redigera wikitext]

Efter 50 år hade barnrikehusen blivit till "pensionärsrikehusen". I början på 1950-talet hade Hammarbyhöjden sin största folkmängd med 13 360 invånare, 1985 var antalet 5 574. Barnen hade flyttat ut och föräldrarna bodde kvar. 1940 var antal boende per lägenhet 3,59. År 1984 hade den siffran sjunkit till 1,34 och andel pensionärer var över 30 % (Statistisk årsbok för Stockholm). Andra ytterstadsområden från 1930- och 40-talen hade en liknande situation.[9]

För att minska utflyttningen antog Stockholms kommunfullmäktige 1983 ett handlingsprogram för upprustning av den äldre ytterstaden. Här formulerades idéer som sammanslagning och modernisering av lägenheter, installation av hissar och nybyggnad av bostadshus (så kallad förtätning). I programmet namngavs sex prioriterade stadsdelar, som ansågs ha störst behov av "stadsförnyelse", Hammarbyhöjden var en av dessa.[10]

På 1980-talet renoverades och upprustades området, återigen med statliga subventioner och så kallade ROT-lån (statligt subventionerade lån för renovering, ombyggnad och tillbyggnad). En viss förtätning utfördes, men inte i den omfattning son ursprungligen planerades.

Under 2007–2008 uppfördes nya hus mellan SL:s vagnhall och Sofielundsvägen. Även kring Ulricehamnsvägen skedde förtätning.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Gatunamn[redigera | redigera wikitext]

Många gator i stadsdelen har namn efter olika upptäcktsresande, etnologer och reseskildrare.

Söder om tunnelbanan (linje 17 mot Skarpnäck) har de flesta av stadsdelens gator fått sina namn efter orter i Västergötland.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sax 1989, s. 67
  2. ^ Sax 1989, s. 25
  3. ^ Sax 1989, s. 68
  4. ^ Sax 1989, s. 49
  5. ^ tidningen familjär utg. september 2006
  6. ^ Sax 1989, s. 63, 74
  7. ^ [a b] Stockholms tunnelbanor 1975 : teknisk beskrivning
  8. ^ Sax 1989, s. 105
  9. ^ Sax 1989, s. 181, 183
  10. ^ Sax 1989, s. 213

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]