Hansan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hansan eller Hanseförbundet var ett handelsmonopolförbund av främst tyska eller tyskdominerade städer, som från mitten av 1300-talet till mitten av 1600-talet idkade gemensam handel vid Nord- och Östersjön och som skyddade sin handel mot konkurrens.

I vidare mening syftar hansa på stadsförbundet Hansans föregångare som i själva verket vara flera olika handelsförbund eller "hansor" från 1100-talet, ofta kallad "köpmanshansan", och framåt till "stadshansans" bildande på 1300-talet.[1]

Hansan omfattade som mest nästan 100 städer, av vilka Lübeck var den ledande. Tre olika huvudgrupper (drittel[2]) av städer formades till en början inom Hansan. Dessa var dels köpmannaorganisationen ”Gotlandsfarargillet” under Visbys ledning, dels städerna från Rhenlandet och Westfalen samt Lübeck.[3]

Visby var en av grundarna av Hanseförbundet 1358 men deltog, trots att man var "huvud" för den norra dritteln, långtifrån på varje hansedag. Den gemensamma politiken bestämdes på "hansedagar" och sista gången Visby kallades till en sådan var 1474. Hansans betydelse upphörde under 1600-talet, då världshandeln, som en följd av de geografiska upptäckterna, tog andra vägar.

Namnet på förbundet kommer från den äldre högtyskans Hansa, som betyder "grupp", "klunga", "följe" eller "skara", (se även Lufthansa). Hansans färger, rött och vitt, återfinns ännu i många av hansestädernas stadsvapen. Samtliga hansestäder använde en speciell fartygstyp, hansakogg. Dessa ersattes under 1400-talet av större kravellbyggda holkar, som var Östersjöns motsvarighet till karacker.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Hansans handelsrutter

Hansan växte först fram i Tyskland, i områdena kring floderna Rhen, Weser och Elbe samt längs Östersjökusten. Till en början bestod den av flera enskilda intresseorganisationer för olika grupper av köpmän, som erbjöd varandra skydd längs farofyllda transportvägar och stödde varandras handel. År 1157 gav den engelske kungen Henrik II tyska köpmän viktiga handelsprivilegier i London. Danska köpmän hade tidigare haft ett gille och en egen kyrka i London. När det danska väldet i England upphörde, såldes gillet till tyskar från Köln. Detta kom att bli föregångare till hansekontoret i London. Redan på 1100-talet bildades liknande gillen bland tyska köpmän i Novgorod och Visby.[4]

Grundandet av staden Lübeck på 1150-talet kom att innebära en stark expansion av den tyska handeln i Östersjön. Under 1200-talet började organisationen hos de tyska köpmännen att stärkas, och olika köpmansgrupper, främst från Hamburg och Lübeck, började att benämnas "hansor". Danmark som tidigare dominerat handeln förlorade år 1227, sedan kung Valdemar Sejr besegrats av en koalition av tyska prinsar i slaget vid Bornhoved, sin dominans över handeln i Nederländerna, England och södra Östersjön. Under 1200-talet lekte sillen i mycket stora mängder utanför den danska Öresundskusten. Genom att salta in fisken i salt från de tyska saltgruvorna kom tyska köpmän att lägga under sig en viktig nisch inom Östersjöhandeln. Främst Falsterbo och Skanör kom under 1200-talet att bli ett viktigt centrum för sillmarknaden. I kölvattnet av Tyska ordens expansion anslöts allt fler städer till den lybska stadsrätten: Wismar, Rostock, Stralsund, Greifswald, Kolberg, Danzig och Elbing. Riga grundades 1201 med gotländskt myntsystem och lag efter gotländsk rätt, men inordnades senare i Hansan. Under det tidiga 1200-talet ökade även antalet tyska köpmän på sillmarknaderna i Skåne. De flesta kom från Lübeck, men även från andra städer som Rostock, Wismar, Stralsund, Greifswald, Stettin och Danzig deltog i handeln. Lübeck kom under hela medeltiden att förbli Hansans centralort i Östersjön.[4] 1283 slöt sig de vendiska städerna samman i en gemensam organisation under Lübecks ledning.[5]

Viktiga för Hansan var även de kontor man inrättade i städer som inte anslutit sig till Hansan, men som ändå var viktiga för dess handel. Inom kontorets område gällde Hansans lagar. Det äldsta kontoret, Petershof, inrättades i Novgorod 1259. Londonkontoret, The Steelyard, växte fram under 1200-talet. Kontoret i Brügge inrättades 1347 och omkring 1360 inrättades kontoret i Bergen, sedan man lyckats konkurrera ut så gott som alla andra utländska handelsmän och helt kontrollera den norska exporten och importen.[4]

Hanseaterna hade grupperat sig i tre olika hansor, beroende på köpmännens geografiska hemvist: den vendiskt-sachsiska Hansan, den westfalisk-rhenländska ofta i allians med den preussiska Hansan och den livländska-gotländska Hansan först under Visbys senare under Rigas ledning.[6] Den vendisk-pommerska var den mäktigaste med köpmän från Lübeck, Hamburg, Kiel, Lüneburg, Wismar, Rostock, Stralsund och Greifswald. Philippe Dollinger, en av hanseforskningens förgrundsgestalter, uppger att totalt 220 städer på ett eller annat sätt var anknutna till hanseförbundet, antingen som hansestäder, som handelsfaktorier eller genom att hysa ett hanseatiskt kontor. Endast 70-80 städer var dock fullvärdiga hansestäder. Bland medlemmarna fanns en enda enskild person, stormästaren av Tyska Orden. Bland dess städer märks i Östersjön Lübeck, Greifswald, Stalsund, Rostock, Wismar, Stettin, Danzig, Elbing, Thorn, Königsberg, Dorpat, Reval, Riga, Stargard, Visby, samt under en tid även Stockholm och Kalmar. Dessutom Hamburg, Bremen, Kampen, Deventer, Brandenburg an der Havel, Frankfurt an der Oder, Magdeburg, Hildesheim, Braunschweig, Hannover, Soest samt Kraków.[7] Den jordbrukskris som följde i spåren på Digerdöden innebar ett svårt ekonomiskt avbräck för de hanseatiska köpmännen. För att lösa problemen kallades 1356 till den första "Hansedagen" i Lübeck. Hansedagen blev sedan ett återkommande årligt forum, och början till att skapa en större enighet mellan hansestäderna. Det blev också inledningen till att Hansan försökte agera mer tydligt politiskt.[4]

I hundraårskriget försökte Hansan intervenera, något som visar på Hansans stora makt vid tidpunkten, men samtidigt ledde till en allt starkare negativ inställning från de icke tyska staternas ställning gentemot Hansan. Hansan ingick även en allians med Magnus Eriksson och hans son Håkan Magnusson för att hindra Valdemar Atterdag att bygga upp ett starkt danskt rike, oberoende av Hansan. Till en början gick allt bra för Valdemar, han tog kontrollen över Skåne och erövrade Gotland 1361. Hansestäderna mobiliserade dock, intog Skåne och besatte det viktiga slottet Kärnan i Helsingborg. Vid fredsförhandlingarna i Stralsund 1370 tvingades Valdemar Atterdag till eftergiver gentemot hanseaterna, som bland annat fick Skåne som förläning på 15 år, och alla icke-tyska köpmän uteslöts från sillmarknaden i Skanör-Falsterbo.[4]

Därefter kom flera händelser att innebära svåra motgångar för Hansan. Erik av Pommern förde en tydligt antihanseatisk politik för att befria Norden från det ekonomiska och politiska beroendet av Lübeck. Tyskar berövades viktiga befattningar i städerna och inom produktionen ersattes de med nordbor. 1429 infördes Öresundstullen. Erik kom dock att störtas, och det kom att dröja ytterligare en tid innan Hansans roll i norden kunde brytas. Omkring 1425 övergav sillen sina gamla lekplatser runt Danmarks kuster i Östersjön och flyttade till kustområden utanför Nederländerna. Nederländarna, vars position under en längre tid varit på frammarsch, befann sig under 1430- och 1440-talen i det närmaste i ett konstant krigstillstånd med Hansan. I samband med freden i Utrecht tvingades Hansan att erkänna de nederländska städernas handelsrätt i det Nordiska området. Köln, som aldrig varit helt beroende av Hansan, tjänade under 1400-talet stora pengar på en lönsam handel med icke hanseatiska områden. Det ledde till att staden uteslöts ur förbundet 1471. Detta ledde dock till att flera tyska städer istället slöt handelskontakter med Köln, och att dessa städer kom att utgöra konkurrenter till Hansan. Kristian II gjorde i början av 1500-talet nya försök att skapa en nordisk union oberoende av Hansan, men misslyckades. Han ersattes av Fredrik I av Danmark, som drev en prohanseatisk politik, men redan 1533 bröts pakten med Hansan. Grevefejden innebar att hansestaterna 1536 förlorade samtliga privilegier på nordiskt område, och därmed var Hansans kontroll över Östersjöhandeln bruten.[4]

De nya handelsvägar som öppnades med upptäckten av Amerika 1492 och sjövägen till Indien innebar nya handelsvägar, som ytterligare förstärktes i samband med bildandet av ett holländskt ostindiskt kompani 1602. Hansans makt var dock inte bruten. Trettioåriga kriget kom att innebära att åtskilliga av de gamla hansestäderna förstördes. Europas stater började nu också införa merkantila system som missgynnade Hansan. 1666 brann hansekontoret "The Steelyard" ned i samband med Londonbranden. Kontorsmästaren sände en skrivelse till Lübeck med en vädjan om omedelbar ekonomisk hjälp för en återuppbyggnad. Hamburg, Bremen och Lübeck kallade till ett hansedag 1669. Endast ett fåtal städer deltog och de som kom var mycket ovilliga att bidra ekonomiskt till återuppbyggnaden. Detta var den sista hansedagen, och markerar slutpunkten på Hansans historia. Även efter detta kom de tre städerna Hamburg, Bremen och Lübeck en tid att beteckna sig som hansestäder, men Hansans politiska makt var bruten.[4]

Gotland och Visby spelade en viktig roll i Hansans bildande. Gotländska handelsmän hade varit en viktig länk i handeln mellan Västeuropa redan under vikingatiden. När tyska köpmännen på 1100-talet börjar söka sig till Novgorod blev Gotland en viktig mellanlandningsplats, och uppbyggnaden av handelsnät skedde i samarbete med gotlänningar. Senare under Tyska ordens erövringar i Baltikum blev Gotland en stödjepunkt för korstågen. År 1225 bildade tyskarna en egen församling i staden. Det tyska inflytandet ökade under 1200-talet, och efter ett krig 1288 mellan Visbyborna och övriga gotlänningar, infördes ett system av dubbla borgmästare - en tysk och en svensk.[8]

Hansans kontor i de olika länderna styrdes av tyskar, vilket ledde till att tyskar fick en dominerande ställning även i städer som inte var anslutna till Hansan. Som exempel kan nämnas, att den tyska dialekt (se lågtyska) som talades av hanseköpmännen, har påverkat de skandinaviska språken i stor utsträckning. Hansans storhetstid var 1400-talet.

I Norden var Hansan angelägen om att inga territorialmakter uppstod inom dess område. De var oroliga för att dessa kunde inskränka Hansans privilegier och eventuellt gynna inhemska köpmän på förbundets bekostnad. Av dessa skäl krossade Hansan det danska Östersjöväldet efter Valdemar Atterdags brandskattning av Visby 1361. De nordiska unionskungarna blev Hansans rivaler och deras försök att frigöra sig från Hansans inflytande besvarades med handelskrig och blockader. Så småningom fick lokala furstar och städer ökade resurser, vilket ledde till att Hansan efter 1300-talet inte längre besatt all makt inom sitt område, och i slutet av 1400-talet började handelsförbundets nedgång.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hansan och Europa, Gun Westholm i Gotländskt arkiv 1997
  2. ^ Hansa i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
  3. ^ Nordisk familjebok 1952
  4. ^ [a b c d e f g] Hansan och Europa, Gun Westholm. Artikel i Gotländskt arkiv 1997
  5. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Hansan)
  6. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Hansan)
  7. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  8. ^ När hanseaterna kom, Nils Blomkvist. Artikel i Gotländskt arkiv 1997

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Christensen, Else (2010). ”Köpmännen styrde Nordeuropa : Hansestäderna var 1300-talets stormakt”. Världens historia (nr. 1): sid. s. 38-43. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]