Haquin Spegel

Ärkebiskop Haquin Spegel
Kopparstick av G Fahlcrantz
Kyrka	Svenska kyrkan
Stift	Visby stift (superintendent)
Period	1679–1685
Företrädare	Hans Nilsson Endislöv
Efterträdare	Petrus Stjernman
Stift	Skara stift (biskop)
Period	1685–1693
Företrädare	Andreas Omenius
Efterträdare	Petrus Johannis Rudbeckius
Stift	Linköpings stift (biskop)
Period	1693–1711
Företrädare	Magnus Jönsson Pontin
Efterträdare	Jacob Lang
Stift	Uppsala stift (ärkebiskop)
Period	1711–1714
Företrädare	Erik Benzelius d.ä.
Efterträdare	Mattias Steuchius
Född	14 juni 1645 i Ronneby
Död	17 april 1714 i Uppsala

Haquin Spegel, Håkan Spegel, född 14 juni 1645 i Ronneby, död 17 april 1714 i Uppsala, var en svensk ärkebiskop och diktare.

Spegel var hovpredikant hos drottning Hedvig Eleonora, chef för fältprästerna i skånska kriget 1675-1679, superintendent i Visby 1679, biskop i Skara 1685, biskop i Linköping 1693 och ärkebiskop 1711.

Uppväxt och studentår

Haquin Spegel föddes med det borgerliga namnet Håkan Spegel, såsom son till köpmannen Daniel Spegel och Margareta Fischer. Han tillhörde en småländsk släkt, känd från 1400-talet och enligt uppgift uppkallad efter en by Spegla; dess mest betydande medlem före Haquin Spegel var Gudmund Spegel, domprost i Växjö under Gustav Vasas tid och dennes pålitlige tjänare. Spegels far, Daniel Spegel, var handlande i Ronneby, modern, Margareta Fischer, var tyska; hennes föräldrar hade för sin protestantiska bekännelses skull överflyttat från Westfalen.

Tidigt föräldralös måste Spegel leva av släktingar barmhärtighet; en fattig komminister i Elmeboda tycks vara den som mest tog sig an honom. 1658 kom han i katedralskolan i Lund och blev student där år 1662. Under ett par års akademisk perigrination i utlandet hörde han Heinrich Müller i Rostock och Calovius i Wittenberg och besökte även Holland och England.

Vid hovet

1666 blev han informator hos burggreven i Malmö Gustaf Ehrenberg och 1669 hos generalguvernören i Skåne, G. O. Stenbock. 1671 filosofie magister vid den första promotionen vid Lunds nyinrättade universitet, blev han samma år efter prästvigning av biskop Erik Gabrielsson Emporagrius i Strängnäs hovpredikant hos änkedrottning Hedvig Eleonora. I denna egenskap var han 1673 med i följet vid Karl XI:s eriksgata.

1675 tog kungen honom till sin överhovpredikant och biktfader; han blev tillika superintendent över armén i Skåne och preses i fältkonsistorium. I denna ställning vann han kungens synnerliga förtroende och vänskap. Aftonen före slaget vid Lund (4 dec. 1676) skall kungen ha tillkallat honom till ett enskilt förtroligt samtal, och vid kungens svåra sjukdom 1679 stod Spegel styrkande vid hans sida. Över händelserna under kriget förde han en dagbok, som är en ej oviktig urkund i Karl XI:s historia (tryckt i "Det svenska biblioteket", I, II, V, 1757). 1680 vigde han på Skottorp kungen och Ulrika Eleonora.

På Gotland och i Stockholm

1679 utnämnd till kyrkoherde i Ronneby socken, förordnades han strax därpå i stället till superintendent i Gotlands stift. Där genomförde han med takt, allvar och skicklighet en efter kriget välbehövlig reorganisation av de kyrkliga förhållandena, verkade framgångsrikt för införande av svenskt kyrkospråk och svensk gudstjänstordning och utförde ett grundläggande arbete för folkundervisningen. På kort tid – han var ej på Gottland mer än 1680–1682 och 1684–1685 – hann han med förvånande mycket, bl. a. även utarbetandet av ett omfattande historisk-topografiskt arbete om ön, Rudera gothlandica (utg. av O. Wennersten, 1901).

1682 kom han in i det stora rikskyrkliga organisationsarbetet, vari han blev en av de ledande krafterna. Vid riksdagen samma år deltog han i redigeringen och granskningen av prästeståndets kyrkolagsförslag. Efter riksdagens slut lät kungen honom stanna i Stockholm för kyrkolagsarbetets skull. I den blandade kyrkolagskommissionen 1685–1686 torde han med sin rojalistiska hållning ha medverkat till att få de övrige prästerlige medlemmarna med på juristernas strängare statskyrkliga tendenser. På en punkt – förbudet mot kusingiften – segrade hos kungen hans mening över juristernas.

De prästerlige medlemmarna av denna kommission arbetade samtidigt på en katekesförklaring, varvid Spegel tjänstgjorde som sekreterare. Denna katekes, som utkom 1686, rönte emellertid skarp kritik och blev indragen; den ansågs för hastigt hopkommen, och Spegel fick mesta skulden för misslyckandet. Dock lades den till grund för den omarbetning, som resulterade i ärkebiskop Olaus Swebilius 1689 auktoriserade katekes. Även i det förberedande arbetet på skolordningen av 1693, som växt fram i samband med kyrkolagsarbetet, tog Spegel betydande del.

För bibelarbetet intresserade Spegel sig alltifrån 1683, då han åt Gezelierna granskade en del av deras bibelverk. Han yttrade sig då till förmån för en revision av kyrkobibeln efter grundtexten, och när arbetet på en sådan kom i gång, stödde han det med råd och dåd. Av de mötande svårigheterna fick han erfarenhet redan 1685, då han vid en omtryckning av gamla översättningen fick i uppdrag att övervaka borttagandet av tryckfel och osvenska uttryck, men hans därtill uppgjorda förslag icke beaktades. Under revisionsarbetets långsamma och genom ortodox skuggrädsla hos Erik Benzelius d.ä. och andras oupphörligt fördröjda fortskridande nedlade han, fastän inte själv medlem i bibelkommissionen, mycket arbete särskilt på språkliga och andra textförklaringar, men drevs till sin principiella ståndpunkt småningom över till att yrka på att den gamla översättningen i möjligaste mån skulle behållas orörd, och när denna konservativa ståndpunkt i 1703 års kyrkobibel genomförts, ville han på gamla dagar som ärkebiskop även avstyra diskussion om den så fastslagna textens värde.

Åren som biskop

1685 hade Spegel blivit biskop i Skara stift och vigdes s. å. till biskop i Maria kyrka i Stockholm av ärkebiskop Swebilius. 1691 utnämndes han till biskop i Linköpings stift, dit han överflyttade 1693 efter att vid jubelfesten samma år i Uppsala ha promoverats till teologie doktor och såsom den främste av doctorandi fått besvara doktorsfrågan om kyrklig endräkt kan ingås mellan evangeliska, reformerta och katoliker – ett svar som avgavs i strängt konfessionell anda. I Linköping fick han sin längsta verksamhetstid.

Ärkebiskop Spegel

1711 utnämndes han till ärkebiskop. Som stiftschef var han synnerligen duglig och outtröttligt arbetsam, nitisk för kyrklig ordning och laglydnad, för höjande av prästernas bildning och pastorala förmåga, ävensom för undervisningsväsendet. Han utverkade kungliga cirkuläret av 18 dec. 1695, vari prästerskapet vid ansvar ålades att icke admittera de äldre till nattvarden såvida de inte kunde trons artiklar och instiftelseorden, ej heller de yngre utan att de lärt hela katekesen. Fastän mildrad genom ett nytt cirkulär av 1699, fick denna bestämmelse synnerlig betydelse för befrämjande av allmogens läskunnighet.

Under sina få år som ärkebiskop mötte han nya rörelser i kyrka och stat. Han fick sitta som ordförande i en kommission för att rannsaka om pietismen i Stockholm (1713); han skötte förhören vänligt och humant, men kunde inte förlika sig med pietisternas konventikelväsen, klandrande av predikoämbetet, fria skriftutläggning utan kännedom av grundspråket, lagiska tankegångar o. s. v. Vid utskottsmötet 1710 hade han under ärkebiskopsvakansen valts till prästeståndets talman; vid riksdagen 1713-14 var han självskriven till samma plats. Ärligt konungskt sinnad som han var och i rikets nödställda läge framför allt yrkande på sammanhållning och offervillighet, rönte han vid det senare tillfället åtskilligt klander av oppositionen, som i ståndet anfördes av Swedberg och domprosten i Uppsala Laurentius Molin. Han skall ha tagit detta så hårt att han insjuknade. Han ligger begraven i Linköpings domkyrka.

Han gifte sig 1683 med Anna Schultin (d. 1730), änka efter biskop Brodinus i Visby och Västerås. Hennes far Olaus Erici Schult var bondson från Skultuna och kyrkoherde i Hedemora. Hennes mor Elisabeth Stiernman var barnbarn till ärkebiskop Nicolaus Olai Bothniensis och Bureättling. Spegels ende son Jakob dog ung. En dotter blev gift med ärkebiskop Johannes Steuchius, en annan med riksrådet greve Joachim von Düben d.ä.. Änkan och döttrarna adlades 1719, men introducerades inte.

Vittra och litterära arbeten

Poesins konst var honom från ungdomen kär; till diktning drevs han också - ehuru han erkände sig icke vara född till poet - av intresse för modersmålets uppodling och för meddelande av religiös och moralisk undervisning i diktens form. 1685 utkom hans stora poetiska huvudarbete, Gudz verk och hvila, behandlande skapelsehistorien och tänkt som ett slags religiös-didaktiskt universalepos efter mönstret av Guillaume du Bartas och (i synnerhet) Anders Christensen Arrebo. Föregångarna är emellertid ganska fritt behandlade, och många och stora tillägg är gjorda. Den poetiska inspirationen nedtynges i detta verk -, som senare försågs med fortsättningarna Thet öpna Paradis, Thet tilslutna Paradis och Thet återvundna Paradis efter förebild av Milton - rätt mycket av vidlyftiga utläggningar och beskrivningar ur tidens teologi, naturvetenskap och kulturhistoria; men dess realism, som är släkt med Georg Stiernhielms, tilltalade i hög grad samtiden, och verket upplevde flera upplagor.

Som predikant hörde Spegel till tidens förnämsta. Förutom strödda predikningar (varibland en för Karl XI vid krigets början 1675, Ett affbrutitt Olive-lööff, eller fåå och eenfaldige betrachtelser om then hugneliga friden, huru han är förlorad och kan igen upsökias) och kasual-tal finnas passionspredikningar av honom från hov-predikantstiden (Passions-andikt, 1723). Av uppbyggelse-arbeten har han skrivit utläggningar över Höga visan (Himmelsk brudekammare, 1686) - där i olikhet med den samtida tyska uppbyggelselitteraturen den erotisk-sentimentala mystiken icke har något rum - och över Predikaren (1746).

Även andra områden av svensk kultur ägnade han sitt intresse. Han skrev Then swenska kyrkiohistorien (1707-1708) och samlade därtill hörande Skriftelige bevis (1716), och hans intresse för språkets renhet utmynnade i en stor ordbok, Glossarium sveogothicum eller Swensk ordabook (1712), betecknande ett ej obetydligt framsteg i den svenska lexikografien. I manuskript har han efterlämnat arbeten av teologiskt, antikvariskt m. m. innehåll.

Psalmiska verk

Under sin tid på Gotland publicerade han ett antal nyskrivna och översatta psalmer i syfte att bidra till försvenskningen av ön som efter freden i Brömsebro 1645 blivit svensk.

Hans epos Gudz verk och hwila 1685 berättar i sju delar på alexandriner om Guds skapelseverk.

Som psalmförfattare finns han representerad i alla hittills utgivna psalmböcker för Svenska kyrkan sedan 1695, det vill säga i 1695 års psalmbok, kallad den karolinska psalmboken av Jesper Swedberg, 1819 års psalmbok (den så kallade Wallinska), 1937 års psalmbok samt 1986 års psalmbok.

I 1986 års psalmbok finns han representerad med nio originaltexter (nr 99, 243, 327, 388, 404, 440, 447, 468 och 492) och två bearbetningar/översättningar (nr 186 och 389)

I 1819 års psalmbok, med dess tillägg Nya psalmer 1921, finns han representerad med 30 psalmer (nr 75, 98, 110, 111, 136, 154, 157, 188, 196, 223, 228, 229, 270, 292, 298, 307, 315, 325, 396, 410, 427, 429, 430, 431, 442, 443, 460, 467, 510 och 578)

Psalmer

• Ack, hur stort är mitt elände (1695 nr 254)
• Ack, hjärtans ve översatt 1686. Vers 1 en tysk katolsk passionssång, v. 2-12 av Johannes Rist. ( 1695 nr 154,1937 nr 98)
• Ack, hur stort är mitt elände (1695 nr 254)
• Ack, vi ästu dock så blinder (1695 nr 278)
• Betrakta väl de helga bud (1695 nr 3, 1937 nr 178 med Johan Olof Wallin angiven som ensam författare)
• Din godhet rätt att lova (1695 nr 135, 1937 nr 464) skriven 1686
• Du mänskors Fader (1695 nr 313, 1819 nr 396) skriven okänt årtal
• Gud säger, att den salig är (1695 nr 276, 1937 nr 348) översatt 1694 av okänd upphovsman
• Gud, vår Gud, för världen all (1695 nr 71, 1937 nr 242, 1986 nr 99) skriven 1694
• Helge Ande, hjärtats nöje (1695 nr 184, 1937 nr 136) översättning av Paul Gerhardts text.
• Herre medan tu tigh döljer (1695 nr 29)
• Jesus, du dig själv uppväckte (1695 nr 173, 1937 nr 111)
• JEsu! lär migh rätt betänckia (1695 nr 158, 1986 nr 447) skriven 1694
• Lovad vare Herren, Våra fäders Gud! (1695 nr 303, 1937 nr 10, 1986 nr 327) skriven 1686

Träsnitt av Evald Hansen i Svenska Familj-Journalen år 1873

• Låt oss nu Jesus prisa (1695 nr 172, 1986 nr 468) skriven 1694
• Min Gud jag nu åkallar (1695 nr 73) skriven okänt årtal
• Min Gud, på dig förtröstar jag (1695 nr 70, 1937 nr 312) skriven 1688
• Min själ, du måste nu glömma (1695 nr 71, 1986 nr 440) skriven 1685
• Mitt fasta hopp till Herren står (1695 nr 65, 1937 nr 311) översatt 1688
• Mänska, jord du måste bliva (1695 nr 578)
• Nu vilar hela jorden (1695 nr 375, 1986 nr 186) översatt 1686
• O Gud, det är min glädje (1695 nr 92, 1937 nr 308) skriven 1688
• O Gud, dig vare lov och pris (1695 nr 357)
• O, Herre Gud, för dig jag klagar (1695 nr 406, 1986 nr 620 utan notering i registret) bearbetning av Lucidors text.
• O Herre! tu äst min enda tilflyckt (1695 nr 36)
• O Herre, vem skall bo (1695 nr 41, 1937 nr 223) översatt 1688
• O huru ljuvlig är Din boning (1695 nr 76, 1986 nr 404) skriven 1694
• O Jesus Krist, min högsta tröst (1695 nr 255, 1937 nr 284) skriven 1686
• O människa Gud klagar (1695 nr 63) skriven okänt årtal
• Se, huru gott och ljuvligt är (1695 nr 101, 1937 nr 409) skriven 1694
• Solen haver sig ifrån oss vänt (1695 nr 366)
• Såsom hjorten träget längtar (1695 nr 53, 1937 nr 358) översatt 1694 från Ambrosius Lobwassers version.
• Säll den som håller Jesus kär (1695 nr 19, 1986 nr 389) översatt 1686
• Säll den vars överträdelse (1695 nr 47, 1937 nr 289) skriven okänt årtal men helt omarbetad av Wallin.
• Vak upp, min själ, giv ära (1695 nr 359, 1937 nr 429) en översättning av Paul Gerhardts text.
• Vak upp, min själ, och var ej sen (1695 nr 360, 1937 nr 430) skriven 1686
• Var nu redo, själ och tunga (1695 nr 443) bearbetad/översatt Johannes Rists text
• Vi kristna bör tro och besinna (1695 nr 211, 1986 nr 243)
• Vi tackar dig så hjärtelig (1695 nr 362) skriven 1686
• Vår Herres Jesu Kristi död (1695 nr 16, 1986 nr 388) skriven 1684
• Vår Herre Krist till Jordan gick (1695 nr 13) översatt Martin Luthers text

Biografi

Henric Jacob Sivers, H. Spegels Poetiska skrifter, Carl Fredric Broocman Förlag, Norrköping, 1745. Innehåller en person- och levnadsbeskrivning över Spegels liv och person. Samt *Guds werk och Wila", "Mercurius" "Salomons Höga Wisa" m.m.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Spegel, Haqvin, 1904–1926.

Externa länkar

• Wikisource har verk av eller om Haquin Spegel.
  Originalverk
• Haquin Spegel, författarpresentation på Litteraturbanken.
• Samlade skrifter I (utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet)
• Samlade skrifter II (utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet)
• [1] Psalmskatten nr 359 i 1695 års psalmbok.
• Spegel, Haqvin i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1917)
• Håkan Spegel i Karl Warburg, Svensk litteraturhistoria i sammandrag (6:e upplagan, 1904)

Företrädare: Hans Nilsson Endislöv	Superintendent i Visby 1679–1685	Efterträdare: Petrus Stjernman
Företrädare: Andreas Omenius	Biskop i Skara 1685–1693	Efterträdare: Petrus Johannis Rudbeckius
Företrädare: Magnus Jönsson Pontin	Biskop i Linköping 1693–1711	Efterträdare: Jacob Lang
Företrädare: Erik Benzelius d.ä.	Ärkebiskop i Uppsala 1711–1714	Efterträdare: Mattias Steuchius