Haquin Spegel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ärkebiskop Haquin Spegel
Kopparstick av G Fahlcrantz
Kopparstick av G Fahlcrantz
Kyrka Svenska kyrkan

Stift Visby stift (superintendent)
Period 16791685
Företrädare Hans Nilsson Endislöv
Efterträdare Petrus Stjernman

Stift Skara stift (biskop)
Period 16851693
Företrädare Andreas Omenius
Efterträdare Petrus Johannis Rudbeckius

Stift Linköpings stift (biskop)
Period 16931711
Företrädare Magnus Johannis Pontin
Efterträdare Jacob Lang

Stift Uppsala stift (ärkebiskop)
Period 17111714
Företrädare Erik Benzelius d.ä.
Efterträdare Mattias Steuchius

Född 14 juni 1645 i Ronneby
Död 17 april 1714 i Uppsala

Haquin Spegel, Håkan Spegel, född 14 juni 1645 i Ronneby, död 17 april 1714 i Uppsala, var en svensk ärkebiskop och diktare.

Spegel var hovpredikant hos drottning Hedvig Eleonora, chef för fältprästerna i skånska kriget 1675-1679, superintendent i Visby 1679, biskop i Skara 1685, biskop i Linköping 1693 och ärkebiskop 1711.

Uppväxt och studentår[redigera | redigera wikitext]

Haquin Spegel föddes med det borgerliga namnet Håkan Spegel, såsom son till köpmannen Daniel Spegel och Margareta Fischer. Han tillhörde en småländsk släkt, känd från 1400-talet och enligt uppgift uppkallad efter en by Spegla; dess mest betydande medlem före Haquin Spegel var Gudmund Spegel, domprost i Växjö under Gustav Vasas tid och dennes pålitlige tjänare. Spegels far, Daniel Spegel, var handlande i Ronneby, modern, Margareta Fischer, var tyska; hennes föräldrar hade för sin protestantiska bekännelses skull överflyttat från Westfalen.

Tidigt föräldralös måste Spegel leva av släktingar barmhärtighet; en fattig komminister i Elmeboda tycks vara den som mest tog sig an honom. 1658 kom han i katedralskolan i Lund och blev student 1662. Under ett par års akademisk perigrination i utlandet hörde han Heinrich Müller i Rostock och Calovius i Wittenberg och besökte även Holland och England.

Vid hovet[redigera | redigera wikitext]

1666 blev han informator hos burggreven i Malmö Gustaf Ehrenberg och 1669 hos generalguvernören i Skåne, G. O. Stenbock. 1671 filosofie magister vid den första promotionen vid Lunds nyinrättade universitet, blev han samma år efter prästvigning av biskop Erik Gabrielsson Emporagrius i Strängnäs hovpredikant hos änkedrottning Hedvig Eleonora. I denna egenskap var han 1673 med i följet vid Karl XI:s eriksgata.

1675 tog kungen honom till sin överhovpredikant och biktfader; han blev tillika superintendent över armén i Skåne och preses i fältkonsistorium. I denna ställning vann han kungens synnerliga förtroende och vänskap. Aftonen före slaget vid Lund (4 dec. 1676) skall kungen ha tillkallat honom till ett enskilt förtroligt samtal, och vid kungens svåra sjukdom 1679 stod Spegel styrkande vid hans sida. Över händelserna under kriget förde han en dagbok, som är en ej oviktig urkund i Karl XI:s historia (tryckt i "Det svenska biblioteket", I, II, V, 1757). 1680 vigde han på Skottorp kungen och Ulrika Eleonora.

På Gotland och i Stockholm[redigera | redigera wikitext]

1679 utnämnd till kyrkoherde i Ronneby socken, förordnades han strax därpå i stället till superintendent i Gotlands stift. Där genomförde han med takt, allvar och skicklighet en efter kriget välbehövlig reorganisation av de kyrkliga förhållandena, verkade framgångsrikt för införande av svenskt kyrkospråk och svensk gudstjänstordning och utförde ett grundläggande arbete för folkundervisningen. På kort tid – han var ej på Gottland mer än 1680–1682 och 1684–1685 – hann han med förvånande mycket, bl. a. även utarbetandet av ett omfattande historisk-topografiskt arbete om ön, Rudera gothlandica (utg. av O. Wennersten, 1901).

1682 kom han in i det stora rikskyrkliga organisationsarbetet, vari han blev en av de ledande krafterna. Vid riksdagen samma år deltog han i redigeringen och granskningen av prästeståndets kyrkolagsförslag. Efter riksdagens slut lät kungen honom stanna i Stockholm för kyrkolagsarbetets skull. I den blandade kyrkolagskommissionen 1685–1686 torde han med sin rojalistiska hållning ha medverkat till att få de övrige prästerlige medlemmarna med på juristernas strängare statskyrkliga tendenser. På en punkt – förbudet mot kusingiften – segrade hos kungen hans mening över juristernas.

De prästerlige medlemmarna av denna kommission arbetade samtidigt på en katekesförklaring, varvid Spegel tjänstgjorde som sekreterare. Denna katekes, som utkom 1686, rönte emellertid skarp kritik och blev indragen; den ansågs för hastigt hopkommen, och Spegel fick mesta skulden för misslyckandet. Dock lades den till grund för den omarbetning, som resulterade i ärkebiskop Olaus Swebilius 1689 auktoriserade katekes. Även i det förberedande arbetet på skolordningen av 1693, som växt fram i samband med kyrkolagsarbetet, tog Spegel betydande del.

För bibelarbetet intresserade Spegel sig alltifrån 1683, då han åt Gezelierna granskade en del av deras bibelverk. Han yttrade sig då till förmån för en revision av kyrkobibeln efter grundtexten, och när arbetet på en sådan kom i gång, stödde han det med råd och dåd. Av de mötande svårigheterna fick han erfarenhet redan 1685, då han vid en omtryckning av gamla översättningen fick i uppdrag att övervaka borttagandet av tryckfel och osvenska uttryck, men hans därtill uppgjorda förslag icke beaktades. Under revisionsarbetets långsamma och genom ortodox skuggrädsla hos Erik Benzelius d.ä. och andras oupphörligt fördröjda fortskridande nedlade han, fastän inte själv medlem i bibelkommissionen, mycket arbete särskilt på språkliga och andra textförklaringar, men drevs till sin principiella ståndpunkt småningom över till att yrka på att den gamla översättningen i möjligaste mån skulle behållas orörd, och när denna konservativa ståndpunkt i 1703 års kyrkobibel genomförts, ville han på gamla dagar som ärkebiskop även avstyra diskussion om den så fastslagna textens värde.

Åren som biskop[redigera | redigera wikitext]

1685 hade Spegel blivit biskop i Skara stift och vigdes s. å. till biskop i Maria kyrka i Stockholm av ärkebiskop Swebilius. 1691 utnämndes han till biskop i Linköpings stift, dit han överflyttade 1693 efter att vid jubelfesten samma år i Uppsala ha promoverats till teologie doktor och såsom den främste av doctorandi fått besvara doktorsfrågan om kyrklig endräkt kan ingås mellan evangeliska, reformerta och katoliker – ett svar som avgavs i strängt konfessionell anda. I Linköping fick han sin längsta verksamhetstid.

Ärkebiskop Spegel[redigera | redigera wikitext]

1711 utnämndes han till ärkebiskop. Som stiftschef var han synnerligen duglig och outtröttligt arbetsam, nitisk för kyrklig ordning och laglydnad, för höjande av prästernas bildning och pastorala förmåga, ävensom för undervisningsväsendet. Han utverkade kungliga cirkuläret av 18 dec. 1695, vari prästerskapet vid ansvar ålades att icke admittera de äldre till nattvarden såvida de inte kunde trons artiklar och instiftelseorden, ej heller de yngre utan att de lärt hela katekesen. Fastän mildrad genom ett nytt cirkulär av 1699, fick denna bestämmelse synnerlig betydelse för befrämjande av allmogens läskunnighet.

Under sina få år som ärkebiskop mötte han nya rörelser i kyrka och stat. Han fick sitta som ordförande i en kommission för att rannsaka om pietismen i Stockholm (1713); han skötte förhören vänligt och humant, men kunde inte förlika sig med pietisternas konventikelväsen, klandrande av predikoämbetet, fria skriftutläggning utan kännedom av grundspråket, lagiska tankegångar o. s. v. Vid utskottsmötet 1710 hade han under ärkebiskopsvakansen valts till prästeståndets talman; vid riksdagen 1713-14 var han självskriven till samma plats. Ärligt konungskt sinnad som han var och i rikets nödställda läge framför allt yrkande på sammanhållning och offervillighet, rönte han vid det senare tillfället åtskilligt klander av oppositionen, som i ståndet anfördes av Swedberg och domprosten i Uppsala Laurentius Molin. Han skall ha tagit detta så hårt att han insjuknade. Han ligger begraven i Linköpings domkyrka.

Han gifte sig 1683 med Anna Schultin (d. 1730), änka efter biskop Brodinus i Visby och Västerås. Hennes far Olaus Erici Schult var bondson från Skultuna och kyrkoherde i Hedemora. Hennes mor Elisabeth Stiernman var barnbarn till ärkebiskop Nicolaus Olai Bothniensis och Bureättling. Spegels ende son Jakob dog ung. En dotter blev gift med ärkebiskop Johannes Steuchius, en annan med riksrådet greve Joachim von Düben d.ä.. Änkan och döttrarna adlades 1719, men introducerades inte.

Vittra och litterära arbeten[redigera | redigera wikitext]

Poesins konst var honom från ungdomen kär; till diktning drevs han också - ehuru han erkände sig icke vara född till poet - av intresse för modersmålets uppodling och för meddelande av religiös och moralisk undervisning i diktens form. 1685 utkom hans stora poetiska huvudarbete, Gudz verk och hvila, behandlande skapelsehistorien och tänkt som ett slags religiös-didaktiskt universalepos efter mönstret av Guillaume du Bartas och (i synnerhet) Anders Christensen Arrebo. Föregångarna är emellertid ganska fritt behandlade, och många och stora tillägg är gjorda. Den poetiska inspirationen nedtynges i detta verk -, som senare försågs med fortsättningarna Thet öpna Paradis, Thet tilslutna Paradis och Thet återvundna Paradis efter förebild av Milton - rätt mycket av vidlyftiga utläggningar och beskrivningar ur tidens teologi, naturvetenskap och kulturhistoria; men dess realism, som är släkt med Georg Stiernhielms, tilltalade i hög grad samtiden, och verket upplevde flera upplagor.

Som predikant hörde Spegel till tidens förnämsta. Förutom strödda predikningar (varibland en för Karl XI vid krigets början 1675, Ett affbrutitt Olive-lööff, eller fåå och eenfaldige betrachtelser om then hugneliga friden, huru han är förlorad och kan igen upsökias) och kasual-tal finnas passionspredikningar av honom från hov-predikantstiden (Passions-andikt, 1723). Av uppbyggelse-arbeten har han skrivit utläggningar över Höga visan (Himmelsk brudekammare, 1686) - där i olikhet med den samtida tyska uppbyggelselitteraturen den erotisk-sentimentala mystiken icke har något rum - och över Predikaren (1746).

Även andra områden av svensk kultur ägnade han sitt intresse. Han skrev Then swenska kyrkiohistorien (1707-1708) och samlade därtill hörande Skriftelige bevis (1716), och hans intresse för språkets renhet utmynnade i en stor ordbok, Glossarium sveogothicum eller Swensk ordabook (1712), betecknande ett ej obetydligt framsteg i den svenska lexikografien. I manuskript har han efterlämnat arbeten av teologiskt, antikvariskt m. m. innehåll.

Psalmiska verk[redigera | redigera wikitext]

Under sin tid på Gotland publicerade han ett antal nyskrivna och översatta psalmer i syfte att bidra till försvenskningen av ön som efter freden i Brömsebro 1645 blivit svensk.

Hans epos Gudz verk och hwila 1685 berättar i sju delar på alexandriner om Guds skapelseverk.

Som psalmförfattare finns han representerad i alla hittills utgivna psalmböcker för Svenska kyrkan sedan 1695, det vill säga i 1695 års psalmbok, kallad den karolinska psalmboken av Jesper Swedberg, 1819 års psalmbok (den så kallade Wallinska), 1937 års psalmbok samt 1986 års psalmbok.

I 1986 års psalmbok finns han representerad med nio originaltexter (nr 99, 243, 327, 388, 404, 440, 447, 468 och 492) och två bearbetningar/översättningar (nr 186 och 389)

I 1819 års psalmbok, med dess tillägg Nya psalmer 1921, finns han representerad med 30 psalmer (nr 75, 98, 110, 111, 136, 154, 157, 188, 196, 223, 228, 229, 270, 292, 298, 307, 315, 325, 396, 410, 427, 429, 430, 431, 442, 443, 460, 467, 510 och 578)

Psalmer[redigera | redigera wikitext]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Henric Jacob Sivers, H. Spegels Poetiska skrifter, Carl Fredric Broocman Förlag, Norrköping, 1745. Innehåller en person- och levnadsbeskrivning över Spegels liv och person. Samt *Guds werk och Wila", "Mercurius" "Salomons Höga Wisa" m.m.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Spegel, Haqvin, 1904–1926.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Nils Ekedahl, Det svenska Israel. Myt och retorik i Haqvin Spegels predikokonst, 1999.
  • Nils Ekedahl, "Fredsförkunnelse och partipropaganda. Haqvin Spegel i den inrikespolitiska opinionsbildningen vid krigsutbrottet 1675." Karolinska förbundets årsbok 2000.
  • Haquin Spegel. En antologi. Red av J. Hagberg. (Skara stiftshistorska sällskaps skriftserie 76. / Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie 3 / Stiftshistoriska sällskapets i Linköpings stift skriftserie 14.) Värnamo 2014.
  • Josef Helander, Haqvin Spegel, hans lif och bildning initll år 1693, 1899.
  • Bernt Olsson, "Haqvin Spegel och engelsk predikan". Kyrkohistorisk årsskrift 1969.
  • Bernt Olsson, "Haquin Spegel". Svenskt biografiskt lexikon 33, 2007-11

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Hans Nilsson Endislöv
Superintendent i Visby
1679–1685
Efterträdare:
Petrus Stjernman
Företrädare:
Andreas Omenius
Biskop i Skara
1685–1693
Efterträdare:
Petrus Johannis Rudbeckius
Företrädare:
Magnus Johannis Pontin
Biskop i Linköping
1693–1711
Efterträdare:
Jacob Lang
Företrädare:
Erik Benzelius d.ä.
Ärkebiskop i Uppsala
1711–1714
Efterträdare:
Mattias Steuchius