Harald Hjalmarson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Harald Hjalmarson
Henry Peyron
Information
Född 14 juli 1868
Stockholm, Sverige
Död 16 december 1919 (51 år)
Uppsala, Sverige
I tjänst för Sverige, Persien och Finland
Försvarsgren Svenska armén (1889-1911, 1916-18, 1919
Persiska gendarmeriet (1911-15)
Finska armén (1918)
Tjänstetid 1889-1919
Grad Överstelöjtnant (Sverige)
Generalmajor (Finland)
General (Persien)
Befäl Chef Persiska gendarmeriet (1911-15)
Chef Svenska brigaden (1918)
Slag/krig Finska inbördeskriget
Relationer Far till Jarl Hjalmarson

Harald Ossian Hjalmarson, född 14 juli 1868 i Stockholm, död 16 december 1919 i Uppsala, var en svensk militär general 1913 (persiska gendarmeriet), överstelöjtnant 1916 (i svenska armén) och generalmajor 1918 (i finska armén).

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hjalmarson var son till kapten Hjalmar Andersson och Hildegard Richnau.[1] Han tog officersexamen 1889 och blev samma år underlöjtnant vid Norra skånska infanteriregementet (I 24) 1889.[2] Han gick i kadettskola 1892-1894. Från 1911 var han överste och chef för det persiska gendarmeriet.[1] Dessa styrkor bestod av sex regementen, två som var förlagda nära Teheran och fyra som bevakade karavanvägarna. Styrkorna leddes av 36 svenska officerare och bestod av sammanlagt 8 900 man. 1913 befordrades han till general.

Under sin frånvaro hade Hjalmarson i Sverige befordrats till major 1913, överstelöjtnant 1916 vid Värmlands regemente (I 22) och vid Upplands regemente (I 8) 1917, samt erhöll avsked 1918.[2] År 1918 blev Hjalmarson chef för den svenska brigaden vid inbördeskriget i Finland. I sina memoarer delger han inställningen till krigsdeltagandet:

Det är i ljuset av denna förgätenhet av vårt ädlaste pliktbud och mot bakgrunden av hjärtats bjudande imperativ för ett folk, som ej glömt sin forntid, som man har att se enskilda svenskars frivilliga deltagande i Finlands frihetsstrid. Det var ett uttryck av brinnande harm mot det officiella Sveriges likgiltighet, och än mera mot de mäktiga händer, som lade hinder i vägen för dem, vilka verkligen ville hjälpa i en kamp, som borde hava varit allas, men blev blott ett fåtals.
[3]

1919 återinträdde han i svensk tjänst som överstelöjtnant vid Norrbottens regemente (I 19) och transporterades samma år till Vaxholms grenadjärregemente (I 26).[2] Hjalmarson gifte sig den 21 december 1897 i Helsingborg med Blenda Sofia Lindberg, född 20 september 1872 i Malmö S:t Petri församling, död 29 maj 1955 i Fleninge, dotter till handlaren Karl Johan Lindberg och Emma Mertelmeije.[4] Överstelöjtnant Hjalmarson begick självmord (sköt sig) den 16 december 1919. Han var far till Jarl Hjalmarson.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Hjalmarson, Harald (1919). Mina krigsminnen från Finland: ur en svensk-frivilligs dagboksanteckningar från fälttåget 1918 (1-2 uppl.). Stockholm: Åhlén & Åkerlund. Libris 1653416 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Vem var det?: biografier över bortgångna svenska män och kvinnor samt kronologisk förteckning över skilda ämbetens och tjänsters innehavare. Stockholm: Norstedt. 1944. Sid. 89. Libris 8079633. http://runeberg.org/vemvardet/0089.html 
  2. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Baltiska förl. Sid. 63-64. Libris 1335380 
  3. ^ Hjalmarson, Harald (1919). Mina krigsminnen från Finland: ur en svensk-frivilligs dagboksanteckningar från fälttåget 1918 (1-2 uppl.). Stockholm: Åhlén & Åkerlund. Sid. 348. Libris 1653416 
  4. ^ Broomé, Bertil. ”Harald O Hjalmarson”. Svenskt biografiskt lexikon. Riksarkivet. http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13626. Läst 27 januari 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]