Harsyra

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Harsyra
Cleaned-Illustration Oxalis acetosella.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Harsyreordningen
Oxalidales
Familj Harsyreväxter
Oxalidaceae
Släkte Oxalisar
Oxalis
Art Harsyra
O. acetosella
Vetenskapligt namn
§ Oxalis acetosella
Auktor Linné
Hitta fler artiklar om växter med

Harsyra (Oxalis acetosella), i Bohuslän också kallad surklöver, är en flerårig växt inom släktet oxalisar och familjen harsyreväxter. Andra äldre namnformer är Harväppling, Gökmat, Värhane, Göksyra, Kukukål, Qvällsöf, Töstgräs[1]. Bladen är ätbara och har en syrlig smak, vilket beror på den höga halten oxalsyra. För mycket oxalsyra kan vara skadligt, så den ska inte ätas i stora mängder[2].

Utseende och fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Harsyra blir fem till tio cm hög och växer med smala, krypande, fjälliga och greniga jordstammar. Dess blad och blommor utgår direkt från jordstammen. Bladen är glest håriga och har ofta en rödaktig undersida. Sommartid bär den självbefruktande kleistogama blommor, som alltså aldrig slår ut. Senare under året, vanligen i november-december, förökar sig plantan sexuellt med hjälp av oftast bara en ensam blomma, som bär ett par stödblad mitt på det långa skaftet. Denna blommas kronblad blir åtta till tolv millimeter långa och är till färgen vanligtvis vita med lila ådror, men exemplar med rosa eller rödlila kronblad förekommer också. Frökapseln blir cirka tre millimeter och är grönvit.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Harsyra är vanlig i Norden och återfinns vanligen på frisk till fuktig, skuggig, näringsrik mark, såsom granskog, lövskog, hagmarker, skogsbryn, alkärr och raviner. Dess utbredning i Norden sträcker sig till södra och mellersta Finland, södra och mellersta Sverige, hela Norge, Danmark, Färöarna samt ett litet område på östra Island[3].

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ J.W.Palmstruch, Svensk Botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. Sid. 82. ISBN 91-20-04445-3 
  3. ^ Mossberg, Bo; Stenberg Lennart (2003). Den nya nordiska floran. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 9064850. ISBN 91-46-17584-9 (inb.) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]