Hawker Siddeley Buccaneer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hawker Siddeley Buccaneer
Hawker Siddeley Buccaneer
Parkerad Buccaneer
Beskrivning
Typ Attackflygplan
Besättning 2
Första flygning 30 april 1958
I aktiv tjänst 1962 - 1993
Versioner S.1, S.2, S.2A, S.2B, S.2C, S.2D och S.50
Tillverkare Blackburn Aircraft
Hawker Siddeley
Data
Längd 19,33 m
Spännvidd 13,41 m
Höjd 4,97 m
Vingyta 47,82 m²
Tomvikt 14,000 kg
Motor(er) 2 × Rolls-Royce Spey Mk 101 turbofans
Dragkraft 2 × 49 kN
Prestanda
Max. hastighet 1 074 km/h på 60 m
Räckvidd med max. bränsle 3 700 km
Max. flyghöjd 12 200 m
Dragkraft/vikt: 0,36
Vingbelastning 587,6 kg/m²
Beväpning
Vapenbalkar 4 under vingarna
1 bomrum med en total vapenlast på 5400kg
Bomber Laserstyrd bomb eller atombomb
Robotar 4 × Sea Eagle
4 × AS.37 Martel
3 × AJ.168 Martel
3 × AS.30L
Ritning
HAWKER SIDDELEY BUCCANEER.png

Hawker Siddeley Buccaneer mest känd som Buccaneer är ett tvåsitsigt attackflygplan med möjlighet att operera från hangarfartyg, som användes av Royal Navy och Royal Air Force mellan 1962 och 1994. Flygplanet utvecklades av Blackburn Aircraft som senare gick upp i Hawker Siddeley. I början av 1950-talet började sovjetiska flottan bygga ett stort antal snabba kryssare av Sverdlov-klass som bedömdes vara ett stort hot mot handelssjöfarten. För att motverka detta hot valde Royal Navy att satsa på ett snabbt attackflygplan som kunde operera från deras hangarfartyg istället för den mer uppenbara lösningen att ta fram en motsvarande fartygsklass. I juni 1952 gjordes en förfrågan om ett tvåsitsigt flygplan med vikbara vingar, kapabelt att flyga vid mach 0,85 vid 60 meters höjd, med en räckvidd på 400 sjömil och möjlighet att bära kärnvapen i ett internt bombrum. I juli 1955 vann Blackburn kontraktet för att utveckla flygplanet. Den första prototypen flög den 30 april 1958 från RAE Bedford

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Buccaneer var ett midvingat, tvåmotorigt plan med en besättning av två sittande i tandem under en huv. Flygkroppen har en fördelning av tvärsnittsarean avpassad för att minimera luftmotståndet i transsoniska hastigheter enligt den Transsoniska arearegeln, detta ger upphov till en karaktäristisk midja på flygkroppen i jämnhöjd med vingarna. Hela stabilisatorn kunde trimma för att passa de skilda kraven vid lågfarts flygning och flygning i höga hastigheter, istället som vanligt att trimma flygplanet med endast höjdrodret. Stabilisatorn var monterad i toppen på stjärtfenan för att minska störningen från vingens luftflöde, vilket ökade dess effektivitet. Vid flygning på låga höjder och höga hastigheter fann man att en konventionell bombrums dörr inte kunde öppnas utan att störa luftströmmen krig flygkroppen på ett farligt sätt, därför fick flygplanet den karaktäriska roterande bombrums dörren. Buccaneer var avsedd att bära den nukleära sjömålsroboten Green Cheese men då utvecklingen av denna avbröts fick den ersättas med den frifallande Red Beard. Denna var en tämligen primitiv atombomb med en sprängkraft på mellan 10 och 20 kiloton, vapnet var tvungen att armeras före start istället för under flygning.

Utformningen av vingen på Buccaneer var en kompromiss mellan två krav: för flygning på låg höjd i höga farter krävdes en hög vingbelastning, men en lägre vingbelastning är fördelaktigt för att få kort startsträcka. För att klara av de huvudsakliga prestanda kraven så valdes en liten vingen med en mycket hög vingbelastning, 587,6 kg/m². För att denna vinge skulle kunna generera tillräckligt med lyftkraft för landning på hangarfartyg, fick man förse både vinge och stabilisator med blåsta klaffar. Dessa tappade luft från kompressorn på jetmotorerna som sedan leddes genom ett komplext rörsystem till vingen och stabilisatorns bakkanter där luften blåstes ut på ovansidan för att hindra gränsskiktet från att avlösa. En nackdel med detta arrangemang var att motorerna var tvungna att gå med högt gaspådrag vid landning samtidigt var man tvungen att ha en stor luftbroms för att kunna hålla en låg landningshastighet.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

  • S.1 ursprungsmodellen med de Havilland Gyron Junior motorer, totalt 40 stycken byggda.
  • S.2 modell med de starkare Rolls-Royce Spey motorerna, totalt 84 stycken byggda.
  • S.2A ombyggda plan för Royal Air Force.
  • S.2B variant byggda för RAF som kunde bära Martel roboten. 46 byggda mellan 1973 och 1977.
  • S.2C
  • S.2D
  • S.50 variant för Sydafrika.

Användare[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]