Hedvig Taube

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hedvig Taube, porträtt av Martin van Meytens d.y.
Hedvig Taube av Lorens Pasch.
Hedvig Taubes gravvård i Strängnäs domkyrka.

Hedvig Ulrika Taube, född 31 oktober 1714, död 11 februari 1744 i Stockholm, var en svensk hovdam och grevinna, som 1743 blev tysk-romersk riksgrevinna. Hedvig Taube var dotter till Edvard Didrik Taube och Christina Maria Falkenberg och sondotter till Evert Fredrik Taube, syster till Cathérine Charlotte De la Gardie. Hon anses vara den enda officiella mätressen i Sveriges historia. Förbindelsen uppväckte mycket kritik, och hon har kallats "Riksförargelsen".[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Genom Erland Broman kallades hon 1730 till hovet, för att – även om det inte uttrycktes i klartext – bli Fredrik I:s älskarinna. Hennes far, som hoppades få sina skulder betalda, och flera personer i hovet deltog i övertalningen, Carl Tersmeden höll ett tal till henne. Saken ledde dock till en långvarig brytning med modern. Modern försökte få faderns tillstånd att ta med Hedvig till landet för att undvika kungens uppvaktning, men fadern: "sålde sin dotter till kungen för en nog så dryg penningsumma. Hans gäld betalades och befordringar för hans söner och släkt betingades", och skickade modern ensam till landet.[2] Då hon fördes till slottet ska hon ha sagt: "Mitt öde är hårdare än jag kan bära. Jag tvingas exponera min heder för att sauvera en genom skulder ruinerad familj."

Hennes far belönades generöst i affärsuppgörelsen och upphöjdes dessutom till riksråd och greve, hennes bröder och flera av de andra som deltagit i övertalningen belönades med titlar och ämbeten trots att många var för unga för dem. 1730-34 var hon officiellt hovfröken hos drottning Ulrika Eleonora. Under denna första tid behandlades hon vänligt av drottning Ulrika Eleonora, som inte ville låtsas om ryktet och offentligt promenerade med henne hand i hand för att motsäga ryktet, i enlighet med sin inställning att försvara kungens rykte.[1] Enligt vissa uppgifter ska Emerentia von Düben ha sett till att Ulrika Eleonora hölls ovetande om arrangemanget till en början.[2]

Officiell mätress[redigera | redigera wikitext]

1734 blev hon officiellt älskarinna. Bostad ordnades åt Hedvig Taube i Östra Gymnasiehuset intill Wrangelska palatset, där kungaparet residerade innan nya Stockholms slott var inflyttningsklart. Mellan 1734 och 1744 var hon kung Fredriks hålldam, och betraktad som Sveriges enda egentliga mätress. Den första sonens födelse gjorde att förhållandet med kungen inte kunde döljas, och hon blev till en början utsatt för social bojkott. Denna upphävdes då en grupp kvinnor under ledning av Sara Wright besökte henne för att genom henne påverka kungen.[2] Ulrika Eleonora uttryckte missnöje inför Emerentia von Düben, som emellertid rådde henne att aldrig öppet visa något missnöje. Düben framhöll att Ulrika Eleonora var den borna drottningen och oåtkomlig för anfall underifrån: "Liksom månen går sin bana fram på himmlen och intet aktar på hundgläfs, så borde också Hennes Maj:t ringakta det skvaller, som uppstått med anledning av denna högst beklagliga och förblindade förbindelse"[3]

Hon höll ett eget litet hov i sitt palats där oppositionen mot Arvid Horn samlades, men personligen var hon välvilligt inställd till honom. Hon ska ha rekommenderat personer till kungen för utnämningar, och Olof Dahlin betraktades en tid som hennes "hovpoet". Hon kritiserades mycket för sin girighet, bland annat av Fredriks bror. Hon blandade sig inte i politik, men efter riksdagen 1734 försökte Hattarna få henne att öva inflytande på kungen. Enligt samtiden hade hon makt över "konungens sinne", och "Det bruk hon däraf gjorde hade sedermera ganska stora följder så i anseende till in- och utrikes angelägenheter".[2] Främst ska hon enligt Nolcken påverkat utnämningar, något hennes far ofta utnyttjade.[2]

Hon blev ett slagträ i den politiska debatten, och prästerskapet krävde att hon utvisades. Hennes skriftfader, far och anhängare avsattes från sina poster. Då en av prästerskapets representanter, biskopen av Linköping varnade kungen, pekade denna på biskopens egen dotter Greta Benzelia, som var föremål för en skandal, och påpekade att dennes eget familjeliv inte var fläckfritt nog att tillåta honom kritisera andra. Hattarna använde sig ofta av Taube för att påverka kungen politiskt, genom att lova kungen fördelar åt Taube.

1738 lyckades riksdagen förvisa Taube från huvudstaden: det var meningen att hon skulle fortsätta till sina söner i Hessen, men hon stannade på Östermalma gård i Södermanland, och återvände efter en tid. År 1741 lyckades hattarna få kungens stöd för krig genom att utlova löften till Taube, något både kungen och drottningen från början varit emot. Vid denna tidpunkt hade relationen till Ulrika Eleonora blivit mycket dålig. Orsaken var uppenbarligen att Ulrika Eleonora var svartsjuk och att hennes stolthet var sårad.[4] På Ulrika Eleonoras initiativ uppvaktade prästerskapet Taube en morgon i hennes sängkammare.[3] Hon dolde ansiktet bakom en näsduk, medan prästerna förebrådde "den offentliga synderskan". Taube försvarade sig med att hon aldrig hade hört en förebråelse av drottningen. Prästerskapet uppläste sedan en botgöringsskrift.[3]

Efter Ulrika Eleonoras död fick hon Ekolsunds slott i gåva och hennes söner introducerades på Riddarhuset. Hon uppvaktades av franska sändebudet som ville dra in henne i intrigerna kring tronföljarvalet, men hon deltog troligen inte. Hon presenterades sedan för den nyvalde tronföljaren, som kallade henne vacker.[1]

Barn[redigera | redigera wikitext]

Hon födde fyra barn innan hon vid 30 års ålder dog i barnsäng. Året före sin död upphöjdes hon till romersk riksgrevinna av den tyske kejsaren på Fredriks initiativ; han var själv tysk lantgreve. Även hennes barn fick motsvarande titlar. Hennes två döttrar ("Mamsell Ehrlich" och Hedvig Amalia) dog redan som barn, men sönerna Fredrik Vilhelm och Karl Edvard levde till vuxen ålder, gjorde karriär och adlades till både tyska och svenska grevar under namnet von Hessenstein.

Död[redigera | redigera wikitext]

Hedvig Taube avled endast nio dagar efter sin dotter Hedvig Amalias födelse; därmed stäcktes (enligt historikern Carl Georg Starbäck) kungens planer på att, sedan han 1741 blivit änkling, kunna få gifta sig med Hedvig och få parets barn offentligt erkända. Hon insjuknade i bröstböld och hög feber. Hon ska under sjukdomen ha varit mycket rädd för helvetet och genom en av prästerna ha varnat kungen för att det skulle vara hans fel om hon kom till helvetet och att han skulle hamna där också om han inte bättrade sig. Det gick ett rykte om att hon hade blivit förgiftad av kungens bror Wilhelm av Hessen, för att skydda den hessiska statskassan.

Hennes kista nedsattes i Falkenbergs gravkor i Vadsbro kyrka. Senare lät sonen Karl Edvard von Hessenstein flytta stoftet till Strängnäs domkyrka[5], där vilar hon bredvid sin dotter Hedvig Amalia von Hessenstein som gravsattes 1752.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter
  1. ^ [a b c] Lyttkens, Alice (1973). Kvinnan börjar vakna: den svenska kvinnans historia från 1700 till 1840-talet. Stockholm: Bonnier. Libris 7144053. ISBN 91-0-038549-2 
  2. ^ [a b c d e] Norrhem, Svante (2007). Kvinnor vid maktens sida: 1632-1772. Lund: Nordic Academic Press. Libris 10428618. ISBN 978-91-89116-91-7 
  3. ^ [a b c] Lundh-Eriksson, Nanna (1976). Den glömda drottningen: Karl XII:s syster Ulrika Eleonora d.y. och hennes tid. [Stockholm]: [Författaren]. Libris 7790483. ISBN 91-970128-1-5 
  4. ^ Ulrika Eleonora d. y. Karl XII:s syster, Walfrid Holst, Wahlström & Widstrand (1956) s. 298 ff
  5. ^ Fredrik I, Walfrid Holst, Wahlström & Widstrand (1953) sid.237-238
Tryckta källor

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]