Helge Jung
| Helge Jung | |
 |
|
| Information | |
|---|---|
| Född | 23 mars 1886 Malmö, Sverige |
| Död | 3 januari 1978 (91 år) Stockholm, Sverige |
| Begravningsplats | Djursholms begravningsplats |
| I tjänst för | Sverige |
| Försvarsgren | Armén |
| Tjänstetid | 1906-1951 |
| Grad | General |
| Befäl | Överbefälhavare (1944-1951) Se: Övriga befattningar |
| Utmärkelser | Se: Utmärkelser |
Helge Victor Jung, född 23 mars 1886 i Malmö, död 3 januari 1978 i Stockholm, var en svensk militär (general) och överbefälhavare 1944-1951.
Innehåll |
Biografi[redigera]
Helge Jung föddes i Malmö son till rektor Victor Jung och Maria, född Levan. Jung gifte sig 1913 med Ruth Wehtje (1893-1951)[1] som var förmögen; Jung kunde därför skaffa en ståndsmässig våning på Gumshornsgatan på Östermalm, där han bland annat såg kung Gustaf V som gäst. Somrarna tillbringades i ett sommarhus i Stockholms skärgård. Jung gifte sig 1952 med Dagmar Bager (1897-1955).[1]
Jung tog studenten i Malmö 1903 och bedrev sedan studier i historia vid Lunds universitet. I samband med unionskrisen 1905 påbörjade han en militär karriär; 1906 blev han underlöjtnant vid Södra skånska infanteriregementet (I 25), 1916-18 läste han på Krigshögskolan, 1919-22 tjänstgjorde han som kadettofficer vid Karlberg, 1922-26 tjänstgjorde han vid generalstabens krigshistoriska avdelning och undervisade vid Krigshögskolan 1926-28. Jung blev major i generalstaben 1929 och befälhavare för generalstabens krigshistoriska avdelning (fram till 1933).
Jung deltog flitigt i försvarsdebatten och var särskilt emot nedrustningen 1925. Han lärde känna Axel Rappe och Carl August Ehrensvärd, och bildade så småningom 1927 Ny Militär Tidskrift. Kretsen av militärer kring denna kom att kallas "Jungjuntan": Per Sylvan, Henry Peyron, Gustaf Petri, Axel Gyllenkrook, Gunnar Berggren med Jung som redaktör och samlande kraft. Jung stod även bakom programskriften Antingen – eller (1930). Han påverkade riksdagsbeslutet om försvaret 1936 på ett avgörande sätt, vilket var en 10-årig upprustningsplan, resultatet av arbetet i 1930 års försvarskommission (1930-35). Som tack utnämndes han till överste 1937 och chef för arméstaben. Generalstaben uppdelades nu i försvarsstaben och arméstaben.
Jung förordade en aktiv insats för Finland i ett krig mot Sovjetunionen. 1944 avlöste Jung Olof Thörnell som ÖB, och blev därmed Sveriges andre ÖB i ordningen. Detta var en befattning han hade fram till pensionen 1951. Han var under denna tid emot baltutlämningen 1945, vän av NATO, vilket bland annat Lundatalet 1949 utvisar.
Ledamot av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1929, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1931 och hedersledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet 1946.[1]
Kent Zetterberg karakterisarar Helge Jung:
| ” | Helge Jung var i hög grad en sammansatt natur. Hans personlighet hade drag av slughet och taktisk beräkning, ja cynism, men samtidigt fanns här även klara inslag av idealiteten och oegennyttigt arbete för det svenska försvarets stärkande. | „ |
| — Svenska officersprofiler under 1900-talet[2] | ||
Militär karriär[redigera]
- Underlöjtnant vid Södra skånska infanteriregementet 1906
- Lärare i krigshistoria samt strategi vid Krigshögskolan 1926-1928
- Major i generalstaben 1928
- Sekreterare för armén i 1930 års försvarskommission
- Sekreterare för armén i 1936 års försvarsutskott
- Överadjutant och överstelöjtnant i generalstaben 1933
- Överstelöjtnant, samma år överste vid Norra skånska infanteriregementet 1936
- Överste och Sekundchef för Livregementets grenadjärer 1936
- Chef för Lantförsvarets kommandoexpedition 1936-1937
- Chef för generalstabskåren och arméstaben 1937
- Generalmajor 1938
- Chef för Andra militärområdet 1940-1942
- Chef för Fjärde militärområdet samt överkommendant för Stockholms garnison 1943-1944
- Generallöjtnant 1943
- General 1944
- Överbefälhavare 1944-1951
Utmärkelser[redigera]
- Minnestecken med anledning av Konung Gustaf V:s 90-årsdag (GVrsJmtll)[3]
- Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts Orden (RoKavKMO)[3]
- Riddare av Vasaorden (RVO)[3]
Bibliografi[redigera]
- Jung, Helge (1923). Sveriges möjligheter till självförsörjning: en studie rörande jordbrukets och industriens krigsberedskap. Stockholm: Seelig & C:o.. Libris 8220850
- Jung, Helge, red (1930). Antingen-eller: freds- och försvarsproblemet i saklig belysning. Stockholm: Ny militär tidskrifts bokförlag. Libris 906270
- Jung, Helge, red (1947). Överbefälhavarens yttrande över 1945 års militärutrednings "Betänkande och förslag angående förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten".. Stockholm: [Folk och försvar]. Libris 1457870
- Jung, Helge (1947). Vårt framtida försvar: överbefälhavarens förslag. Stockholm. Libris 1720170
- Jung, Helge, red (1957). Öst och väst och vi: grupparbete. Stockholm: Norstedt. Libris 1369365
Referenser[redigera]
- ^ [a b c] Lagerström, Sten, red (1968). Vem är det: svensk biografisk handbok. 1969. Stockholm: Norstedt. Sid. 482. Libris 3681519. http://runeberg.org/vemardet/1969/0498.html
- ^ Artéus, Gunnar, red (1996). Svenska officersprofiler under 1900-talet. Stockholm: Militärhögsk.. Sid. 272. Libris 7762137. ISBN 91-87072-19-X (inb.)
- ^ [a b c] Sveriges statskalender. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. 1963. Sid. 1083. Libris 8261599. http://runeberg.org/statskal/1963/1083.html
Vidare läsning[redigera]
- Konow, Jan von (1999). Helge Jung: opinionsbildare, försvarets nydanare, överbefälhavare. Stockholm: J. von Konows förl.. Libris 7454079. ISBN 91-630-8471-6
Externa länkar[redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Helge Jung
- Recension av biografi över Jung
| Företrädare: Olof Thörnell |
Sveriges överbefälhavare 1944-1951 |
Efterträdare: Nils Swedlund |
