Hemming Gadh

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Biskop Hemming Gadh
Kyrka Romersk-katolska kyrkan

Stift Linköpings stift, biskop electus
Period 1501-1512
Företrädare Henrik Tidemansson
Efterträdare Jacob Arborensis

Född ca 1440
Död 16 december 1520 vid Raseborgs slott

Hemming Gadh, Hemming Olofsson, född omkring 1450 eventuellt i Hossmo, Kalmar län, död (avrättad) 16 december 1520 vid Raseborgs slott, Nyland, Finland, var en svensk biskop. Han var Sten Sture den äldres sändebud i Rom 1479–1500. Gadh blev biskop i Linköpings stift 1501, nära allierad med Sten Sture och mycket stark motståndare till Danmark och Kalmarunionen. Slutligen övergick han till kung Kristian II:s parti.

Hemming Gadh inskrevs 1471 vid Rostocks universitet som från Hossmo, men om därmed menas hans födelse- eller bostadsort är oklart. Han hade dock nära anknytning till Östergötland och omtalar 1511 ett fäderneärvt hus i Vadstena. Hans bror var kyrkoherde i Hagebyhöga socken. Han var även släkt med fogden över Hovs län, den 1506-18 omtalade Måns Gadh. 1473 tog han en kandidatexamen vid universitetet i Rostock.[1]

Hemming Gadh var 1477 kansler och sekreterare hos Henrik Tideman, biskop i Linköpings stift. I denna tjänst uppmärksammades han av Sten Sture som utnyttjade honom som sändebud i Rom 1479 och 1481, i första hand rörande processen om drottning Doroteas morgongåva.[2] 1491 utsågs han till domprost i Linköpings stift, men tillträdde inte tjänsten utan sålde den, som han för övrigt gjorde med flera liknande tjänster.

I Rom var han kammarherre hos den illa beryktade påven Alexander VI.

På Sten Stures uppmaning blev han emellertid vald till biskop i Linköping 1501 efter att företrädaren Henrik Tideman dött. Eventuellt blev Henrik dödad av Hemming eller Sten Sture då de bägge besökte honom vid tidpunkten för hans död.[källa behövs]

Hemming lyckades dock inte få sin biskopspost bekräftad av påven inom de tre månader som var fastställda. Därför kom påven att utse den spanske kardinalen Jaime Serra I Cau till administrator för stiftet. Hemming blev 1506 bannlyst av påven då denna ansåg att han på felaktigt sätt kommit över intäkterna av biskopstjänsten. 1513 fick Hans Brask ta över posten som biskop. Mellan 1510 och 1512 var Hemming svensk ambassadör i Lübeck.

Han var med bland dem som undertecknade riksdagsbeslutet om Stäkets rivning i Stockholm 23 november 1517.

Han blev i oktober 1518 tillfångatagen av danskarna och när Kristian II:s flotta kom till Stockholm 1520 fanns han med och bidrog till att danskarna tilläts komma in i staden – han hade bytt sida. Från Stockholm sändes Hemming Gadd av kung Kristian till Finland för att erövra landet, vilket också till viss del lyckades, men unionskungen litade emellertid inte på den ombytlige biskopen. Efter Stockholms blodbad sände kungen ett ilbud till Finland med befallning att halshugga Hemming Gadd som fördes till Raseborgs slott där han halshöggs på kung Kristian II:s order den 16 december 1520, då 80 år gammal.

I brev skrivna av Hemming framgår att han knappast följde alla kyrkans regler – han besökte krogar och bordeller, samtidigt som han svor flitigt. Detta gav upphov till en tämligen negativ ryktesspridning om honom. Han medverkade vid flera militära händelser, bland annat när Kalmar slott efter belägring intogs 1510.[3]

Historieprofessorn Gottfrid Carlsson lade i sin doktorsavhandling om Hemming fram misstanken att han låg bakom mordetSimon Gudmundi.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [1]
  2. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932
  3. ^ David Lindén, ´Motpolen: Biskop Brasks företrädare Hemming Gadh´, Hans Brask: Biskop mellan påvemakt och kungamakt (Linköping: Stiftshistoriska sällspaett i Linköpings stifts skriftserie, nr 10, 2013), 62-75.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Hemming Gadh i Svenskt biografiskt lexikon, band 16 (1964-1966), sida 708
  • Svenska Adelsmäns Öden, utgiven av Riddarhuset i Sverige.
  • Christina Blomqvist (red.), Hans Brask: Biskop mellan påvemakt och kungamakt (Artos och Norma Bokförlag, 2013)