Hemtjänst

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hemtjänst organiseras i Sverige främst av kommunerna och består i att bistå individen med hjälp i det egna hemmet så att individen skall kunna fortsätta bo kvar hemma. Oftast bedrivs den av kommunal personal, men tjänsterna kan också köpas in av privata företag. Idag är hemtjänsten ofta sammanslagen med hemsjukvården till hemvården.

Personal inom hemtjänsten består främst av vårdbiträden och undersköterskor men även sjuksköterskor samt distriktssköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och assistenter. Vissa arbetsgivare bistår personalen med särskilda arbetskläder, så som enhetliga jackor, västar, förkläden samt ibland andra likvärdiga överdelar och byxor. Men för det mesta arbetar hemtjänstpersonalen i egna kläder, ofta med ett skyddande förkläde över.

Insatser[redigera | redigera wikitext]

Hemtjänsten och hemvårdens insatser styrs utifrån flera lagar, främst enligt (Socialtjänstlagen), SoL, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS samt Hälso- och sjukvårdslagen, HsL. Det åligger varje kommuns socialtjänst att besluta om vilka insatser som respektive individ är i behov av, utifrån gällande lagstiftning, och därefter bevilja eller avslå den sökta hjälpen (se biståndshandläggare). Vård enligt HSL beslutas i regel av en läkare men kan också beslutas av en sjuksköterska och i vissa fall av en biståndshandläggare. Därefter skall respektive hemtjänstgrupp i samråd med individen själv göra upp en individuell arbetsplan över hur hjälpen skall utformas och genomföras.

När det gäller behovet av medicinsk hjälp, exempelvis i form av läkemedelsgivning, omläggningar och andra liknande insatser, bestäms detta av ansvarig läkare och/eller sköterska vad och hur hjälpen skall utformas.

Förutom den medicinska hjälpen kan insatserna bestå av exempelvis städning, inköp, bäddning, personlig hygien, blöjbyte, måltidshjälp, promenader, ledsagning till exempelvis läkarbesök, tillsyner med mera.

Eftersom kommunen arbetar utifrån ramlagar uppstår ofta ett problem med att tolkningen av dessa ofta hamnar längst ner i den byråkratiska ordningen på biståndshandläggarna själva, eller i vissa fall på omsorgspersonalen direkt. I denna tolkningsprocess uppstår ofta en problematik i hur man skall göra själva tolkandet, socialtjänstlagen säger bland annat att individen skall ha en skälig levnadsnivå. Därmed finns ofta en risk att kommunerna skapar olika tolkningar beroende på bland annat ekonomiska situationer. Ett annat problem är också att ramlagar varken säger vad en individ är berättigad till eller inte berättigad till vilket försvårar processen ytterligare. Roine Johansson, som vidareutvecklat Michael Lipskys teorier om gräsrotsbyråkrat, menar att detta är en av de större centrala problemen just hos gräsrotsbyråkraterna. Johansson och Hans Berglind, som forskat kring handlingsutrymme, beskriver detta som dels en flexibilitet som är nödvändig men också som en medveten konflikt där vår regering/riksdag skapar lagar som de sedan delegerar vidare och på så sätt överför en form av tolkningsansvar nedåt i kedjan.

Svårigheter[redigera | redigera wikitext]

Ett problem som funnits inom hemvården sedan länge är hygienen. Nu mera finns det att tillgå handskar, förkläden, handsprit och andra hjälpmedel för att ge goda hygienska förhållanden – något som ej var självklart för bara några år sedan. Dock finns det ännu mycket att förbättra på denna punkt.

Ytterligare ett problem har varit arbetsförhållandena hemma hos omsorgstagarna: Ofta måste personalen arbeta i trånga lägenheter och med otillgängliga ytor. Likaså utsätts ofta personalen för hem som är rökiga och där det förekommer djur eller andra allergiframkallande föremål. Enligt Socialtjänstlagen kan inte personal neka till att arbeta i exempelvis rökiga miljöer, utan det är istället varje arbetsgivares ansvar att ordna med lämpliga hjälpmedel för att arbetet skall kunna fungera. Även färdvägar till och från omsorgstagare är ett stort problem, speciellt på landsbygden vintertid.

Andra svårigheter med omsorgsarbete är att det är människor som arbetar med människor. Forskare har studerat denna interaktion i flera årtionden och upptäckt att det ofta förekommer att man jobbar med hjärtat snarare än en form av omsorgsrationalitet mellan hjärna och hjärta. En risk som lätt uppstår i dessa möten är att särbehandling av omsorgstagarna kan ske. I sin enklaste form kan detta exemplificeras med att den omsorgstagare som upplevs som omtyckt får en bättre omsorg än den omsorgstagare som upplevs som motsatsen.

Valfrihet i den svenska hemtjänsten[redigera | redigera wikitext]

Valfriheten inom hemtjänsten innebär att privatpersoner kan påverka sin äldreomsorg. Valfrihet finns i flera kommuner och gör det möjligt att välja vem (s.k. hemtjänstutförare) som ska utföra hemtjänsten. Det finns både privata och kommunala hemtjänstutförare. Båda alternativen kostar lika mycket. Samtliga hemtjänstutförare får den ersättning som är bestämd av kommunen från början. Det innebär att utförarna inte kan tävla om att ha det lägsta priset.

De privata utförarna utför även tilläggstjänster. Om en person inte får till exempel städning beviljat, kan det köpas som en hushållsnära tjänst. Det finns också utförare med olika inriktning, till exempel med språklig, religiös eller kulturell kompetens. Det är biståndshandläggaren i kommunen som bedömer vilka insatser en person är berättigad till. Han eller hon kan också berätta vilka hemtjänstutförare som finns.

Se även[redigera | redigera wikitext]