Hemtjänst

Hemtjänst organiseras i Sverige främst av kommunerna och består i att bistå individen med hjälp i det egna hemmet så att individen skall kunna fortsätta bo kvar hemma. Oftast bedrivs den av kommunal personal, men tjänsterna kan också köpas in av privata företag. Hemtjänsten arbetar ofta parallellt med hemsjukvården, i vissa svenska kommuner är det primärvården som har ansvar för hemsjukvård och i andra så har kommunen tagit över det ansvaret efter ädelreformen. Ett samlingsnamn för dessa två grupper är hemvården.

Personal inom hemtjänsten består främst av vårdbiträden och undersköterskor. Inom kommunerna finns också anställda legitimerade sjuksköterskor med ett medicinskt ansvar för den kommunala hälso- och sjukvården, s.k. MAS, medicinskt ansvarig sjuksköterska. Vissa arbetsgivare bistår personalen med särskilda arbetskläder, så som enhetliga jackor, västar, förkläden samt ibland andra likvärdiga överdelar och byxor. Men för det mesta arbetar hemtjänstpersonalen i egna kläder, ofta med ett skyddande förkläde över.

Insatser

Hemtjänsten och hemvårdens insatser styrs utifrån flera lagar, främst enligt Socialtjänstlagen (SoL), Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) samt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Det åligger varje kommuns socialtjänst att besluta om vilka insatser som respektive individ är i behov av, utifrån gällande lagstiftning, och därefter bevilja eller avslå den sökta hjälpen (se biståndshandläggare). Vård enligt HSL beslutas i regel av en läkare men kan också beslutas av en sjuksköterska. Därefter skall respektive hemtjänstgrupp i samråd med individen själv göra upp en individuell arbetsplan över hur hjälpen skall utformas och genomföras.

När det gäller behovet av medicinsk hjälp, exempelvis i form av läkemedelsgivning, omläggningar och andra liknande insatser, bestäms detta av ansvarig läkare och/eller sköterska vad och hur hjälpen skall utformas.
För att utföra medicinska insatser krävs att personen som ska utföra detta har en delegering. Delegeringen är personlig och ges av legitimerad personal till icke legitimerad personal. Vilka arbetsuppgifter som får delegeras skiljer sig åt mellan olika kommuner och beslutas av medicinskt ansvarig sjuksköterska. Exempel på medicinska insatser som kan delegeras är:

• kateterisering och skötsel av katetern
• medicinöverlämning
• sondmatning
• stödstrumpor och lindning av ben

Förutom den medicinska hjälpen kan insatserna bestå av exempelvis

• städning
• inköp
• bäddningen
• personlig hygien
• byte av inkontinensskydd
• måltidshjälp, promenader
• ledsagning till exempelvis läkarbesök

Eftersom kommunen arbetar utifrån ramlagar uppstår ibland problem med att tolkningen av dessa ofta hamnar längst ner i den byråkratiska ordningen på biståndshandläggarna själva, eller i vissa fall på omsorgspersonalen direkt. I denna tolkningsprocess uppstår ofta en problematik i hur man skall göra själva tolkandet, socialtjänstlagen säger bland annat att individen skall ha en skälig levnadsnivå. Därmed finns en risk att kommunerna skapar olika tolkningar beroende på bland annat ekonomiska situationer. Ett annat problem är att ramlagar varken säger vad en individ är berättigad till eller inte berättigad till vilket försvårar processen ytterligare. Roine Johansson, som vidareutvecklat Michael Lipskys teorier om gräsrotsbyråkrat, menar att detta är en av de större centrala problemen just hos gräsrotsbyråkraterna. Johansson och Hans Berglind, som forskat kring handlingsutrymme, beskriver detta som dels en flexibilitet som är nödvändig men också som en medveten konflikt där vår regering/riksdag skapar lagar som de sedan delegerar vidare och på så sätt överför en form av tolkningsansvar nedåt i kedjan.

Svårigheter

Ett problem som funnits inom hemtjänsten är hygienen. Numera finns det att tillgå handskar, förkläden, handsprit och andra hjälpmedel för att ge goda hygieniska förhållanden – något som ej var självklart för bara några år sedan. Dock finns det ännu mycket att förbättra på denna punkt.

Ytterligare ett problem har varit arbetsförhållandena hemma hos omsorgstagarna: Ofta måste personalen arbeta i trånga lägenheter. Likaså utsätts ofta personalen för hem som är rökiga och där det förekommer djur eller andra allergiframkallande föremål. Kommunen har ansvar för att dess medborgare får de insatser de har rätt till enligt Socialtjänstlagen. Detta innebär att man inte kan låta bli att gå hem till någon p.g.a. exempelvis rökiga miljöer. Däremot säger Arbetsmiljölagen att arbetsgivaren ska ordna med lämpliga hjälpmedel och att det ska vara en psykiskt och fysiskt god arbetsmiljö för arbetstagaren (se AFS 1990:18 om omvårdnadsarbete i enskilt hem). Även färdvägar till och från omsorgstagare är ett stort problem, speciellt på landsbygden och på öar vintertid.

Andra svårigheter med omsorgsarbete är att det är människor som arbetar med människor. En risk som lätt uppstår i dessa möten är att särbehandling av omsorgstagarna kan ske. I sin enklaste form kan detta exemplifieras med att den omsorgstagare som upplevs som omtyckt får en bättre omsorg än den omsorgstagare som upplevs som motsatsen.

Valfrihet i den svenska hemtjänsten

Valfriheten inom hemtjänsten innebär att privatpersoner kan påverka sin omsorg. Valfrihet finns i flera kommuner och gör det möjligt att välja vem (s.k. hemtjänstutförare) som ska utföra hemtjänsten. Det finns både privata och kommunala hemtjänstutförare. Båda alternativen kostar lika mycket. Samtliga hemtjänstutförare får den ersättning som är bestämd av kommunen från början. Det innebär att utförarna inte kan tävla om att ha det lägsta priset.

De privata utförarna utför även tilläggstjänster. Om en person inte får till exempel städning beviljad, kan den köpas som en hushållsnära tjänst. Det finns också utförare med olika inriktning, till exempel med språklig, religiös eller kulturell kompetens. Det är biståndshandläggaren i kommunen som bedömer vilka insatser en person är berättigad till. Handläggaren kan också informera om vilka hemtjänstutförare som finns.