Henning Hamilton

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Henning Ludvig Hugo Hamilton)
Hoppa till: navigering, sök
Henning Hamilton

Henning Ludvig Hugo Hamilton, född den 16 januari 1814 i Stockholm, död den 15 januari 1886 i Amélie-les-Bains i det franska departementet Pyrénées-orientales, var en svensk greve, militär, ämbetsman, politiker och skriftställare, för vår tid kanske mest känd för den så kallade Hamiltonaffären. Han var son till justitierådet och landshövdingen Gustaf Wathier Hamilton.

Hamilton var konsultativt statsråd 1858–1859, ecklesiastikminister 1859–1860, riksdagsledamot (adelsståndet 1840–1866, första kammaren 1867–1881), lantmarskalk 1848, 1853–54 och 1856–58, talman i första kammaren 1877, landshövding i Östergötlands län 1852–1858 samt ledamot i Svenska Akademien från 1856.

År 1881 avslöjades Hamiltonaffären, som innebar att Henning Hamilton såg sig tvingad att avsäga sig alla poster och hedersutmärkelser samt gå i exil.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hamilton blev 1828 student i Uppsala, 1829 underlöjtnant vid Svea artilleriregemente (avsked som löjtnant 1836) och 1831, efter kansliexamen 1830, extraordinarie kanslist i Handels- och finansexpeditionen. Hamilton efter en studieresa på kontinenten 1835[1] som 1837 som lärare i topografi och fortifikation vid krigsakademien (nuvarande krigsskolanKarlberg), var 1837–1843 lärare i taktik och reglementen vid läroanstalten för linjeofficerare i Stockholm samt från 1839 löjtnant i Topografiska kåren, kapten där 1845. 1839–1844 var han sekreterare i Krigsvetenskapsakademin och var kammarherre först hos kronprinsessan Josefina (1841–1843), sedan hos prinsarna Karl och Gustaf under deras studietid i Uppsala 1844–45. 1847 medföljde han de kungliga på deras resor i Danmark och Tyskland och blev samma år major i armén och stabschef vid Livgardesbrigaden och följde även kronprisen på dennes trolovningsresa till Nederländerna.[1]

Hamilton var från ungdomen politiskt intresserad, och deltog från 1840 i riksdagarna, som ordförande i bevillningsutskottet (1840 och 1847), som ledamot i statsutskottet (1844) och i den av Kunglig Majestät utsedda representationskommittén (1846–1847). År 1850 utnämndes Hamilton till överstelöjtnant i armén och blev 1851 förordnad samt 1852 utnämnd till landshövding i Östergötlands län. När Gustaf Sparre i april 1848 utnämndes till justitiestatsminister kom Hamilton under återstoden av riksdagen att träda i dennes ställa som lantmarskalk Med skärpa och flit kom Hamilton under de följande riksdagarna att vid sidan av August von Hartmansdorff leda det konservativa motståndet mot regeringens representationsförslag. Då Harmansdorff vid 1850/51 års riksdag framlade sitt uppseendeväckande representationsförslag var det Hamilton som å "junkerpartiet"s vägnar uppsade den gamle partiledaren sin tro och lydnad vilket ledde till dennes politiska isolering.[1] År 1853–1854 och 1856–1858 var Hamilton åter lantmarskalk.

I september 1857 övertog kronprins Karl under Oscar I:s tilltagande sjuklighet regeringen. Alltifrån sin tid som guvernör för prinsarna hade Hamilton stått kronprinsen nära, försökt dämpa dennes iver för intriger bakom kulisserna men i huvudsak delat dennes politiska åsikter och även påverkat prisen i dennes. En av Karls första åtgärder var att 27 april 1858 utnämna Hamliton till konsultativt statsråd och vid regeringens ombildning 29 januari 1859 blev Hamilton chef för Ecklesiastikdepartementet, en post han genom sina kyrkliga och politiska intressen var lämplig för. Hans maktställning inom ministären blev dock inte långvarig. På grund av det obegrändade förtroende Hamilton åtnjöt från Karl XV och den obrottsliga lojaliteten mot kungen blev han även delaktig i det misstro mot kungens ständiga strävanden att försöka samla makten kring sin egen person. Försiktigt men målmedvetet tog den unge justitiestatsministern Louis De Geer över allt mer av makten. När den stora unionskonflikten på grund av norska stortingets krav på ståthållarämbetets avskaffande urladdade sig och Hamilton visat sin benägenhet att i enlighet med Karl XV:s önskan ge efter för de norska kraven, var hans roll utspelad. Riksdagen ställde sig absolut avvisande mot kungens och Hamiltons politik, och 2 november 1860 tvingades han avgå från regeringen.[2]

I juli 1861 utnämndes han till svensk-norsk minister i Köpenhamn, en på grund av de hotande dansk-tyska förvecklingarna och de i Sverige delade meningarna om ett svenskt ingripande i konflikten vansklig post. Även här ställde sig Hamilton i bräschen för Karl XV:s politik och fann för övrigt själv både politiska och moraliska skäl tala för en allians mellan Sverige och Danmark. Händelserna 1863 utvecklade sig dock på ett sätt som bringade kungen och Hamilton i skarpt motsatsförhållande till det svenska statsrådet. Vid Skodsborgsmötet 22 juli gav Karl löfte om alliansktraktaten, vid Ulriksdalskonferensen 8 september, till vilken Hamilton även hemrest, beslöt regeringsmajoriteten under De Geers ledning och trots kungens av Hamilton kraftigt stödda yrkande på omedelbart avgörande att tillstyrka traktaten endast i händelse att även Ryssland ville ingripa till Danmarks hjälp, en möjlighet, vilken på förhand kunde betraktas som utesluten. Hamiltons ställning blev härigenom svårare än någonsin. Novemberförfattningen gav svenska regeringen anledning att öppet ta avstånd från Danmark. I erhöll Hamilton efter begärt avsked entledigande från sin post.[2]

Hamiltons långa ledighet från statstjänst innebar ingen vila från arbete. Efter sitt återvändande till Sverige kastade han sig med iver in förberedelserna till den kamp som skulle avgöra det De Geerska representationsförslagets öde, och lät utge Bidrag till granskningen af K.M:s nådiga proposition... - ett av de tyngst vägande inläggen mot förslaget. Under 1865/66 års riksdag var Hamiltons anföranden enligt De Geer själv fyllt av höga tankar, logisk skärpa och dialektisk finhet.[3] År 1866 valdes han till en av fullmäktige i riksgäldskontoret, ordförande 1867–1872; 1867–1881 var han ledamot av första kammaren i riksdagen och 1877 dess talman, 1868, 1873 och 1878 medlem av kyrkomötet samt därvid 1868 och 1873 ordförande i kyrkolagsutskottet, 1869, 1872 och 1875 ordförande vid adelsmötet samt 1875–1881 i riddarhusdirektionen. 1872 blev Hamilton kansler för universiteten i Uppsala och Lund. Han var också ordförande i kommittéerna för granskning av planerna för rikets fästningsbyggnader (1867), för ombesörjande av en revision av 1686 års kyrkolag (1869–1873) och för revision av stadgar för rikets allmänna läroverk (1870), i direktionerna för Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet (1870–1881) och över Göta kanalverk (1856–1862 och 1873–1881) samt i Allmänna hypoteksbanken (1875–1881). Hamilton invaldes även till medlem i de flesta svenska lärda och vittra samfund samt en mängd utländska. Åren 1839–1843 var han sekreterare i Krigsvetenskapsakademien, blev 1856 en av de aderton i Svenska Akademien samt tjänstgjorde såsom denna akademis ständige sekreterare 1874–1881. 1860 invaldes han som ledamot nummer 548 av Kungliga Vetenskapsakademien. År 1868 blev han filosofie hedersdoktor vid Lunds och 1879 juris hedersdoktor vid Köpenhamns universitet. Hamilton blev riddare av kung Carl XIII:s orden den 28 januari 1854.[4]

Hans parlamentariska vältalighet var betydande, till sin politiska karaktär var han aristokratisk, konservativ och starkt kungavänlig. Han var vid riksdagen 1865 i främsta ledet bland representationsreformens motståndare. Vissa personer kritiska till Hamilton[5] har sagt att Hamilton inom politiken snarare var den negativa kritikens än initiativets man och att han därför ej lyckades fästa sitt namn vid lösningen av någon enda viktig samhällsfråga.

Hamiltonaffären[redigera | redigera wikitext]

1881 avslöjades Hamilton med att ha förfalskat en släktings namn på förbindelser till stora belopp (i 2000 års penningvärde uppskattat till 80 miljoner kronor). Hamilton åtalades aldrig, genom att hans släkting erkände de i hans namn utfärdade förbindelserna. Hamilton avsade sig alla sina förtroendeuppdrag och ledamotskap i akademier och vittra samfund samt återlämnade honom förlänta ordensdekorationer. Efter avslöjandet lämnade Hamilton Sverige och bosatte sig i södra Frankrike.

Skrifter[redigera | redigera wikitext]

Hamilton var en flitig författare och utgav bland annat Bibliothek för krigshistoria och krigskonst (1837–1839, de två första delarna tillsammans med O. Pettersen), Afhandling om krigsmaktens och krigskonstens tillstånd i Sverige under konung Gustaf II Adolfs regering (1846; prisbelönt med Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens stora guldmedalj 1839), Kriget i Tyskland år 1866 (1869), Några betraktelser i anledning af kriget mellan Frankrike och Tyskland 1870 (1871) samt Frankrike och Tyskland åren 1866–74 (1877). En mängd akademiska minnesteckningar utgick även från Hamiltons hand, till exempel över Karl De Geer (1869), J.A. v. Hartmansdorff (1870), K.G. Rehnsköld (1878), K.F. Akrell (1878), J.N. Tersmeden (1879) och Jakob de la Gardie (1880), och han var även flitigt verksam i tidningar och tidskrifter genom (stundom anonyma) inlägg i dagspolitiska stridsfrågor.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 445.
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 446.
  3. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 446–47.
  4. ^ Sveriges och Norges stats-kalender för år 1869. [Bihang : utdrag ur Norges statskalender], utgifven efter Kongl. Maj:ts nådigste förordnande af Dess Wetenskaps-Akademi. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. 1868. sid. 610 
  5. ^ till exempel författaren till artikeln om Hamilton i Nordisk familjebok
Webbkällor
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Hamilton, 1909.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Carl Otto Palmstierna
Landshövding i Östergötlands län
1851–1858
Efterträdare:
Gustaf af Ugglas
Företrädare:
Carl David Skogman
Svenska Akademien,
Stol nr 9

1856–1881
Efterträdare:
Esaias Tegnér d.y.
Företrädare:
Lars Anton Anjou
Sveriges ecklesiastikminister
1859–1860
Efterträdare:
Carl Johan Thyselius
Företrädare:
Gustaf Lagerbjelke
Första kammarens talman
1877
Efterträdare:
Anton Niklas Sundberg