Herman Lundborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Herman Lundborg - professor och chef för Statens institut för rasbiologi 1921–35 i Uppsala.

Herman Bernhard Lundborg, född 7 april 1868 i Väse, Värmland, död 9 maj 1943 i Östhammar, var en svensk läkare och rasbiolog.

Innehåll

Biografi [redigera]

Lundborg var son till majoren Herman Emanuel Lundborg (1834-1888) och Maria Vilhelmina Löhman. Släkten kommer från Valbo socken i Gästrikland. Stamfar var packaråldermannen Erik Persson (1749-1819), född i Alborga by, verksam i byn Lund och död i Gävle, vilken antog släktnamnet efter byarna. Herman Lundborg var bror till rektorn vid realskolan i Kramfors Hjalmar Emanuel Lundborg och rektorn vid Norrmalms enskilda läroverk, jur. dr Erik Ragnar Lundborg. Herman Lundborg var gift första gången 1900 med Thyra Peterson (1868-1931) från Stockholm och andra gången 1936 med Maja Kristina Holste (1893-1968) från Jukkasjärvi.

Herman Lundborg studerade i Stockholm och vid Uppsala universitet, Karolinska Institutet och Lunds universitet, först zootomi och allmän morfologi, och därefter via psykiatrin och neurologin, ärftliga sjukdomar. Dessutom studerade han embryologi och marinbiologi i Bergen, psykiatri i Nederländerna och kriminalpsykologi i München. Därtill gjorde han flera studieresor till andra länder, bland annat Estland. Han blev medicine kandidat i Stockholm 1887 och medicine licentiat i Lund 1901 och medicine doktor i Lund 1902. År 1903 blev Lundborg docent i psykiatri och neurologi samt hospitalsläkare i Uppsala, 1915 docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning där, och, formellt, 1922 professor och chef vid Statens institut för rasbiologi. Lundborg pensionerades 1935 och efterträddes då av Gunnar Dahlberg som varit hans assistent 1922-1924. Han blev 1933 vice president i International Federation of Eugenics, hedersledamot av Vetenskapsakademien i New York 1935 och hedersdoktor i Heidelberg i Tyskland 1936.

Herman Lundborg ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Herman Lundborgs medicinska forskning [redigera]

Han viktigaste forskning avsåg myoklonusepilepsi, och hans insatser belönades med priser av Vetenskapsakademien och Svenska Läkaresällskapet.[1] Dessa anses som hans viktigaste arbeten, och kan ansetts har fått bestående betydelse.[2] Listerundersökningen efter Listerlandet i Blekinge, och var den första i sitt slag, där han kombinerade en medicinsk studie med släktforskning. Han beskrev i denna undersökning, med Mendels lagar och patologiska fallstudier, en recessivt nedärvd sjukdom, som han menade var en progressiv degenerativ sjukdom och att förekomsten av kusinäktenskap på Listerlandet hade medfört en hög incidens.[3] Sjukdomen är idag känd under namnet Unverricht-Lundborgs sjukdom. Denna undersökning anses ha skapat ett mönster för senare, liknande undersökningar. Lundborgs upptäckt ledde till att kusinäktenskapen upphörde. Sjukdomen är mycket sällsynt, men förekommer också i Finland och beskrevs ursprungligen av Unverricht (1895) i Estland, varför sjukdomen också kallats baltisk epilepsi. Böök fann 1978 i en uppföljande studie att några nya fall av sjukdomen inte hade inträffat på Listerlandet.

Herman Lundborg som rasteoretiker [redigera]

Ett av hans mest lästa arbeten i rasbiologi var en undersökning av svenska värnpliktiga tillsammans med Frans Josua Linders, The racial characters of the swedish nation. Detta arbete ansågs som hans viktigaste verk som rasteoretiker, vilket han har kommit att bli beryktad för. Han skrev även populärvetenskapliga verk i ämnet, bland annat Rasbiologi och rashygien (1914), Svensk raskunskap (1927) och Västerlandet i fara (1934). Flera översattes till tyska och en del till engelska. Hans rasideal var den svenska allmogen och dess avkomma. En viktig bit av hans teorier grundades på genealogi.

Hans teorier fick ett enormt genomslag och han fick en stor läsekrets utanför vetenskapsdisciplinens traditionella. Vid sidan av författandet reste han runt med en utställning om rastyper, såsom han förstod dem, som med all sannolikhet skapat en kollektiv föreställning om olika folkslags typutseenden som fortlevt i folkmedvetandet långt efter hans död.

” "Vårt lilla folk, som för något tusen år sedan räknade endast en bråkdel av landets nuvarande befolkning, har oavlåtligen ökats. En stor del har utvandrat till alla möjliga länder i Europa och andra världsdelar och där bidragit till att höja kulturen. Den goda ras vi fått i arv av en givmild natur har ingenstädes förnekat sig." „
— Herman Lundborg, 27 oktober 1927[4]

Den beundran han rönte av somliga i sin samtid berodde även på den propaganda som spreds genom böckerna och som han till en stor del själv uttryckte. På Stockholmsutställningen 1930 visade han upp det som han ansåg vara de senaste rönen om rashygien i montern Svea rike.

Teorierna om att den svenska rasen degenereras och att det fanns mindervärdigt rasmaterial i befolkningen som aktivt måste bekämpas resulterade i tvångssteriliseringar och inrättandet av Statens institut för rasbiologi När rasbiologins glansdagar inföll, råder det delade meningar om. Enligt somliga var det före 1920, vilket de styrker med att Statens institut för rasbiologi fick minskade anslag med tiden. Andra menar att rasbiologins tillämpning i praktiken, med tvångssteriliseringar och statligt understödd rasforskning, skedde efter institutets inrättande, och de styrker detta med datering av lagar och rasstudier och menar att de minskade anslagen berodde på kritik från utlandet och dåliga tider. Att Lundborg spelade en avgörande roll råder det dock enighet om.

Kritiken mot Herman Lundborg [redigera]

Den auktoritet Herman Lundborg skapat omkring sig kritiseras redan under hans samtid. Hans rasteoretiska böcker blev dock mycket beundrade av flera, men i dag torde dessa kunna ses som exempel på en rasistisk självgodhet i kombination med nationalism och nymalthusianism.

Lundborg och det rasbiologiska institutet i Uppsala kom att få stor uppmärksamhet i media i slutet av 1990-talet, under den s.k. steriliseringsdebatten.

Herman Lundborgs undersökningar av Listerlandets befolkning anses ha varit, för sin tid, mycket viktiga.[5] De kan dock ha medfört en nedvärdering av Listerlandets invånare, då uppfattningen spreds att denna skulle ha varit "genetiskt degenererad".[3] Bakgrunden kan dock ha varit en annan, genom arvsskiften hade jordbruksmarken delats upp i allt mindre enheter, som inte var bärkraftiga, och kusinäktenskapen var ett sätt att motverka detta.[3]

Bibliografi [redigera]

  • Lundborg, Herman (1902). Om sinnessjuka lärarinnor jämte en kort öfverblick öfver småskolelärarinnornas ställning i Sverige: En socialmedicinsk studie. Stockholm: Hygiea. 
  • Lundborg, Herman (1903) (på tyska). Die progressive Myoklonus-Epilepsie (Unverricht's Myoklonie). Uppsala: Almqvist & Wiksell. 
  • Lundborg, Herman (1912). ”Der Erbgang der progressiven Myoklonusepilepsie. (Myoklonie-Epilepsie, Unverricht's familiaere Myoklonie)” (på tyska). Z. Ges. Neurol. Psychiat 9: sid. 353-358. 
  • Lundborg, Herman (1913) (på tyska). Medizinisch-biologische Familienforschungen innerhalb eines 2232köpfigen Bauerngeschlechtes in Schweden (Provinz Blekinge). Jena: Fischer. 
  • Lundborg, Herman (1934) (på tyska). Bevölkerungsfragen, Bauerntum und Rassenhygiene. Schriften zur Erblehre und Rassenhygiene. Herausg. von G. Just. Berlin: A. Metzner. 

Referenser [redigera]

Noter [redigera]

  1. ^ Lundborg 1903, Lundborg 1912 och Lundborg 1913.
  2. ^ Kanske speciellt Lundborg 1903.
  3. ^ [a b c] Wiklund Lundberg.
  4. ^ Hertzberg.
  5. ^ Lundborg 1913.

Litteratur [redigera]

Se även [redigera]

Externa länkar [redigera]

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Herman_Lundborg&oldid=20186764"