Herman Ygberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Herman Ygberg kring 1900.

Herman Ygberg, född 5 januari 1844 i Stockholm, död 14 december 1917 var en svensk ingenjör och stadsplanerare. Som stadsingenjör i Stockholms stad blev han känd för sitt stora engagemang kring skapandet av trädgårdsstäder i kommunal regi i Stockholm samt planeringen av stadens genomgripande gaturegleringar under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I Smedslätten har Ygberg en väg uppkallad efter sig, "Herman Ygbergs väg".

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Ygberg utbildade sig till lantmätare och utexaminerades i juni 1869. 1870 kom han till stadsingenjörskontoret i Stockholm där han blev vice stadsingenjör 1874 och ordinarie 1884. På denna post kvarstod han till sin pensionering 1913. Han blev den trettonde i raden av Stockholms stadsingenjörer, den första var Anders Torstensson.[1]

Stadsregleringar[redigera | redigera wikitext]

Förslag till reglering av Gamla stan 1895.

Liksom Anders Torstensson på 1600-talets mitt fick Herman Ygberg praktiskt förverkliga de stora gaturegleringar på 1800-talets slut. Han spelade därmed en avgörande roll för Stockholms omdaning i Lindhagenplanens spår. Albert Lindhagen var visserligen inspiratören men Ygberg låg bakom fastighetsinköp och nya tomtindelningar.[2] Bland hans insatser som blev realiserade märks initiativet att placera Stockholms stadshus på den gamla Eldkvarnstomten, framdragningen av FleminggatanKungsholmen och breddning av Sveavägen samt framdragningen av RingvägenSödermalm.

Reglering av Gamla stan[redigera | redigera wikitext]

På 1840-talet lades de första regleringsplanerna för Gamla stan fram med mer eller mindre radikala förslag. År 1873 presenterade stadsingenjören Rudolf Brodin tillsammans med arkitekten Axel Kumlien och överstelöjtnant Axel Ryding ett djärvt regleringsprogram. De ville förnya all bebyggelse söder om Myntgatan och öster om Stora Nygatan. Fler liknande förslag följde: år 1888 av arkitekt Adolf Emil Melander; 1889 av direktören Alfred Sandahl; 1891 av ingenjören C. Theorell; och 1896 av ingenjören Gustav Dalström.

År 1895 kom så en officiell regleringsplan för Gamla stan som byggde huvudsakligen på Rudolf Brodins idéer, den var upprättad av byggnadschefen C.J. Knös och stadsingenjören Herman Ygberg. Yttrandet som byggnadskontoret lämnade genom sin avdelningschef Otto Fröman innehöll dock hård kritik, speciellt mot förslagets stora regelbundna kvarter och rätlinjiga gator. I Ygbergs och Knös' förslag sparades inte mycket av den äldre bebyggelsen. Förutom de rätvinkliga kvarter längs Stora Nygatan (som skapades redan under 1600-talet) skulle bland annat Tessinska palatset och Södra Bankohuset rivas. Planen underkändes och en arkitekttävling förordades istället.[3]

Stockholms markinköp[redigera | redigera wikitext]

Ygberg stod även bakom Stockholms stora markinköp utanför tullarna vid 1900-talets början och han var ledamot i den nybildade Stockholms stads lantegendomsnämnden. Bakgrunden till Ygbergs initiativ till markinköp för egnahemsområden var den rådande bostadsbristen i Stockholms innerstad på 1800-talets slut. Trots intensivt byggande av stora hyreshus saknades många bostäder för arbetarklassen och "mindre bemedlade". Stockholms stad hade än så länge varit ointresserad av att ingripa aktivt i bostadspolitiken.[4]

Ygbergs "Villa Skogsbo" 2011.

Det blev Ygberg som tog initiativet till Stockholms bostadspolitik kring sekelskiftet 1900. Sina idéer hämtade han under ett studiebesök av en stadsbyggnadsutställning i Dresden 1903. Utställningen gick bland annat ut på att en expanderande storstad borde äga betydande markområden i sin direkta omgivning.[5] Efter hemkomsten till Stockholm utarbetade han ett förslag, vars huvudsakliga motiv var att staden saknade mark för egnahemsanläggningar. Han föreslog att Stockholm skulle förvärva egendomen Enskede i Brännkyrka församling omfattande 606 hektar land för ett pris av två miljoner kronor, en betydande summa för staden.[5] Förslaget betecknades av kritikerna för "dåraktigt", men Ygbergs tjänsteställning, omsorgsfulla förberedelse och personliga inflytande ledde till att hans förslag antogs av stadsfullmäktige den 30 mars 1904. Den dagen kan betecknas som födelsedatum för Stockholms trädgårdsstäder.[5]

Stockholms stads markköp fortsatte i rask takt och år 1908 hade staden blivit ägare till praktiskt taget hela Brännkyrka och Bromma socknar, inklusive egendomarna Alvik och Äppelviken. Det var dåvarande borgmästaren Carl Lindhagen som var initia­tivtagare och Herman Ygberg genomförde köpen. Ygberg var rätte mannen för markinköp, eftersom han betraktades som "jordspekulanternas skräck och det allmänna bästas oförtrutna tillskyndare".[6]

Den stora framgången som Ygbergs koncept fick med tiden kunde han inte uppleva själv, han gick bort 1917 tre veckor innan han skulle fylla 74 år efter att han drabbats av njurblödning.[7]

Villa Skogsbo[redigera | redigera wikitext]

Herman Ygbergs väg

När Ålstens gård förvärvades av Stockholms stad 1905 undantogs fastigheten "Skogsbo" i Ålstensskogen inom Smedslättens område som Ygberg själv köpte till sig och sin familj. Den stora gula trävillan med utsikt över Mälaren blev inflyttningsklar 1911. Under första världskriget bedrev den då pensionerade stadsingenjören grönsaks- och fruktodlingar och lantbruk. Nere vid Mälaren anlades två stenbryggor som fortfarande finns kvar. Även villan finns nästan oförändrad kvar och nyttjades under många år som kursgård för Vuxenskolan under namnet "Skogsbo Hantverksgård".[8] Sedan december 2011 har Skogsbo Gård ny regi och drivs som konferensanläggning, cafe och gårdsbutik.

Gatunamn[redigera | redigera wikitext]

För att minna om Ygbergs insatser för Stockholms stadsutveckling kallades 1924 en väg inom Smedslättens trähusbebyggelse efter honom; "Herman Ygbergs väg", som går mellan Smedslättstorget och Klövervägen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mörner (1997), ss. 25-26
  2. ^ Mörner (1997), företal
  3. ^ Mörner (1997), ss. 51-54
  4. ^ Levande Stad: Axel Dahlberg (1959), sida 65
  5. ^ [a b c] Levande Stad: Axel Dahlberg (1959), sida 66
  6. ^ Nockebyhov: Trädgårdsstädernas och småstugornas historia.
  7. ^ Mörner (1997), s. 144
  8. ^ Mörner (1997), s. 147

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]