Herrnhutismen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hiärneska malmgården var Evangeliske Brödernas bönesal i Stockholm, Kungsträdgårdsgatan 12.
Interiär från den herrnhutarkyrka som efter den Hiärneska malmgården fanns i ett gårdshus på samma adress. Fotot taget 1917.

Herrnhutismen är en religiös, kristen rörelse som uppstod kring greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700-1760) gods Berthelsdorf i staden Herrnhut i Oberlausitz (idag i tyska delstaten Sachsen). Zinzendorf gav 1722 skydd åt de så kallade bömiska bröder, som tvingats fly motreformationen i bland annat Böhmen och Polen, och från denna ort fick alltså rörelsen sitt namn. Det officiella svenska namnet på det trossamfund som omfattar den herrnhutistiska åskådningen är Evangeliska Brödraförsamlingen.

Det viktiga för herrnhutismen är varken rätt lära eller rätt ordning för omvändelsen, utan istället det rätta hjärteförhållande till Jesus. Känslomässiga upplevelser av Kristi lidande och glädjen över försoningen i Kristi blod är centrala. Liksom den äldre pietismen är man inriktad på individen och på förnyelse av de lutherska kyrkorna istället för separatism.

Under 1740-talet framträdde herrnhutismen i sin mest radikala form som känslosvärmisk med sensuella inslag. Bröllops-, blod- och sårmystik blev mycket framträdande. Man kunde tala om Jesus som den "söte brudgummen" och sig själva som "blodiglar" som levde av såren på Jesu kropp (det vill säga de sår på händer, fötter och i sidan som uppstod vid Jesu försoningsdödkorset).

1760-talet blev herrnhutismen en egen kyrka. I Sverige framträdde den dock framför allt som en inomkyrklig väckelse, som påverkade både lekmän och präster, till exempel Anders Carl Rutström. En egen sångbok vid namn Sions Sånger och sedermera Sions Nya Sånger gavs ut med en karaktär som tydligare än psalmboken stämde överens med den egna prioriteringen av vad som är viktigt i den kristna tron.

I Sverige finns idag Evangeliska brödraförsamlingar i Stockholm och Göteborg, inom Evangeliska Brödraförsamlingen i Norden. En medlem i rörelsen brukar kallas herrnhutare.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Arne Jarrick, Den himmelske älskaren. Herrnhutisk väckelse, vantro och sekularisering i 1700-talets Sverige, Stockholm 1987

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]