Hikikomori

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hikikomori (ひきこもり eller 引き籠もり) betyder att dra sig undan [1] alternativt den som stänger sig inne. [2] Termen nyttjas för att beskriva unga människor som lever utan socialt liv, varken studerar eller arbetar samt inte upplevs själva kunna bryta detta livsmönster[3][2] Den ekonomiska försörjningen säkras genom hjälp av den närmaste familjen. Hikikomoriernas tillstånd motsvaras av diagnoserna utbrändhet och social fobi.[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Hikikomori är globalt sett mest utbrett i Japan och Sydkorea, två länder som båda präglas av starka konfucianska värderingar. I Japan tros från 200,000 till 700,000 leva tillbakadraget[1].

Liknande kulturella normer finns också i Folkrepubliken Kina, Republiken Kina (Taiwan) och i Vietnam. Problemet har dock inte nått lika stor utbredning i dessa länder, givet deras lägre ekonomiska utveckling. I Japan lever en miljon människor i denna typ av självvald isolering.[5]

Det finns hikikomori inom alla åldersgrupper i Japan och både bland män och kvinnor. Medelåldern för när de börjar dra sig tillbaka är 15 år[1]. Medelåldern för de vilka man vet lever Hikikomori i Japan är 32. [1] Dessutom tros åtta av tio hikikomorier vara pojkar och unga män.[3]

I Sverige finns projektet Hikikomori i Uppsala och Knivsta kommun. I projektet samarbetar psykiatrin och socialtjänsten för ungdomar mellan 18-25. Inom ramen för projektet erbjuds hembesök samt planering av stöd tillsammans med ungdomen. Aktiviteter och utflykter erbjuds även. [2]

Orsaker[redigera | redigera wikitext]

En viktig förutsättning för tillståndet är det historiskt och kulturellt betingade symbiotiska förhållandet mellan mor och son i japansk kultur, det vill säga mycket nära band mellan mor och son och den stora press att lyckas såväl karriär- som familjemässigt det japanska samhället ställer på i första hand familjens äldsta son. Många äldsta söner ställs inför så stor press att lyckas akademiskt av familjen och av sig själva, att de viker sig under bördan. [källa behövs]

En orsak i Japan tros vara att den, oftast, unga pojken drar sig tillbaka för en mindre kris i sitt liv, vilket efter denna tid av att ha dragit sig tillbaka i sig själv blir ett socialt stigma. En kraft som nämns i detta sammanhang är sekentei, vilket är personens rykte i ett samhälle samt vilket intryck denne önskar göra på andra. Ju längre en ensam vistelse bedrivs, desto mer misslyckad kan denna person känna sig, vilket leder till att denna självvalda ensamhet fortgår. [1]

De växande antalet hikikomorierna i Japan har beskrivits som en framtida social tidsbomb[vem?]: vad kommer att hända i framtiden då stora grupper människor, som levt isolerade i flera år hos sina föräldrar, plötsligt tvingas ut i samhället då föräldrarna avlider och inte kan försörja dem längre? [källa behövs]

En ny subkultur[redigera | redigera wikitext]

Fenomenet är så pass vanligt i Japan att en ny subkultur har utvecklats: tidningar, magasin, webbsidor och online-affärer som särskilt vänder sig till hikikomorier har utvecklats. Ett flertal hjälporganisationer som vänder sig till drabbade familjer har också grundats, bland annat organisationen New Start. [källa behövs]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] William Kremer and Claudia Hammond. ”Hikikomori: Why are so many Japanese men refusing to leave their rooms?”. 14 juli 2013. BBC. http://www.bbc.co.uk/news/magazine-23182523. Läst 19 juli 2013. 
  2. ^ [a b c] ”VÄLKOMMEN TILL PROJEKT HIKIKOMORI!”. Samordningsförbundet Uppsala län. http://www.projektifinsamuppsala.se/hikikomori/?ID=30. Läst 19 juli 2013. 
  3. ^ [a b] Maggie Jones (15 januari 2006). ”Shutting Themselves In”. NY Times. http://www.nytimes.com/2006/01/15/magazine/15japanese.html?_r=2&ei=5090&en=7a1fdac3eb790b32&ex=1294981200&partner=rssuserland&emc=rss&pagewanted=all&. Läst 19 juli 2013. 
  4. ^ ”Barnen och skolan i Japan”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/Gruppsida.aspx?Grupp=5493&Artikel=2330384&ProgramID=787. 
  5. ^ Murakami, Ryu (1 maj 2000). ”Japans Lost Generation”. TIME. http://www.time.com/time/world/article/0,8599,2054890,00.html.  (engelska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]