Svartmes
- För släktet Periparus, se svartmesar.
| Svartmes Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
.jpg) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Mesar Paridae |
| Släkte | Svartmesar Periparus |
| Art | Svartmes P. ater |
| Vetenskapligt namn | |
| § Periparus ater | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
| Parus ater | |
Svartmes (Periparus ater) är en liten mes i släktet Periparus.[2] Den förekommer över stora delar av Europa och Asien, huvudsakligen i barrskog.
Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]
Svartmesen är Sveriges minsta mes, med en längd på endast elva centimeter och en vikt på åtta till tio gram. Den har svart huvud med en tydlig vit fläck i nacken, beigevit undersida och kort stjärt. Näbben är svart. Ryggen är blåaktigt svart och vingen har två vita band. Könen är lika. Locklätet är ett tuii eller sii. Sången liknar talgoxens men är snabbare.
.jpg)
Färgsättningen varierar relativt kraftigt regionalt, där bland annat fåglar i Storbritannien och på Iberiska halvön är mer olivbruna på ryggen och rödbruna kroppsidor, de på Cypern med påtagligt större svart haklapp och brun rygg och irländska fåglar gultonade undertill och på kinderna.[3]
Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]
Svartmesen finns i stora delar av Europa och Asien. Den är vanligen stannfågel. Clements et al 2023 urskiljer hela 21 underarter fördelade i åtta grupper med följande utbredning:[2]
- britannicus/hibernicus-gruppen
- Periparus ater hibernicus – Irland förutom längst i nordöst i County Down
- Periparus ater britannicus – Storbritannien och nordöstra Irland
- ater-gruppen
- Periparus ater ater inklusive rossosibiricus och amurensis[4] – kontinentala Europa till Sibirien, Mongoliet, Sachalin och nordöstra Kina
- Periparus ater vieirae – Iberiska halvön
- Periparus ater sardus – Korsika och Sardinien
- Periparus ater pekinensis – nordöstra Kina (södra Liaoning till Shaanxi och Shandonghalvön)
- Periparus ater insularis – södra Kurilerna, Japan och ön Jeju utanför Sydkorea
- ledouci/atlas-gruppen
- Periparus ater cypriotes – Cypern
- phaeonotus-gruppen
- Periparus ater moltchanovi – Krimhalvön
- Periparus ater derjugini – bergstrakter i nordöstra Turkiet, västra Georgien och Rysslands kust mot Svarta havet
- Periparus ater michalowskii – Kaukasus och Transkaukasien
- Periparus ater phaeonotus – sydöstra Azerbajdzjan, norra Iran och sydvästra Turkmenistan; status i sydvästra Iran i Zagrosbergen osäker, möjligen är den bara en icke-häckande besökare här
- Periparus ater melanolophus – barrskogar från östra Afghanistan till västra Nepal
- aemodius/rufipectus-gruppen
- Periparus ater rufipectus – Kazakstan (Tien Shan) till nordvästra Kina (Xinjiang)
- Periparus ater aemodius – östra Himalaya, möjligen även i nordöstra Myanmar och Tibet
- Periparus ater martensi – området Kali Gandaki i centrala Nepal
- Periparus ater eckodedicatus – sydvästra till centrala Kina (Gansu söderut till Yunnan och österut till Shaanxi och Jiangxi; möjligen också Qinghai, sydöstra Xizang och nordöstligaste Himalayas)
- ptilosus/kuatuensis-gruppen
_-_Val_d%27Aosta_-_Italy_S4E4594_(16948185360).jpg)
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) föreslås en annan underartsindelning, där cabrerae med utbredning på större delen av Iberiska halvön skiljs ut ur nominatformen, men derjugini inkluderas i michalowskii samt martensi och eckodedicatus i aemodius.[5] Sedan 2022 följer svenska BirdLife Sverige dessa rekommendationer.[6]
Underarten melanolophus behandlades tidigare som den egna arten himalayasvartmes på basis av avvikande utseende (mörkgrå buk, kanelbrun undergump), men studier av både genetik, läten och beteende visar att den trots allt är en del av svartmesen.[7][8][9]
Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]
Svartmesen förekommer i hela Sverige förutom längst i norr. Med 71 418 individer ringmärkta i Sverige under åren 1911–2008 är arten tämligen vanlig inom svensk ringmärkning.[10]
Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]
Arten placerade tidigare i det stora messläktet Parus. Data från jämförande studier av DNA och morfologi visade att en uppdelning av släktet bättre beskriver mesfåglarnas släktskap[7][11] varför de flesta auktoriteter idag behandlar Periparus som ett distinkt släkte.[2] I släktet ingår idag förutom svartmesen även sherpames och shimlames,[12] ibland även de östasiatiska arterna i Pardaliparus.[2]
Ekologi[redigera | redigera wikitext]
Svartmesen föredrar barrskog. Den blir könsmogen efter ett år. Honan bygger ett bo av mossa som fodras med ull och hår och placeras i håligheter i marken, i berg och i trädstammar. Honan lägger sju till elva ägg som är vita med rödaktiga prickar. Äggen ruvas av honan i 14–16 dagar. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i 16–19 dagar. I den norra delen av utbredningsområdet brukar en häckning om året ske, medan två häckningar är vanligt längre söderut. Svartmesen befinner sig ofta högt uppe i träd, där den äter frön, insekter och spindlar.
Svartmesen och människan[redigera | redigera wikitext]
Status och hot[redigera | redigera wikitext]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka 15,9–28,8 miljoner par.[1]
Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]
Svartmesen har de senaste 30 åren minskat med mellan 32 och 49 %, men beståndet har varit mer eller mindre stabilt de senaste tio åren och anses vara livskraftigt.[13]
Namn[redigera | redigera wikitext]
Svartmes har även kallats kolmes[14] och det är även dess engelska namn (coal tit).
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Texten bygger delvis på översättning av tyskspråkiga wikipedias artikel Tannenmeise, läst 9 november 2005, och engelskspråkiga Wikipedias artikel Coal Tit, läst 9 november 2005
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Periparus ater Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
- ^ [a b c d] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
- ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 342. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
- ^ Shirihai, Hadoram; Lars Svensson (2018). Handbook of Western Palearctic Birds, Volume 1, Passerines: Larks to Warblers. Helm Field Guides. ISBN 9781472937575
- ^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022.
- ^ [a b] Gill, F.B., B. Slikas, and F.H. Sheldon (2005), Phylogeny of titmice (Paridae): II. Species relationships based on sequences of the mitochondrial cytochrome-b gene, Auk 122, 121-143.
- ^ Martens, J., Tietze, D.T. & Päckert, M. (2011) Phylogeny, biodiversity, and species limits of passerine birds in the Sino-Himalayan region - a critical review. Orn. Monogr. 70: 64–94.
- ^ Tietze, D.T., Martens, J., Sun, Y.-H., Severinghaus, L.L. & Päckert, M. (2011) Song evolution in the coal tit Parus ater. J. Avian Biol. 42(3): 214–230.
- ^ Antal ringmärkta och återfunna fåglar år 1911-2008, Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012.
- ^ Johansson, U.S., J. Ekman, R.C.K. Bowie, P. Halvarsson, J.I. Ohlson, T.D. Price, and P.G.P. Ericson (2013), A complete multilocus species phylogeny of the tits and chickadees (Aves: Paridae), Mol. Phylogenet. Evol. 69, 852-860.
- ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.
- ^ Artfakta om svartmes, ArtDatabanken.
- ^ Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:58
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Roland Staav & Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, andra upplagan, Stockholm, ISBN 91-1-913142-9
- Christopher Perrins & David Attenborough (1987) Fågelliv i Europa, översättning och bearbetning Juhani Vuorinen, Stockholm, ISBN 91-34-50909-7
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wikimedia Commons har media som rör svartmes.
Wikispecies har information om svartmes.- Läten på xeno-canto.org
|