Hmong-mienspråk

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Hmong (språk))

Hmong-mienspråk eller Miao-yaospråk är en språkfamilj i Sydostasien. Historiskt talas språken främst i södra Kina, men under de senaste seklerna har deras talare trängts ut av hankineser och finns numera även i Laos, Myanmar, Thailand och Vietnam. Typologiskt liknar språken de sinotibetanska språken;[1] de har tidigare räknats dit men betraktas nu som en självständig familj. Ibland inkluderas de bland de austriska språken.

Miao och yao är de kinesiska namnen för de två huvudgrenarna i familjen, men hmong och mien har blivit mer vedertagna namn utanför Kina.

Klassifikation[redigera | redigera wikitext]

Familjen inkluderar 35 språk.[2] De kan klassificeras enligt nedan:

  • Hmong- (Miao-)språk
    • ? 'Gelo'
    • Nordlig hmong
      • Xiangxi-miao (röd miao)
    • Västlig hmong
      • Libo-miao
      • Weining-miao
      • Yi-miao
      • Egentlig hmong (inkluderar hmong njua (blå/grön miao), hmong daw (vit miao) och Magpie Miao)
    • Central hmong
      • Qiandong-miao (svart miao)
      • Longli-miao
    • Östlig Guizhou
    • Patengic
      • Pa-Hng
      • Yongcong
  • Mien- (Yao-)språk
    • Biao-Jiao
    • Mian-Jin
      • Biao-Mon
      • Iu-Mien
      • Kim-Mun
    • Zaomin

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Hmong–Mien languages, 26 januari 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Goddard, Cliff; The Languages of East and Southeast Asia: An Introduction; p. 36. ISBN 0199248605
  2. ^ Hmong-Mien Language Family Tree on Ethnologue

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Paul K. Benedict (1942). "Thai, Kadai and Indonesian: a new alignment in south east Asia." American Anthropologist 44.576-601.
  • Paul K. Benedict (1975). Austro-Thai language and culture, with a glossary of roots. New Haven: HRAF Press. ISBN 0875363237.
  • Enwall, J. (1995). Hmong writing systems in Vietnam: a case study of Vietnam's minority language policy. Stockholm, Sweden: Center for Pacific Asian Studies.
  • Enwall, J. (1994). A myth become reality: history and development of the Miao written language. Stockholm East Asian monographs, no. 5-6. [Stockholm?]: Institute of Oriental Languages, Stockholm University. ISBN 9171532692
  • Lombard, S. J., & Purnell, H. C. (1968). Yao-English dictionary.
  • Lyman, T. A. (1979). Grammar of Mong Njua (Green Miao): a descriptive linguistic study. [S.l.]: The author.
  • Lyman, T. A. (1974). Dictionary of Mong Njua: a Miao (Meo) language of Southeast Asia. Janua linguarum, 123. The Hague: Mouton.
  • Lyman, T. A. (1970). English/Meo pocket dictionary. Bangkok, Thailand: German Cultural Institute, Goethe-Institute.
  • Purnell, H. C. (1965). Phonology of a Yao dialect spoken in the province of Chiengrai, Thailand. Hartford studies in linguistics, no. 15.
  • Smalley, W. A., Vang, C. K., & Yang, G. Y. (1990). Mother of writing: the origin and development of a Hmong messianic script. Chicago: University of Chicago Press. ISBN 0226762866
  • Smith, P. (1995). Mien-English everyday language dictionary = Mienh in-wuonh dimv nzangc sou. Visalia, CA: [s.n.].