Honungsfåglar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Honungsfåglar
Bandad honungsfågel (Anthochaera chrysoptera)
Bandad honungsfågel (Anthochaera chrysoptera)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Underordning Osciner
Passeri
Överfamilj Meliphagoidea
Familj Honungsätare
Meliphagidae
Vetenskapligt namn
§ Meliphagidae
Auktor Vigors, 1825
Släkten
Se text
Synonymer
Honungsätare
Östlig sylnäbb (Acanthorhynchus tenuirostris)
Östlig sylnäbb (Acanthorhynchus tenuirostris)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Honungfåglar (Meliphagidae) är en mycket stor familj med skogslevande, små till halvstora, oscina tättingar, som främst förekommer i australiska regionen, där de flesta har en lång böjd näbb som är väl anpassad för att få tag på huvudfödan som utgörs av pollen och nektar.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Familjen omfattar cirka 40 släkten och ungefär 172 till 182 arter beroende på taxonomi. Ungefär hälften av släktena förekommer enbart i Australien, och många av de övriga i Nya Guinea. Trots att de påminner om andra tättingar som levar av nektar, som solfåglar och blomsterpickare så är de inte nära besläktade, utan likheterna beror på konvergent evolution. Ett extremt exempel på konvergent evolution är släktena Moho och Chaetoptila från Hawaii, som fram till 2008 betraktades som en del av honungsätarfamiljen, men som bröts ut och bildade familjen Mohoidae efter att DNA-studier visat att de inte alls var närmare släkt med övriga honungsätare.[1] Deras närmsta släktingar är blåsmygar (Maluridae), pardaloter (Pardalotidae) and taggnäbbar (Acanthizidae) och tillsammans utgör de överfamiljen Meliphagoidea inom de oscina tättingarna.[2]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Arternas storlek och fjäderdräktens färg varierar kraftigt inom familjen. De flesta honungsfåglarna har en lång böjd näbb och en lång tunga vars spets är kluven. Deras läten uppvisar stor variation och sången används för att hävda revir. Vissa arter härmar andra fåglars sång.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Honungsätare förekommer i Australien och Nya Guinea men även på Nya Zeeland och många öar i södra Stilla havet. Det finns bara en art på öarna norr och väster om Nya Guinea på andra sidan Wallacelinjen. Arternas flyttningsmönster är dåligt kända. Merparten genomför någon form av förflyttning men många av dessa verkar bara vara lokala, kanske bara mellan favorittillhåll då förutsättningarna förändras. Storleksfluktuationer bland lokala bestånd är vanliga, men utöver det lilla antal arter som med säkerhet kategoriseras som flyttfåglar, så är orsaken till detta okänt. Många arter följer blomningen av favoritfödan, och arter som lever i torrare områden verkar göra längre, och mindre förutsägbara förflyttningar, än de arter som lever i mer frodiga områden.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Hona av östlig sylnäbb (Acanthorhynchus tenuirostris) som, på ett för familjen typiskt sätt, hänger ifrån en gren för att födosöka efter nektar.

Huvudfödan utgörs av nektar och pollen. I viss mån bidrar honungsfåglar på så sätt till blommornas pollinering. Dessutom äter de frukt, bär, insekter och andra mindre byten. Honungsfåglarnas anatomi har inte anpassats till den typ av stillastående "hovrande" flykt som kännetecknar de amerikanska kolibrierna, men ett antal småväxta arter av honungsfåglar, kan ibland vid födosök "hovra" på ett kolibriliknande vis under kortare stunder. Generellt föredrar honungsfåglar att mycket snabbt röra sig från gren till gren i de yttre delarna av lövverken, och antingen sträcka sig uppåt, från sidan, eller hänga upp och ned för att nå födan. Många släkten har en väl anpassad tunga med en penselliknande spets, mycket lång hos vissa arter, med fransig eller borstliknande kant. När den födosöker rör den tungan mycket snabbt in och ut i blommor, och suger på så vis i sig nektar.

Utöver nektar och pollen, tar nästan alla arter insekter och andra mindre byten, ofta genom korta utfall, men ibland även genom att systematiskt plocka byten från blad och grenar. Ett litet antal större arter, exempelvis bergshonungsfågel (Meliphaga montana) och barkhonungsfågel (Melithreptus validirostris) på Tasmanien, letar med näbben under bark efter insekter och annat ätbart. Många arter kompletterar sin föda med en liten mängd frukt och bär, och ett litet antal lever i stor utsträckning av frkut,[3] speciellt i områden av tropisk regnskog men även, besynnerligt nog, i områden med halvtorr buskmark.Mistelhonungsfågel (Grantiella picta), ensam art i sitt släkte, är specialiserad på mistlar (Viscum). Generellt lever de arter med lång smal näbb mer av nektar, medan de med kortare näbb gör det i mindre utsträckning. Men till och med nektar specialiserade arter kompletterar födan med insekter för att tillföra protein under häckningsperioden.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Vanligen lägger de två ägg i ett vasformat rede. Boet är fäst vid grenar och kvistar av träd eller buskar. Det byggs av gräs, bark, mossa, kvistar, blad och ormbunksblad.

Släkten inom familjen[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fleischer, Robert C. (2008-12-11). ”Convergent Evolution of Hawaiian and Australo-Pacific Honeyeaters from Distant Songbird Ancestors”. Current Biology (Cell Press) "18" (24): ss. 1927–1931. doi:10.1016/j.cub.2008.10.051. PMID 19084408. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19084408. 
  2. ^ Barker et al. 2004
  3. ^ Lindsey, Terence (1991). Encyclopaedia of Animals: Birds. London: Merehurst Press. Sid. 208. ISBN 1-85391-186-0 
  4. ^ Recent molecular phylogenetic work by Driskell & Christidis 2004, indicates this genus is non-monophyletic and will undergo taxonomic revision in the near future.
  5. ^ Recent molecular phylogenetic work by Driskell & Christidis 2004, indicates this genus is non-monophyletic and will undergo taxonomic revision in the near future.
  6. ^ Recent molecular phylogenetic work by Driskell & Christidis 2004, indicates Xanthomyza phrygia is contained within the genus Anthochaera and this species will be listed as Anthochaera phrygia in the next species list of Australian birds (L. Christids, pers. comm.)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  • Forshaw, Joseph (1999). Enzyklopädie der Vögel, ISBN 3828915574
  • Barker, F.K., Cibois, A., Schikler, P., Feinstein, J., and Cracraft, J. (2004). Phylogeny and diversification of the largest avian radiation. Proceedings Natl. Acad. Sci., USA 101 11040-11045.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]