Hoppstjärtar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hoppstjärtar
Hoppstjärt av arten Isotoma anglicana
Hoppstjärt av arten Isotoma anglicana
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Sexfotingar
Hexapoda
Klass Urinsekter
Entognatha
Ordning Hoppstjärtar
Collembola
Vetenskapligt namn
§ Collembola
Auktor Lubbock, 1870
Hitta fler artiklar om djur med

Hoppstjärtarna (Collembola) är en insektsordning. De finns i alla världsdelar, även på Antarktis. De fanns redan under devon. Antalet kända arter uppgår till cirka 7 000, varav 415 lever i Sverige.[1]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

De utgör en av tre ordningar i klassen urinsekter (Entognatha), en tämligen lösligt sammansatt klass, som också innehåller larvborstsvansar (Diplura) och trevfotingar (Protura). De räknades tidigare till de egentliga insekterna, men betraktas idag som en egen klass i understammen sexfotingar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Hoppstjärt av arten Isotomurus palustris

Djuren är upp till 6 mm långa (oftast mycket mindre), har upp till sex bakkroppssegment och sex ben. Vingar saknas. Ögonen är samlingar av punktögon, maximalt 8 på varje sida. Ögon kan dock saknas. Som för alla Entognatha är mundelarna dolda av huvudkapseln. De är vanligen bitande, men kan också vara stickande-sugande. Djuren har okomplicerade antenner med högst sex leder.

Hoppstjärtarna genomgår ingen egentlig metamorfos. Ungdjuren, larverna, ser likadana ut som de vuxna djuren.

På bakkroppens fjärde segment framifrån sitter vanligtvis en så kallad hoppgaffel, med vilken djuren kan ta långa språng om de oroas. Normalt ligger hoppgaffeln ihopvikt under buken, fasthållen av en spärrhake (retinaculum) på tredje segmentet. På första segmentet finns en så kallad ventraltub, ett slags vidhäftningsorgan.

Klot- och ledcollemboler[redigera | redigera wikitext]

Hoppstjärtarna delas upp i två underordningar, som skiljer sig ganska markant åt till utseendet:

Klotcollemboler (Symphypleona), med en nästan klotformad bakkropp där det inte urskiljs några gränser mellan segmenten. De har alltid hoppgaffel. Klotcollembolerna lever oftast en bit upp i markvegetationen, där de gnager på levande växter.

Ledcollemboler (Arthropleona), som har en långsträckt bakkropp med tydliga segmentgränser. Ledcollembolerna kan ibland sakna hoppgaffel. Ledcollemboler hittas ofta i vissnande löv och annan förna, där de äter dött organiskt material och svamphyfer. I detta skikt kan det finnas över 1000 individer per liter.

En typisk klotcollembol. En typisk ledcollembol.
En typisk klotcollembol.
En typisk ledcollembol.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Claes Bernes (2011) Biologisk mångfald i Sverige. Monitor 22. Naturvårdsverket. ISBN 978-91-620-1290-8. ISSN 1100-231X.