Huggare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Huggare m/1748, Sverige. Klingans längd är 60,4 cm.

Huggare är ett blankvapen med kort klinga som närmast kan jämföras med en kort sabel. Huggaren infördes i de flesta av Europas arméer under första hälften av 1700-talet på grund av användandet av ny stridstaktik där värjorna ersattes av musköter och bajonetter. Infanteriet i Preussen utrustades med huggare redan 1715.

Huggare i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Trots att infanteriet i den svenska hären hade blivit utrustad med musköter med bajonett under första delen av 1700-talet behölls värjan i oförändrat skick som reglementerat sidovapen fram till 1748 då man fastställde en modell för ett nytt sidogevär. Vapnet var dock egentligen inte avsett för strid. I en promemoria 1746 av tronföljaren Adolf Fredrik sägs bland annat att värjorna hindrade och försvårade nästan alla rörelser och att de kunde göras kortare och lättare och mer hanterbara för att hugga faskiner, kalhugga gärdesgårdar och häckar med mera som kunde hindra soldaterna under ett anfall. Med den motiveringen gjordes ett nytt vapen med krokig klinga, fästet var av mässing med gjuten räfflad kavel och hela längden var 75 centimeter samt vägde 0,76 kilogram. Den kallades huggare m/1748.

Huggare m/1748 och m/1757 infördes vid infanteriet och ersatte då värjan som sidogevär för manskap och underofficerare.[1] Huggare infördes senare även vid artilleriet med m/1748 och artillerihuggare m/1748-1795.

Under 1800-talet försvann huggaren nästan helt vid armén och fanns bara kvar hos sjukvårdstrupper och andra "icke stridande" till början av 1900-talet.[2]

Även inom flottan användes huggare av flera modeller, en känd modell är änterhuggare m/1851. Huggarna fanns kvar inom flottan in på 1900-talet.[3] [4]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Seitz, Heribert (1955). Svärdet och värjan som armévapen. Stockholm: Hörsta förlag AB. sid. 327 
  2. ^ Huggare i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
  3. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus 2000
  4. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 13 s. 415–416.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svensk uppslagsbok 1955
  • von Schreeb, Tor Schreber (1940). Meddelande III 1940, 1748 års huggare. Kungl. Armémuseum