Hugo Riemann
| Karl Wilhelm Julius Hugo Riemann | |
Hugo Riemann (1849-1919)
|
|
| Född | 18 juli 1849 Grossmehlra, Sonderhausen |
|---|---|
| Död | 1919 |
| Nationalitet |  Tyskland |
| Yrke/uppdrag | Musikvetare, Pianist och Tonsättare |
Karl Wilhelm Julius Hugo Riemann, född 18 juli 1849, död 1919, var en tysk musikvetare, musikteoretiker, pianist och tonsättare, framför allt känd som funktionsanalysens, eller funktionslärans upphovsman.
Innehåll |
Biografi[redigera]
Riemann föddes den 18 juli 1849 på godset Grossmehlra nära Sondershausen. Han läste vid universitetet och utbildade sig även i musik vid Leipzigs konservatorium. Han blev filosofie doktor 1873. Efter fem års verksamhet som musiklärare och dirigent i Bielefeld höll han 1878–1880 föreläsningar som privatdocent i musik vid Leipzigs universitet. Därefter följde nio år (1881–1890) som lärare i pianospel och musikteori vid Hamburgs konservatorium och ytterligare fem år (1890–1895) vid Wiesbadens konservatorium, varefter han återvände till Leipzig. Där utnämndes Riemann 1901 till professor i musikvetenskap vid universitetet och 1908 även till föreståndare för det nyinrättade Collegium musicum. Han blev 1899 hedersdoktor i musik vid Edinburghs universitet.
Publikationer[redigera]
Riemanns bidrag till harmoniläran, framför allt funktionsläran, utarbetades i ett antal skrifter från 1870-talet och framåt, bland andra:
- Musikalische syntaxis (1877)
- Handbuch der harmonielehre (1887)
- Systematische modulationslehre (1887)
- Katechismus der harmonielehre (1890)
- Vereinfachte harmonielehre (1893)
Riemann publicerade sin funktionslära i någorlunda slutgiltig form i Vereinfachte Harmonielehre.[1] Övriga delar av kompositionsläran, som till exempel melodik och kontrapunkt, har han behandlat i bland annat:
- Neue schule der melodik (1883)
- Lehrbuch des einfachen, doppelten und imitierenden kontrapunkts (1888)
- Katechismus der musik (1888; 4:e upplagan som Allgemeine musiklehre 1908)
- Grosse kompositionslehre (utgiven i tre band, 1902–1913)
På det lexikaliska området blev Riemann känd genom sitt, då, allmänt uppskattade musiklexikon (1882, utkom i flera upplagor), som översattes till flera språk. Han skrev dessutom musikartiklarna i Meyers konversationslexikon. Riemann ägnade sig även åt musikhistoria bland annat i:
- Studien zur geschichte der notenschrift (1878)
- Opernhandbuch (1884, med suppl. 1893)
- Geschichte der musiktheorieim 9.-19. jahrhundert (1898)
- Geschichte der musik seit Beethoven (1901)
- Handbuch der musikgeschichte (i fem delar, 1901–1913)
Riemann gav även ut ett flertal läroböcker i bland annat musikinstrument, orgel, generalbasspel, orkestrering, partiturspel, sångkomposition, musikdiktat, pianospel, musikhistoria, musikestetik, akustik med mera. Av hans tidskriftsartiklar finns många samlade i Präludien und studien (utgiven i tre band, 1895–1901). Riemann har även varit verksam som tonsättare, medpianoetyder, sonatiner, kammarmusikverk, sånger för en röst och körsånger.
Se även[redigera]
Referenser[redigera]
Fotnoter[redigera]
- ^ Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära; Riemann, Hugo. Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära.
Tryckta källor[redigera]
- Törnblom Folke H., Lidman Sven, Lund Ann-Marie, red (1988). Bonniers musiklexikon. Stockholm: Bonnier. Libris 8350253. ISBN 91-34-50958-5 (inb.)
- Åstrand Hans, red (1975-1979). Sohlmans musiklexikon.. Stockholm: Sohlman. Libris 8372037. ISBN 91-7198-020-2 (inb.)
Internetkällor[redigera]
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Riemann, Karl Wilhelm Julius Hugo, 1904–1926.
