Huset Lusignan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En tallrik tillhörande huset Lusignan, med dess heraldiska vapen i mitten. Tidigt 1300-tal, Cypern. Louvren.
Les Très Riches Heures du duc de Berry, mars: Château de Lusignan

Huset Lusignan är en gammal adelssläkt från Poitou, nära Lusignan, i Vienne, Frankrike, vars huvudman kallades "sire de Lusignan" efter slottet Lusignan.

Hugo IV av Lusignan stred 1020 mot de otrogna i Spanien, Hugo VI av Lusignan stred från 1101 i Palestina.[1]

Släkten innehade länge grevskapen Marche och Angoulême, men var sedan början av 1300-talet inte vidare bemärkt i Frankrike. Till denna ätt hörde Guido av Lusignan som blev kung av Jerusalem 1186 och av Cypern 1192. Han blev stamfader för en kunglig dynasti i österlandet, vilken under 1200-talets senare hälft tidtals var erkänd som innehavare av Jerusalems kungakrona. Den utdog 1267 på manliga linjen med kung Hugo II av Cypern.

Ättlingar på kvinnolinjen regerade på Cypern ända in i senare hälften av 1400-talet med Jakob II av Cypern och hans gemål Caterina Cornaro, och en sidogren av linjen innehade 1345-1375, till följd av gifte, riket Kilikien (Lill-Armenien).

Enligt folksagan skulle Lusignan vara ättlingar till Melusina, som enligt folktron skulle spöka i slottet som varning inför stundande otider för släkten.

Herrar av Lusignan[redigera | redigera wikitext]

Huset Lusignans vapen.

Grevar av La Marche and Angoulême[redigera | redigera wikitext]

Hugo IX ärvde grevskapet La Marche (1203) i egenskap av ättling till Almodis, medan hans son, Hugo X, gifte sig med Isabella av Angoulême, varmed även grevskapet Angoulême tillföll ätten (1220).

Yolanda sålde ägorna Lusignan, La Marche, Angoulême, och Fougère till Filip IV av Frankrike 1308.

Kungar av Jerusalem and Cypern[redigera | redigera wikitext]

Jerusalems vapensköld.
Cyperns vapensköld under huset Lusignan.

Kungar av Kilikien (Armenien)[redigera | redigera wikitext]

Kilikiens vapen under huset Lusignan.
Det armeniska kungadömet ärvdes av de cypriotiska Lusignan 1393.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 883 

Regentlängd från engelska Wikipedia