Hushumla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hushumla
Hane av hushumla (med ovanligt mycket svart på bakkroppen)
Hane av hushumla (med ovanligt mycket svart på bakkroppen)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Sexfotingar
Hexapoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Steklar
Hymenoptera
Underordning Midjesteklar
Apocrita
(orankad) Gaddsteklar
Aculeata
Överfamilj Bin
Apoidea
Familj Långtungebin
Apidae
Släkte Humlor
Bombus
Undersläkte Pyrobombus
Art Hushumla
B. hypnorum
Vetenskapligt namn
§ Bombus hypnorum
Auktor Linné, 1758
Hushumlor på vakt vid sitt bo i en fågelholk
Hushumlor på vakt vid sitt bo i en fågelholk
Hitta fler artiklar om djur med

Hushumla (Bombus hypnorum) är en insekt i överfamiljen bin (Apoidea). Den kallas också trädhumla.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Humlan har ett mycket stort utbredningsområde: Den är vanlig i Nord- och Centraleuropa. Arten är emellertid inte särskilt vanlig på Brittiska öarna; efter det ett fynd gjorts den 17 juli 2001 nära byn Landford i Wiltshire i Storbritannien har den emellertid observerats ett antal gånger i södra och sydöstra England och får nu anses som etablerad där.[1] Dessutom finns den i Kaukasus, Ryssland inklusive den asiatiska delen och vidare österut till Korea och Japan, södra Asien från Pakistan och Indien[2] samt Burma, nordöstra till centrala Kina (Inre Mongoliet samt provinserna Xinjiang, Jilin, Liaoning, Gansu, Ningxia, Shanxi, Hubei, Guizhou, Sichuan, Qinghai samt Yunnan) och Taiwan[3].

Arten är vanlig i hela Sverige utom högfjället, och förekommer i trädgårdar, parker och andra planterade områden, även i städer och villasamhällen.[4]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Drottningen blir 17 till 20 millimeter lång, arbetarna 8 till 18 millimeter och hanarna 14 till 16 millimeter[5]. Honorna (drottning och arbetare) har orangeröda mellankroppar och svarta bakkroppar med vita bakkroppsspetsar. Hos hanen är det orageröda området större och sträcker sig in på de två första bakkroppssegmenten. Den vita bakkroppsspetsen är också bredare. Hushumlan är mycket lik taigahumlan, men denna har ett mörkt band över mellankroppen, mellan vingfästena. I Sverige finns den senare dessutom bara i Norrland.[6]

Vanor[redigera | redigera wikitext]

Bona anläggs gärna i närheten av bebyggelse, som i husväggar, i isoleringen på vindar eller i fågelholkar. Den är dessutom en av de vanligare gästerna i humleholkar. Den kan dock också inreda sitt bo ute i naturen som i ihåliga träd (därav det alternativa svenska namnet)[4]. Antalet individer i boet är relativt högt; det kan åtminstone vara 150 stycken, enligt vissa auktoriteter 400[1]. I de kinesiska bergen, där den är mindre vanlig, lever den på mellan 800 och 4 400 meters höjd.[3]

I Skandinavien uppträder de första arbetarna i slutet på april, följda av hanarna i slutet av juni. Längre söderut visar sig humlan tidigare; i Sydengland kommer de första arbetarna fram i mitten på april, och hanar och drottningar sent i maj.[1]

Vanliga värdväxter är fruktträd, hallon, sälg, ärtväxter, kransblommiga växter, lejongap, sötväppling, mjölkört, vädd och alunrot.[4] [6]

Snylthumla[redigera | redigera wikitext]

Hushumlan parasiteras ofta av hussnylthumla som dödar drottningen och tar över samhället.[6]

Fotogalleri[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Benton, Ted (2006) (på engelska). Bumblebees. London: HarperCollins. Sid. 348-350. ISBN 0-00-717451-9 
  2. ^ American Museum of Natural History (utbredningskarta)
  3. ^ [a b] Paul Williams, Ya Tang, Jian Yao & Sydney Cameron (2008). ”The bumblebees of Sichuan (Hymenoptera: Apidae, Bombini)” (på engelska) (PDF (9,34 MB)). Systematics and Biodiversity. University of Illinois. sid. s. 57-58. doi:10.1017/S1477200008002843. http://www.life.illinois.edu/scameron/pdfs/Williams&al09_Sichuan.pdf. Läst 2010-05-12. 
  4. ^ [a b c] Artdatabankens humlesida, Hushumla Läst 2012-11-09
  5. ^ ”Baumhummel - Bombus hypnorum (på tyska). Wildbienen. http://www.wildbienen.de/b-hypnor.htm. Läst 2012-11-09. 
  6. ^ [a b c] G. Holmström 2007 Humlor - Alla Sveriges arter sid. 92-93 ISBN 978-91-7139-776-8