Husmossa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Husmossa
Husmossa
Husmossa
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Bladmossor
Bryophyta
Klass Egentliga bladmossor
Bryopsida
Ordning Hypnales
Familj Hylocomiaceae
Släkte Husmossor
Hylocomium
Art Husmossa
H. splendens
Vetenskapligt namn
§ Hylocomium splendens
Auktor (Hedw. 1801) Schimp. 1852
Underarter och varieteter
Se text
Hitta fler artiklar om växter med

Husmossa (Hylocomium splendens), även kallad våningsmossa, är en flerårig egentlig bladmossa och en av två[1] arter i släktet husmossor. Det vetenskapliga namnet kommer från grekiskans hylokomos (djup skog)[2] alternativt hyle (skog) + mnium (mossa) [3][4] och latinets splendens (skinande, gnistrande) [5].

Husmossa växer oftast på jord eller humus och finns främst på norra halvklotet. Mossan bildar mattor och växer två gånger pargrenigt. Pargrenigheten ger ett vånings- eller trappstegsliknande utseende, som gör den lätt att känna igen. Den har hårlika utväxter som kallas parafyllier, något som skiljer den från många andra arter. Tidigare räknade man flera varianter av husmossa som underarter, men idag räknar man allt som en art, men med olika storlek och växtsätt. Mossan är känslig för solljus, men tål skugga bra. Den utgör föda för bland annat skogslämmel. Mossan förökar sig oftast vegetativt, med skottbildning och bitar som lossnat, men kan även föröka sig sexuellt med sporer. Den används bland annat för tätning mellan stockarna i traditionellt byggda timmerhus och för att mäta halter av tungmetaller.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Stam och blad

Husmossa växer i våningar, med fjäderlika skott. Varje skott, eller våning, representerar en växtsäsong, så genom att räkna antalet våningar kan man få fram mossans ålder. Stammen blir 10–20 cm lång och är grön, gul, röd eller brun. Bladen är mörkt gröna till bruna på de äldre skotten och har en ljusare grön ton i de nya skotten. Bladens "kronor" blir i regel 20–30 mm breda, i undantagsfall så små som 8 mm eller så stora som 50 mm. Bladen har oftast två mittnerver och är tandade i kanterna.

Närbild på stam och blad

Stambladen är cirka 2 mm långa och 1,5 mm breda och förgreningsbladen 1 mm långa och 0,5 mm breda. Stambladet smalnar av till en spets, som oftast är långsmal och krokig. Förgreningsbladet får en kort och vass spets. I mikroskop kan man se att bladcellerna är långa och smala och bashörncellerna är odifferentierade.

Mossans stam är täckt av gröna (på gamla skott bruna), hårliknande utväxter, så kallade parafyllier. Dessa skiljer husmossorna från andra närstående släkten, såsom hakmossor (Rhytidiadelphus). Liksom andra mossor saknar den rötter, men dess rhizoider är, i förekommande fall, ovanligt långa. De gamla skotten dör undan för undan och blir en del av humustäcket.

Förväxlingsarter[redigera | redigera wikitext]

Mossan kan förväxlas med thujamossor (Thuidium spp.) som också är två gånger pargreniga. Thujamossor är dock ljusgröna, matta i färgen och har mindre blad än husmossan.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Husmossa på en gammal mur i södra Dalarna

Husmossa påträffas i stora delar av norra halvklotet i framförallt kalltempererade klimat, bergsklimat och tundra. Den finns framförallt i det cirkumpolära taiga-/tundrabältet från Norge via Sverige, Finland, Ryssland, Alaska och Kanada till Grönland samt Island, Färöarna och Brittiska öarna. Den växer även på hög altitud i bland annat Alperna, Sichuan, USA, Västindien och Östafrika. På södra halvklotet förekommer mossan i Australien och på Nya Zeeland.

Den förekommer sparsamt även på andra ställen nära utbredningsområdet.

Skillnader i populationer[redigera | redigera wikitext]

Skotten är två till tre gånger pargreniga, det senare är främst fallet i de regnrika barrskogarna i västra Nordamerika. I riktigt stränga tundramiljöer har enkelt pargreniga former hittats. Utseendet varierar även i andra avseenden mellan nordligt och sydligt växande populationer av arten, såsom att de nordliga är mindre och de sydliga har en mer utpräglad trappstegsform i sitt växtsätt.

Denna skillnad i växtsätt mellan formerna kallas sympodialt (växer från sidoskott) respektive monopodialt (växer från toppskott). Mossan tillämpar vanligen en av dessa tillväxtformer, även om exemplar som använder båda sätten hittats. Att växa från ett sidoskott (trappstegsform) ger en fördel i att kunna "klättra" för att få mer ljus. Nackdelen är att växtsättet kräver att resurser läggs på att bygga upp stammen och en ökad vind-, temperatur- och beteskänslighet. Därför överlever de monopodialt växande mossorna generellt bättre i kalla miljöer och de sympodialt växande i varmare klimat.[6] [7]

Tidigare erkända underarter och varieteter[redigera | redigera wikitext]

Ett brett spektrum av mellanformer finns mellan de nordliga och sydliga formerna, vilket gör det svårt att utpeka underarter och varieteter. Av denna anledning särskiljer man inte längre några underarter eller varieteter av husmossa, utan räknar allt som en och samma art. [8]

Följande underarterarter och varieteter har tidigare särskilts:

Tidigare räknades även den sällsynta arten Leptohymenium sharpii som en underart till husmossa (H. splendens var. tenue Sharp), men den saknar parafyllier och skiljer sig därmed från husmossa. [9]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Matta av husmossa, med inblandning av väggmossa i bakgrunden

Husmossa är perenn och blir i genomsnitt åtta år gammal. Den växer främst på jord eller humus i löv- och granskog, där den är pleurokarp och mattbildande tillsammans med väggmossa (Pleurozium schreberi) och i Norden även ofta kvastmossor (Dicranum spp.). Den påträffas också på gamla stockar, lågor, stubbar och annat förmultnande trä samt klippor, stenar och ibland murar. Dess trappstegsliknande växtsätt gör att den kan "klättra" över nedfallet material från ett år till ett annat och därmed få lite mer solljus.

Tillväxtfaktorer[redigera | redigera wikitext]

I de flesta delar av utbredningsområdet har mossan en större tillväxtfas på våren och en på sensommaren–hösten. Temperatur, vattentillgång och köld är de främsta faktorerna som hämmar tillväxten på vintern, även om den inte upphör helt. I början av hösten bildas knoppar (för sidoskott respektive toppskott) som utvecklas på våren. [6]

Mossan kan ta upp både organiskt och oorganiskt kväve från yt- och markvatten.[10] Arten är näringskrävande, vill ha relativt mycket vatten och är känslig för uttorkning, men tål å andra sidan mycket skugga.

Husmossa kommer sent i successionen, men kan då istället tränga ut andra marklevande mossor och lavar. En norsk undersökning visade att dess tillväxt missgynnas av att leva bland akrokarpa mossor.[11]

Känslighet och predatorer[redigera | redigera wikitext]

Husmossa missgynnas kraftigt av skogsbruk och brand, som innebär mer solexponering (och därmed uttorkning), och det tar vanligen flera år innan träd- och buskskiktet har blivit så pass slutet att mossan kommer tillbaka till ett område där den tidigare växte. Brand innebär även ofta att mossan brinner upp, eftersom dess vatteninnehåll inte är tillräckligt för att skydda den. Den är känsligare för fällning av trädskiktet än buskskiktet. Det brukar ta tio till trettio (ibland upp till femtio) år innan mossan åter blir den dominerande arten efter en störning.

Husmossa äts av skogslämmel (Myopus schisticolor)[12]. Mossan äts även ibland av hjortdjur, såsom kronhjort (Cervus elaphus)[13], sitkahjort (Odocoileus hemionus sitkensis)[14] och den grönländska renen (Rangifer tarandus groenlandicus)[15]. Husmossa har återfunnits i matspjälkningskanalen hos den utdöda stäppbisonen (Bison priscus)[16]. Brunbjörn (Ursus arctos) använder husmossa som en del i inredningen till sitt vinteride[17].

Växtsamhällen och indexering[redigera | redigera wikitext]

Norden[redigera | redigera wikitext]

Husmossa finns i en mängd olika naturtyper, i och med dess möjlighet till spridning. I Norden finns den med som en karaktärsart i 34 vegetationstyper och varianter av dessa enligt Nordiska ministerrådets vegetationsklassning Vegetationstyper i Norden.[18] Mossan finns i fem av de sju huvudvegetationsklassningarna, det är bara i havstrandvegetation och sötvattenvegetation den saknas. I fem beskrivna växtsamhällen, samt en variant, är husmossa en dominant art.

  • Tallskog av lingonris-typ. Dominerande tillsammans med gran (Picea abies), tall (Pinus sylvestris), lingon (Vaccinium vitis-idaea), kråkbär (Empetrum nigrum), nordkråkbär (Empetrum hermaphroditum)[19], Bägarlavar (Cladonia spp.), kvastmossa (Dicranum scoparium) och väggmossa (Pleurozium schreberi). Finland, Norge, Sverige.
  • Tallskog av kalkört-typ. Dominerande, tillsammans med mjölon (Arctostaphylos uva-ursi), liljekonvalj (Convallaria majalis), ängskovall (Melampyrum pratense), bergslok (Melica nutans), tall och väggmossa. Finland, Norge, Sverige.
  • Granskog av blåbärsris-typ (blåbärsgranskog). Dominerande, tillsammans med kruståtel (Deschampsia flexuosa), blåbär (Vaccinium myrtillus), gran, väggmossa och kvastmossor (Dricranum spp.), främst kvastmossa, stor kvastmossa (Dicranum majus), bergkvastmossa (Dicranum fuscescens) samt vågig kvastmossa (Dicranum polysetum). Danmark, Finland, Norge, Sverige.
  • Fjällbjörkskog av ris–gräs-typ. Dominerande tillsammans med fjällbjörk (Betula pubescens ssp. tortuosa), kruståtel, nordkråkbär, blåbär, bergkvastmossa, kvastmossa och väggmossa. Finland, Norge, Sverige.
    • Oceanisk variant. Dominerande tillsammans med fjällbjörk, hönsbär (Cornus suecica), kruståtel, nordkråkbär, en (Juniperus communis), blåbär, lingon, kvastmossa och väggmossa. Finland, Norge.
  • Fjällbjörkskog av lågört-typ. Dominerande tillsammans med fjällbjörk, midsommarblomster (Geranium sylvaticum) och stenbär (Rubus saxatilis). Finland, Island, Norge, Sverige.

Brittiska öarna[redigera | redigera wikitext]

I Storbritannien är husmossa en av karaktärsarterna i de så kallade Uplands, höglänta, artrika och relativt ostörda områden som ofta har någon form av naturskydd.[20] I Skottland växer den även på vissa hedar och i Caledonian Forest. Den har gett namn till den skotska vegetationsklassningen W18 ("Pinus sylvestris-Hylocmium splendens woodland").[21]

Nordamerika[redigera | redigera wikitext]

I Kanada bildar husmossa ofta växtsamhällen med vitgran (Picea glauca), svartgran (P. mariana) och även vaktelbär (Gaultheria shallon), västlig hakmossa (Rhytidiadelphus boreus), Pachystima myrsinites, vissa arter av skogsbär (Vaccinium membranaceum och Vaccinium parvifolium).

Enligt A.W. Kuchlers växtekologiska index, som används i bland annat USA, ingår den i ett flertal biotoper, bland annat med cedrar (cedrus spp.), contortatall (Pinus contorta), douglasgran (Pseudotsuga menziesii), hemlockgranar (Tsuga spp.) och purpurgran (Abies amabilis). Society of American Foresters har även med mossan i flera klasser i sitt skogstäckningsindex, där den bland annat anges växa med balsamgran (Abies balsamea), banksianatall (Pinus banksiana), kanadalärk (Larix laricina), pappersbjörk (Betula papyrifera) och sitkagran (Picea sitchensis).[22]

Förökning[redigera | redigera wikitext]

Husmossa kan föröka sig både vegetativt och sexuellt. Det förra är vanligast och, i antal nya individer mätt, framgångsrikast. Den sexuella förökningen kan dock ha en viktig roll när nya platser ska koloniseras.[23]

Vegetativ förökning[redigera | redigera wikitext]

Den vegetativa förökningen sker genom att nya skott växer ut från de gamla. Skotten bildas i samband med tillväxten av de föregående årsskotten, men håller sig som knoppar tills det föregående skottet växt färdigt. Mossan breder på detta sätt ut sig till en matta.

Husmossa kan även spridas genom att delar av mossan lossnar och etablerar sig någon annanstans. Sådana fragment kan även överleva i jorden efter en brand eller annan störning och därmed bidra till en återetablering.

Sexuell förökning[redigera | redigera wikitext]

Den sexuella förökningen sker genom att en spermie från en av anteridierna (hanorganen) tar sig till ett ägg i ett arkegon (honorgan) och bildar en zygot. Genom mitos blir zygoten ett embryo, som sedan utvecklas till en sporofyt med seta (stjälk) och calyptra (sporhus). Setan är vanligen 0,5 till 2,5 cm lång och calyptran 1,7 till 2,8 mm lång.[24] Från denna del av mossan bildas sporer, vilka sprids med vinden.

Mossor anses "blomma" när arkegonen börjar öppnas, vilket hos husmossor vanligen sker i maj–juli i de fall det finns ett arkegon. Sexuella organ är nämligen relativt sällsynta hos husmossa, men mossan tar upp sin skottillväxt vid ungefär samma tid, vilket gör att man ändå kan se hur växtsäsongen varierar.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Tidigare har mossan, ofta tillsammans med väggmossa, använts som drev (tätning) runt dörrar och fönster och mellan stockarna i timrade husväggar. Detta praktiseras fortfarande i traditionell husbyggnadskonst i Skandinavien och delar av Alaska och norra Kanada. Den har även använts för att täcka jordgolv, för att ligga på, och för att isolera frukt- och grönsakslådor.

Idag används den främst för att skapa ett grönt täcke i blomsterhandlares skyltfönster, kransar, dekorationer och liknande.

En undersökning av en kanadensisk-koreansk forskargrupp visade, genom en metanol- och etylacetatextraktion av ämnen i mossan, att husmossa har ämnen som dödar grampositiva bakterier. [25]

Husmossa har en förmåga att ta upp tungmetaller från atmosfäriskt nedfall, särskilt bly. Detta gör att mossan kan användas som biomonitor genom att man undersöker förändringar i metallkoncentrationen i mossan. Därmed kan man få en indikation på hur tungmetallnedfallet i ett område förändras. Undersökningar av mossor för detta ändamål görs i ett flertal europeiska länder i femårsintervaller. [26][27]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Catalogue of Life 2008 Annual Checklist – Genus Hylocomium”. http://www.catalogueoflife.org/browse_taxa.php?selected_taxon=125956. Läst 2009-09-29. 
  2. ^ ”Bryophyte Flora of North America: Hylocomium. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=50&taxon_id=116061.  Läst 2008-10-08.
  3. ^ ”Borealforst.org: Hylocomuim splendens. http://www.borealforest.org/lichens/lichen7.htm.  Läst 2008-10-08.
  4. ^ Bryophytes of Stanley Park: Hylocomium splendens Läst 2008-10-08.
  5. ^ Simpson, D.P. 1979: Cassell's Latin Dictionary, 5, London: Cassell Ltd., 883. ISBN 0-304-52257-0
  6. ^ [a b] Tamm, C. O. 1953. Growth, Yield and Nutrition in Carpets of a Forest Moss (Hylocomium splendens). Tillväxt, produktion och näringsekologi i mattor av en skogsmossa. Meddelanden från statens skogsforskningsinstitut. Band 43. Nr 1. Sid. 8-132.
    Refererad i Löfberg, Sofia (2006): Tillväxt hos Husmossa (Hylocomium splendens) i boreal skog och växthus : effekter av ökad vattentillgång. Undergrad. th. (examensarbete). Institutionen för skoglig vegetationsekologi, SLU Umeå.
  7. ^
    • Ross, S. E., Callaghan, T. V., Ennos, A. R. 1998. Mechanics and Growth Form of the Moss
    Hylocomium splendens. Annals of Botany 82:787-793.
    • Ross, S. E., Callaghan, T. V., Sonesson, M., Sheffield, E. 2001. Variation and control of
    growth-form in the moss Hylocomium splendens. Journal of Bryology 23: 283-292.
    Refererade i Löfberg (2006)
  8. ^ ”Bryophyte Flora of North America: Hylocomium splendens”. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=50&taxon_id=200002578. Läst 2009-10-04. 
  9. ^ ”Bryophyte Flora of North America: Leptohymenium sharpii”. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=50&taxon_id=250062127. Läst 2009-10-04. 
  10. ^ Forsum, Åsa. et al. (2008). Rydin, Håkan. red. ”Nitrogen uptake by Hylocomium splendens during snowmelt in a boreal forest”. Ecoscience (Québec: Centre d'études nordiques) 15 (3): sid. 315-319. ISSN 1195-6860 DOI: 10.2980/15-3-3141. http://www.bioone.org/doi/abs/10.2980/15-3-3141. Läst 2009-03-29. 
  11. ^ Halvorsen Økland, Rune 2003: Population biology of the clonal moss Hylocomium splendens in Norwegian boreal spruce forests. 5. Vertical dynamics of individual shoot segments. Oikos. Vol. 88 (3), sid. 449 - 469.
  12. ^ ”Australian National Botanic Gardens – Wood lemming”. http://www.anbg.gov.au/bryophyte/case-studies/wood-lemming.html. Läst 2009-09-30. 
  13. ^ ”TFL glittering wood moss”. http://www.treesforlife.org.uk/members/pdf/TFL%20glittering%20wood%20moss.pdf. Läst 2009-09-30. Okänd parameter typ
  14. ^ Hanley, Thomas A.; Robbins, Charles T.; Spalinger, Donald E. 1989: Forest habitats and the nutritional ecology of Sitka black-tailed deer: a research synthesis with implications for forest management. Gen. Tech. Rep. PNW-GTR-230. Portland, OR: U.S. Department of Agriculture, Forest Service, Pacific Northwest Research Station. 52 sid. Refererad i Tesky (1992).
  15. ^ Miller, Donald R. 1976: Taiga winter range relationships and diet. Canadian Wildlife Service Rep. Series No. 36. Ottawa, ON: Environment Canada, Wildlife Service. 42 p. (Biology of the Kaminuriak population of barren-ground caribou; pt 3). Refererad i Tesky (1992).
  16. ^ Glime, Janice M. 2007 (a) sid. 39
  17. ^ Glime, Janice M. 2007 (a) sid. 30.
  18. ^ TemaNord (1998). Lars Pålsson. red. Vegetationstyper i Norden (tredje upplagan). Köpenhamn: Nordisk ministerråd. ISBN 9289301570 
  19. ^ Egen art enligt Vegetationstyper i Norden, underart till kråkbär enligt andra källor
  20. ^ Fielding, Alan; Haworth, Paul F. (1999) (på engelska). Upland Habitats. Routledge. sid. 116. ISBN 9780415180863 
  21. ^ BiodiversityScotland: "The Scottish Biodiversity List - Species & Habitat Detail: W18". Läst 2008-10-07.
  22. ^ Tesky (1992).
  23. ^ Rydgren, Knut & Halvorsen Økland, Rune 2002: Ultimate costs of sporophyte production in the clonal moss Hylocomium splendens. Ecology, vol. 83(6), s. 1573–1579.
  24. ^ ”Hylocomium splendens” (Databas). Northern Ontario Plant Database. http://www.northernontarioflora.ca/description.cfm?speciesid=1006482. Läst 4 maj 2009. 
  25. ^ Kang, S. J. et al. 2007: Antibacterial activities of some mosses including Hylocomium splendens from South Western British Columbia. Fitoterapia 11 april.
  26. ^ Økland, Tonje et al. 1999: Element concentrations in the boreal forest moss Hylocomium splendens: variation related to gradients in vegetation and local environmental factors. Plant and Soil, vol. 209 (1), sid. 71–83.
  27. ^ Berg, Torunn & Steinnes, Eiliv 1997: Use of mosses (Hylocomium splendens and Pleurozium schreberi) as biomonitors of heavy metal deposition: From relative to absolute deposition values. Environmental Pollution, Vol. 98 (1) sid. 61–71.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Hallingbäck, Tomas; Holmåsen, Ingmar (1985). Mossor – en fälthandbok. Stockholm: Stenströms bokförlag/Interpublishing. sid. 202. ISBN 91-86448-11-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]