IFK Göteborg
Wikipedia
- Blåvitt länkar hit. För varumärket se Blåvitt (varumärke)
 Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
| Fullt namn | IFK Göteborg | ||||||||||||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Smeknamn | Blåvitt, Änglarna, Kamraterna |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Grundad | 4 oktober 1904, Göteborg | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Hemmaarena | Nya Ullevi | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Kapacitet | 43,200 | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Ordförande | Stig Lundström | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Tränare | Stefan Rehn Jonas Olsson |
||||||||||||||||||||||||||||||||
| Serie | Fotbollsallsvenskan | ||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||
| Meriter | |||||||||||||||||||||||||||||||||
| Svenska Mästare | 18 (1908, 1910, 1918, 1935, 1942, 1958, 1969, 1982, 1983, 1984, 1987, 1990, 1991, 1993, 1994, 1995, 1996, 2007) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Kamratmästerskapen | 11 (1909, 1910, 1912, 1913, 1914, 1915, 1920, 1921, 1922, 1924, 1940) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Svenska Serien | 5 (1912/1913, 1913/1914, 1914/1915, 1915/1916, 1916/1917) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Svenska Cupen | 4 (1979, 1982, 1983, 1991) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Seriesegrare | 3 (1982, 1984, 1990) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| UEFA-cupen | 2 (1982, 1987) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Mästerskapsserien | 1 (1991) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Supercupen | 1 (2008) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
| Royal League | silver (2005) | ||||||||||||||||||||||||||||||||
IFK Göteborg, ofta bara IFK (IdrottsFöreningen Kamraterna), även Blåvitt, Änglarna och Kamraterna är en svensk fotbollsklubb. IFK Göteborg leder Fotbollsallsvenskans maratontabell och har blivit svenska mästare 18 gånger.
Under 1980-talet hade klubben sin storhetstid, och 1982 vann laget samtliga större tävlingar som de deltog i: Allsvenskan, Svenska Cupen samt, som första svenska klubb, UEFA-cupen. IFK fick även mottaga Fair Play-priset samma år.
Även under 1990-talet var IFK Göteborg Sveriges mest framgångsrika fotbollslag på herrsidan, då man vann allsvenskan sex gånger, 1990-1991 och 1993-1996.
Innehåll |
[redigera] Historia
[redigera] Början
IFK Göteborg grundades den 4 oktober 1904 då ett tjugotal ungdomar samlats på café Olivedal i stadsdelen Annedal, där dom bildade krets 39 av Idrottsföreningen Kamraterna. Initiativtagare var den unge chalmers-ingenjören Arthur Wingren, som också blev föreningens första ordförande. De övriga i styrelsen var Enoch Olsson, John Säwström, Nils Andersson, M Meyer och Herbert Johansson.[1]
Förebilden var stockholmsklubben IFK Stockholm, från vilken man tog bland annat namnet och färgerna. Under åren 1904-1970 vann IFK Göteborg sju svenska mästerskapsguld. Det första av hittills 18 kom 1908, bara fyra år efter att klubben grundades. I finalens matchpogram stod det match mellan Upsalakamraterna mot Göteborgskamraterna. Efter en 4-3-seger för Göteborgskamraterna inför ca 3000 åskådare på Walhalla, kunde lagkapten Nils Andersson lyfta von Rosens pokal. Detta var första gången som IFK Göteborg vann SM-guld, men inte den sista.
Den andra spelades även den på Walhalla Idrottsplats i Göteborg, denna gång inför 5 510 personer. IFK Göteborg vann komfortabelt med 3-0 mot Djurgårdens IF. I protokollet efteråt var det antecknat fyra målskyttar för Göteborgskamraterna, då Carl Olsson och Harry Hallberg tillsammans promenerat in med den bruna läderbollen i mål.
Det tredje SM-guldet vann IFK Göteborg under första världskriget 1918. Detta var IFK Göteborgs första SM-final i Stockholm, på Stockholms Stadion. 6 000 åskådare satt bänkade då IFK Göteborg vann med 5-0 mot Helsingborgs IF. Det fjärde kom 17 år senare. Detta var första gången IFK Göteborg vann Allsvenskan, som startade säsongen 1924/1925. Filip Johansson blev Allsvenskans första skytteligavinnare när han 1924/1925 gjorde 39 mål på 22 matcher vilket är rekord.
Nästa gång spelare i blåvita ränder lyfte pokalen var 1942, men efter detta skulle det dröja tills 1958 innan Blåvitt vann SM-Guld igen, samma år som det spelades VM i Sverige och Nya Ullevi var nybyggd. Under detta år hade Blåvitt en spelare som än idag klassas som något speciellt. Bertil "Bebben" Johansson vann två SM-guld, ett som tränare och ett som spelare. Han gjorde bara fyra landskamper men han finns än i dag i hjärtat hos många blåvita supportrar. Han tog klubben till ännu en allsvensk vinst 1969, denna gång som tränare. "Bebben" har också fått en hedersplats i sången "Heja Blåvitt" från 1976.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
[redigera] 1970-talet: Division 2
Efter IFK Göteborgs guld 1969 åkte klubben överraskande ur Allsvenskan 1970. I den sista matchen mot Örebro försökte desperata supportrar få omspel genom att storma planen och lyfta bort ena målet, men utan att lyckas med sitt tilltag. IFK förblev i dåvarande division 2 (idag Superettan) under ett antal år och supportrar som var med minns fortfarande matcher mot lag som Blomstermåla IK. Profilerna under denna period hette bla Donald Nicklasson, Björn Ericsson, Sten Danielsson och Eddy Magnusson.
Efter placeringarna 3, 2 och 4, så slutade IFK Göteborg femma i Division 2 1974, Blåvitts sämsta placering någonsin. Efter att ha "ramlat på mållinjen" 1975, då Kalmar FF och Blåvitt slogs mot varandra i en makalös toppstrid, vann Kalmar till slut serien med en poängs marginal. Året därpå, då IFK spelade stora derbyn mot GAIS inför över 50 000 på Ullevi, var laget helt överlägset i serien. Klubben var tillbaka i allsvenskan - för att stanna då IFK Göteborg 1976 vann Division II.
1977 var IFK tillbaka i Allsvenskan med profiler som Ralf Edström, Jan Nordström, Olle Nordin och Reine Almqvist. De hade även spelare som i framtiden skulle vara med och slåss om cuptitlar i Europa. Några av dessa var spelare som Tord och Tommy Holmgren, Glenn Holm och framför allt Torbjörn Nilsson. Blåvitt slutade på en säker sjätteplats. Detta år slog även IFK Göteborg ett publiksnitt som det än idag inte slagits, mellan 23 000 och 25 000 åskådare låg snittet på för säsongen 1977.
1978 slutade IFK Göteborg trea, med nya talanger som Glenn Hysén, Jerry Carlsson och Dan Corneliusson. Efter att ha förbättrat sig en placering 1979 till en andraplats började det framgångsrika 80-talet för klubben. Under 1979 fick IFK Göteborg dessutom en ny tränare som i början ifrågasattes starkt, Sven-Göran Eriksson.
[redigera] 1980-talets storhetstid
Efter ett 1970-tal där Malmö FF dominerat allsvenskan tog IFK över som Sveriges storklubb under 1980-talet. Nu var Sven-Göran Eriksson tränare för klubben. Han började med zonspel och press med understöd vilket gav motståndarna som var vana vid man-man stora problem. 1979 vann klubben för första gången Svenska Cupen efter att ha vunnit mot Åtvidaberg med 6-1 i finalen där Torbjörn Nilsson utsågs till matchens spelare. Säsongen 1980 slutade IFK Göteborg trea i Allsvenskan medan man 1981 kom tvåa.
1982 års säsong har kommit bli en legendarisk sådan för svensk fotboll generellt men IFK Göteborg i synnerhet. Tack vare andraplatsen i Allsvenskan 1981 deltog IFK i Uefacupen där man vunnit fram mot Allsvenskan startade på våren redan vunnit mot finländska FC Haka, österrikiska SK Sturm Graz och rumänska FC Dinamo Bucureşti. I kvartsfinalen väntade spanska storklubben Valencia CF. Inför första matchen borta på Estadio Luis Casanovai i Spanien, hade klubben så stora ekonomiska problem att klubben fick låna pengar från supporterklubben Änglarna för att ha råd att flyga ner till Spanien. Detta var den hittills viktigaste matchen i klubbens historia. Efter mål av Ruben Svensson och Torbjörn Nilsson fick Blåvitt med sig 2-2 från Spanien. Returen spelades inför 50 108 personer på Nya Ullevi och IFK Göteborg vann matchen med 2-0. IFK:s ekonomiska problem var i och med detta över. Nu väntade FC Kaiserslautern i semifinal. Efter 1-1 i båda matcherna vann Blåvitt till slut i förlängningen på hemmaplan efter en kylig straff av Stig Fredriksson vilket innebar att IFK Göteborg var i Uefacupfinal. Där väntade det västtyska laget Hamburger SV. I ösregnet inför 42 058 på ett regnigt Nya Ullevi sköt Tord Holmgren in 1-0, vilket också blev slutresultatet.
För att stå som segrare behövde dock IFK även klara av det västtyska storlaget på bortaplan den 19 maj, en match som sågs av 61 000 åskådare på Volksparkstadion. De lokala tidningarna skrev att Hamburger SV skulle slå IFK Göteborg, men "Svennis" och hans mannar ville annorlunda. IFK Göteborg vann med 3-0 efter mål av Dan Corneliusson, Torbjörn Nilsson och Stig Fredriksson (straff).
Stärkta av denna seger vann IFK Göteborg även den allsvenska serien samt SM-guld. Man lyckades dessutom vinna svenska cupen och fullbordare därmed en unik trippel. 1982 var första året som slutspel provades på i Allsvenskan, där IFK som vunnit serien före Hammarby först förlorade första finalmatchen mot söderbröderna i en match där Glenn Hysén enligt egen utsago fick ägna mer tid åt att sjunga med i Bajenfansens sånger och ramsor än att spela fotboll. IFK Göteborg förlorade matchen, som spelades på Ullevi, med 2-1 och hade en väldigt svår bortamatch mot hemmastarka Hammarby på Söderstadion. Hammarby hade ägnat veckan mellan finalmatcherna åt att "gräva guld" på Söderstadions gräsmatta och verkade ta ut segern i förskott då IFK vann returmötet relativt enkelt med 3-1.
Efter det lyckosamma 1982 vann IFK Göteborg även SM-guld 1983, 1984 samt Svenska cupen 1983. 1985 gick IFK till SM-final där man mötte Örgryte IS vilket drog storpublik till matcherna. Den första slutade med förlust 2-4 men IFK lyckades vinna den andra med 3-2, vilket dock inte var tillräckligt utan ÖIS vann med sammanlagt 6-5.
1986 hade IFK lyckats nå ända fram till kvartsfinal i Europacupen, nuvarande Champions League. Efter 2-2 borta och 0-0 hemma mot skotska mästarna Aberdeen FC var IFK i semifinal och därmed ett av Europas fyra bästa klubblag. 43 103 var på plats på Nya Ullevi, då FC Barcelona stod för motståndet i den första matchen. Torbjörn Nilsson hade stor show och gjorde både ett och två noll innann Tommy Holmgren satte 3-0.
Returen på Camp Nou blev ett väldigt stort bakslag för IFK. Barcelona behövde göra minst minst tre mål för att ha en chans att gå vidare. Trots både stolp- och ribbträffar av Blåvitt stod det efter full tid 3-0 och förlängning väntade, en förlängning som bland annat innehöll ett bortdömt IFK-mål. Straffar väntade där rutinerade spelare som Torbjörn Nilsson med flera inte ville lägga straffarna, vilket innebar att det var upp till IFK:s unga spelarna att slå ut storlaget Barcelona. Per-Edmund Mordt och Roland Nilsson missade dock sina straffar, och blev således syndabockar då IFK åkte ut i semifinalen mot Barcelona.
Samma år, 1986, kom man tvåa i Allsvenskan och fick även spela i Uefacupen 1986/1987. Sigma Olomouc, Stahl Brandenburg, KAA Gent satte inte IFK på några stora prov. Allvaret började i kvartsfinalen mot Inter. 0-0 på Ullevi och avgörande match på Giuseppe Meazzastadion. Inter tog ledningen när Stig Fredriksson gjorde olyckligt självmål men senare under matchen nickade Glenn Hysén en boll som Walter Zenga inte kunde rädda bättre än att Stefan Pettersson kunde dunka in returen. Matchen slutade 1-1 och IFK var vidare i kraft av bortamål. FC Swarovski Tirol från Österrike väntade i semin, en på papperet svår motståndare. Blåvitt hade dock inga större problem då man vann med 4-1 hemma och 1-0 borta, vilket innebar att IFK återigen var i Uefacupfinal, denna gång mot skotska Dundee United FC.
Första matchen hemma vanns av IFK Göteborg med 1-0 efter mål av Stefan Petterson. Returen i Skottland spelade svenskarna på resultatet och fick 1-1 efter ett elegant mål av Lennart Nilsson. IFK hade därmed vunnit Uefacupen två gånger på sex år, och detta under en tid då Uefacupen hade en mycket högre status än dagens motsvarighet. Dåtidens Champions League, Europacupen, spelades bara av ligavinnarna, medan det idag kan vara fyra klubbar från samma land i CL. När Europacupen var så "liten" var Uefacupen nästan av samma värde. Att IFK Göteborg vann denna två gånger var något otroligt stort.
Det framgångsrika 80-talet slutade med SM-guld 1987 efter två dramatiska finaler mot Malmö FF. 1988 slutade Blåvitt tvåa i allsvenskan och åkte ur slutspelet i semifinalen mot Djurgården. Man spelade dock bra i Europa under hösten då Blåvitt nådde Europacupkvartsfinal 1989 mot FC Steaua Bukarest. Man vann hemmamatchen med 1-0 efter mål av Klas Ingesson. Inför bortamatchen fick junioren Magnus Verdin vakta målet när Ravelli inte hunnit bli spelklar och IFK förlorade med 1-5. Med den matchen tog det framgångsrikaste decennium något svenskt fotbollslag någonsin haft slut.
[redigera] SM-slutspel, finalsegrare
1982: IFK Göteborg (mot Hammarby 1-2 h, 3-1 b)
seriesegrare: IFK Göteborg
1983: IFK Göteborg ( mot Öster 1-1 b, 3-0 h)
seriesegrare: AIK
1984: IFK Göteborg (mot IFK Norrköping 5-1 b, 2-0 h)
seriesegrare: IFK Göteborg
1985: Örgryte IS (mot IFK Göteborg 4-2, 2-3)
seriesegrare: Malmö FF
1986: Malmö FF (mot AIK 0-1 b, 5-2 h)
seriesegrare: Malmö FF
1987: IFK Göteborg (mot Malmö FF 1-0 h, 1-2 b)
seriesegare: Malmö FF
1988: Malmö FF (mot Djurgården 0-0 b, 7-3 h)
seriesegrare: Malmö FF
1989: IFK Norrköping (mot Malmö FF 0-2 h, 1-0 b, 0-0 b [4-3 på straffar])
seriesegrare: Malmö FF
1990: IFK Göteborg (mot IFK Norrköping 3-0 b, 0-0 h)
seriesegrare: IFK Göteborg
[redigera] 1990-talet: Champions League
IFK:s 80-tal var en stor succé och det följdes upp av mycket succéfyllt 90-tal. 1989 slutade Blåvitt sjua och alla sa att nu var storhetstiden över. Men då klev Roger Gustafsson in som ny tränare och införde ett snabbare spel offensivt där bollen skulle "framåt framåt framåt!" och ett högt pressande försvar med snabbhet. Detta ifrågasattes starkt efter första matchen i Allsvenskan 1990, 0-6 mot IFK Norrköping. Men kritikerna tystnade efter 5-0 mot AIK veckan efter. IFK körde igenom Allsvenskan och vann med 5 poängs marginal och var återigen svenska mästare.
1991 var IFK Göteborgs trupp starkare än på många år då de nya talangerna som klubben började satsa på i slutet av 80-talet började blomma. Håkan Mild, Pontus Kåmark och Mikael Nilsson var några av dessa. 1990 värvade IFK en av 90-talets viktigaste spelare för klubben, Stefan Rehn. 1991 vann Blåvitt både Allsvenskan och Svenska cupen. I Europacupen förlorade man i andra omgången mot Panathinaikos.
Inför säsongen 1992 gjordes Europacupen om till Champions League. Detta innebar att alla de europeiska ligornas mästarlag lottades i två utslagsomgångar, sedan var det två grupper med 4 respektive 5 lag där vinnaren gick till final. Detta för att locka mer sponsorer och TV-tittare. IFK ställdes i första matchen mot Besiktas, och laget lyckades ta sig vidare till den sista omgången före gruppspelet där Lech Poznan från Polen väntade. Efter 1-0 hemma blev polackerna fullständigt utspelade på sin egen hemmaplan där de blåvita svenskarna vann med 3-0.
IFK var nu ett av Europas 9 bästa lag. I gruppspelet blev man lottade mot FC Porto, AC Milan och PSV Eindhoven, samtliga tre var lag som redan hade vunnit Europacupen tidigare. På pappret borde detta ha varit en omöjlig grupp för ett svenskt. Första matchen skulle spelas på San Siro i Milano mot AC Milan och det förmodligen bästa försvar som någonsin stått på en fotbollsplan. Och så hade de såklart Marco van Basten. Holländaren Van Basten var enligt många ansedd som världens bästa fotbollsspelare under sin tid och gjorde fyra mål på Blåvitt, samtliga mål i matchen som slutade 4-0 till Milaneserna.
Men lyckan vände fort, 1-0 på Nya Ullevi mot Porto efter mål av Peter Eriksson gav snabbt förhoppningar inför dubbelmötet mot PSV. Dessa matcher slutade sammanlagt 6-1 till IFK Göteborg och drömmen om Champions League-final levde. Ett hårt kämpande IFK förlorade doc mot Milan på Nya Ullevi med 0-1. Sista matchen var betydelselös men slutade i vilket fall som helst 2-0 till Porto, men slutade i vilket fall som tvåa i gruppen. Detta år kom Blåvitt sexa i Allsvenskan och det skulle nu dröja minst 18 månader tills nästa chans till Champions League-spel.
1993 vann IFK återigen Allsvenskan och nu riktades tankarna mot europaspel. Inför 1994 ansågs truppen vara den starkaste sedan 1987. Frågan var om den inte var ännu starkare. Champions League hade blivit omgjort igen, nu var det en kvalmatch och sedan ett gruppspel där två lag gick vidare till kvartsfinal. IFK lottades mot Sparta Prag i kvalmatchen. Blåvitt vann med 0-1 i Tjeckien och nu väntade returen på Gamla Ullevi. IFK bjöd på sitt hela register inför 13969 personer och vann med 2-0.
Gruppen blev den svåraste möjliga; FC Barcelona, Manchester United och Galatasaray. De sistnämnda var ingen erkänd storklubb i Europa, men hade ett riktigt ungt och bra lag med Hakan Sukur i spetsen. Första matchen var en svår uppgift, Manchester United borta. IFK förlorade med 2-4 mot United, en förlust som visade sig vara en nyttg förlust.
IFK, med flera landslagsmän som Stefan Pettersson, Magnus Erlingmark, Jesper Blomqvist, Mikael Nilsson och Joachim Björklund, skulle nu ställas inför Barcelona på Nya Ullevi. Romario och Hristo Stoichkov bildade anfallspar, spelare som nyligen blivit utsedda till världens bästa spelare av Fifa. Den sistnämnda, bulgaren Stoichkov gjorde 1-0 på en bjudning av Stefan Pettersson. Men IFK vände efter att en inhoppande Erik Wahlstedt, som knappt varit på plan en minut, slog ett inlägg som Erlingmark nickade i mål. Inte långt senare slog Pontus Kåmark in en höjdboll mot straffområdet och Blomqvist sprang fram i rätt läge och nickade in bollen.
Galatasaray borta var nästa match. På Nya Ullevi vann Blåvitt mot Galatasaray med 1-0 efter mål av Erlingmark. Matchen borta i Turkiet blev IFK Göteborg utspelade grundligt fram tills de i den 86:e minuten fick en hörna som IFK gjorde 1-0 på. Blåvitt hade inkasseat nio poäng på fyra matcher och nästa motståndare var Manchester United hemma. Efter en av klubbens bästa matcher genom tiderna vann IFK med 3-1 och matchens bäste spelare Jesper Blomqvist som gjorde 1-0, spelade fram Erlingmark till 2-1 och fixade straffen som Kåmark slog in. Blomqvist skulle senare bli värvad till AC Milan. Sista matchen spelades i Barcelona inför 75 200 personer på Europas största arena, Camp Nou, och Blåvitt fick till slut med sig 1-1. Resultatet innebar att Barcelona gick vidare till kvartsfinal istället för Manchester United. IFK var redan innan matchen klara gruppsegrare.
IFK vann Allsvenskan även 1994. I kvartsfinal väntade Bayern München från Tyskland. Matchen på Münchens Olympiastadion slutade 0-0. Inför returen hade 36525 hittat till Ullevi och såg på när tyskarna gjorde både 1-0 och 2-0 trots att deras målvakt Sven Scheuer blivit utvisad efter drygt 20 minuter. Men efter heroiskt arbete av IFK stod det 2-2 efter full tid efter mål av Mats Lilienberg och Mikael Martinsson. Det var dock inte tillräckligt, tyskarna vann på bortamålsregeln och Champions League var över. 1995 vann IFK Allsvenskan nästan som vanligt under början och mitten av nittiotalet men laget åkte dock ut i första kvalomgången och det blev inget Champions League-spel 95/96.
1996 fick IFK en ny tränare, nytt spelsätt och nya profiler. Mats Jingblad hette tränaren, attraktiv fotboll stod på menyn och Niclas Alexandersson, Teddy Lucic och Andreas Andersson hette profilerna. Champions Leagues gruppspel kvalade man in till och i gruppen väntade grannarna Rosenborg BK från Norge samt Porto och återigen Milan. En överraskande förlust inledde gruppspelet för IFK, 2-3 mot Rosenborg som kom att ta över titeln Nordens bästa klubb nästan samtidigt med detta. Förlusten mot norrmännen följdes upp av 1-2 mot Porto men efter dessa två förluster vann IFK över Milan med 2-1 på Nya Ullevi vilket många ser som den bästa matchen i klubbens historia.
De resterande matcherna i Champions League förlorade Blåvitt och hela europasäsongen blev en stor besvikelse. Men hemma i Sverige krossade Blåvitt allt motstånd. Med tio poängs marginal vann IFK allsvenskan och det fjärde raka och sammanlagt 17:e SM guldet var säkrat. Jesper Blomqvist såldes till AC Milan för 20 miljoner kronor. Tack vare den SM-guldet 1996 fick IFK återigen chansen att i Champions League 1997. Motståndet i gruppen visade sig dock vara för svårt för ett storlag på dekis då man åkte ut mot Bayern München, Besiktas och PSG. Till gruppen hade IFK tagit sig igenom att slå ut Glasgow Rangers. Det blev återigen en besvikelse trots att man tog 6 poäng i den svåra gruppen efter seger hemma mot Besiktas och en seger borta mot Bayern Munchen med 1-0 efter ett märkligt självmål. Under sommaren såldes målkungen Andreas Andersson till Milan. Nyförvärven Johnny Ekström och Robert Andersson lyckades inte fylla tomrummet efter Andreas och IFK slutade "bara" tvåa efter Halmstad.
Inför säsongen 1997 hade IFK i stort sett inte gjort några förstärkningar medan man trodde att man lärt sig av misstagen inför 1998. Profilerna Stefan Lindqvist och Thomas Ravelli lämnade klubben. Klubben värvade Joakim Persson, Stefan Bärlin, Dick Last, Andreas Hermansson och Christian Karlsson för 32 miljoner, en väldigt stor del av de miljoner som IFK spelat in under Champions League-åren. På papperet såg truppen bra ut, men på plan gick det riktigt dåligt. Efter 7 matcher låg laget på nedflyttningsplats och tränaren Jingblad fick nog och avgick. Han ersattes av Reine Almkvist och klubben köpte dessutom hem Håkan Mild och Bengt Andersson. Laget spelade upp sig lite men kom bara på åttonde plats i allsvenskan, ett stort fiasko. I UEFA-cupen hade man heller ingen framgång. Efter att ha slagit ut Union Luxemburg åkte man ut mot turkiska Besiktas Problemen blev allt fler och fler. De nya spelarna krävde för höga löner. IFK gick kraftigt back ekonomiskt och anfallaren Stefan Pettersson blev långtidsskadad och fick avsluta sin karriär. Teddy Lucic blev klubbens första bosmanfall.
Under 1999 gjordes försök att banta den stora truppen och få stopp på de höga lönerna. Norrmännen Steinar Pedersen och Jon-Inge Höiland skulle täta försvaret och talangerna Patrik "Långås Andersson och Jonas Lundén skulle få igång offensiven. Det hade dock ingen större effekt utan blåvitt inledde lika illa som föregående år. Rene Almqivst avgick under sommaren och Stefan Lundin tog över. Under Lundin skärpte sig laget och efter att ha vunnit 9 av 10 matcher närmade man sig faktiskt toppen. Men efter att ha förlorat de 4 sista matcherna slutade man sexa i Allsvenskan 1999. En liten tröst var finalplatsen i svenska cupen. Finalen förlorades visserligen mot AIK men då AIK var regerande svenska mästare fick IFK spela UEFA-cupen. Efter att ha slagit ut irländska Cork och polska Lech Poznan var man dock chanslösa mot AS Roma. Liksom 80-talet slutade decenniet men liten besk eftersmak.
[redigera] 2000-talets början
Klubbens nedräkning mot 100-årsjubiléet började år 2000, då det bara var fyra år kvar. 2000-talet började med en mycket ung och intressant trupp. Klubben värvade spelartrion Gustaf Andersson, Tomas Rosenqvist och Mikael Sandklef från lokalkonkurrenten Västra Frölunda IF. Nyförvärven gjorde succé och IFK låg i toppen av allsvenskan under sommaren. Men efter att vänsterbacken Stefan Landberg skadades och tvingades avsluta sin karriär gick det trögare och laget tappade kontakten med toppen. Säsongen slutade med en fjärde plats.
2001 kompletterades truppen med hemvändaren Pontus Kåmark och talangen Martin Ericsson. Juniorerna Fredrik Karlsson/Risp och Sebastian Johansson slog igenom och klubben ledde allsvenskan ibörjan av juni. Ett stort avbräck var dock att Håkan Mild skadade sig på våren. Utan Mild spelade laget mycket ojämnt och föll i tabellen. Mild gjorde comeback på hösten och blåvitt slogs om seriesegern med efter bortaförlusterna mot GIF Sundsvall och Helsingborg i de sista matcherna slutade säsongen med en ny fjärdeplats i den väldigt Stockholmsdominerade tabellen. 2001 gick det särskilt bra mot Malmö FF då Blåvitt vann borta med hela 6-0 på våren och hemma på hösten med 4-0, totalt 10-0 på MFF vilket är rekord i modern tid i inbördes allsvenska möten.
Inför 2002 var IFK för första gången på mycket länge inte en av förhandsfavoriterna till SM-guldet. Laget hade förlorat landslagsmittfältaren Håkan Mild klubben till FC Wimbledon utan att ha värvat något stort namn som ersättare. Laget började ändå bra men sedan kom olyckorna i klump. Pontus Kåmark och Peter "Erra" Eriksson tvingades lägga av på grund av skador. Gustaf Andersson förlängde inte sitt kontrakt och såldes till Helsingborg. Ersättarna Patric Andersson och Marino Rahmberg lyckades inte alls. Håkan Mild värvades hem igen men hade skadeproblem. Förlusterna kom en efter en och den slutliga förnedringen kom med 2-5-förlusten mot Öis inför 42 386 personer. Den 29 augusti 2002 avgick Lundin efter förlusten mot FC Zimbru i UEFA-cupen och ersattes av "guld"-Roger Gustafsson som tillfälligt hoppade in som tränare. I näst sista omgången vann Blåvitt borta mot Hammarby med 1-0 efter ett mål i slutminuterna av Patric Andersson vilket var ett oerhört viktigt mål, en eller noll poäng hade betytt att man varit under strecket inför den sista omgången där Kalmar FF väntade på hemmaplan. Blåvitt förlorade matchen med 0-2 och buades ut av sina egna fans. På grund av förlusten var det inte längre upp till Blåvitt själva om de skulle stanna kvar i Allsvenskan eller åka ur, nedflyttningskonkurrenten IFK från Norrköping hade vid seger i sin sista match gått förbi IFK i tabllen och tagit kvalplatsen. Det ville sig dock inte för IFK Norrköping som hade stolpe ut i matchen, till Göteborgkamraternas stora glädje. Kontraktet i Allsvenskan skulle säkras genom kval mot Västra Frölunda IF. Den första matchen slutade 1-1 på Ullevi och IFK vann returen på Gamla Ullevi med 2-0, båda målen gjorda av Jonas Henriksson.
Under vintern 2003/2004 lämnade Jon-Inge Høiland klubben. Ny tränare i IFK blev Bosse Johansson. Nya försärkningar kom med Hans Blomqvist, Mamadou Diallo "Big Mama" och Martin Crossa. Ingen av dessa tog någon ordinarie plats under säsongen och alla lämnade eller blev utlånade året efter. De som hjälpte klubben att lyfta sig var spelare som hade spelat i klubben i ett par år. 2003 prövades en rad sätt att spela och spelare prövades på olika positioner. Laget spelade ojämnt men vann många minnesvärdasegrar. Hans Blomqvist gjorde en fantastisk hemmadebut med två mål mot Malmö i 3-0 segern. Andra nämnvärda segrar var 5-2 seger inför dryga 40 000 åskådare på Ullevi mot ÖIS den 27 maj och 1-0 segern hemma mot Djurgårdens IF. Klubben slutade sjua men det fanns potential till mer.
[redigera] Hundraårsjubiléet
2004 köpte IFK in George Mourad och två andra spelare av hög allsvensk klass: Niclas Alexandersson, då 68 landskamper för Sverige, samt Allsvenskans skyttekung 2002, Peter Ijeh. Det märktes att klubben satsade inför sitt 100-årsjubileum. Man fick dock ett tungt avbräck under vintern, Martin Ericsson, som vann assistligan 2003 och gjorde 7 mål från sin mittfältsposition, lämnade klubben. Blåvitt öppnade säsongen knackigt och i premiären fick man bara 0-0 mot Kalmar. Under hela våren och i början på sommaren stämde inte Blåvitts spel till 100% men man tog poängen som krävdes för att vara med i toppen. Dessutom hade laget små bekymmer med målskyttet. Peter Ijeh såg inte ut att bli den succévärvning som klubben hoppades. Under sommaren låg IFK i mittenskiktet av tabellen men sedan släppte det. Ijeh började göra mål och anfallskollegan George Mourad, som värvats från Västra Frölunda, slog igenom. IFK vann 7 raka segrar i allsvenskan vilket var tangerat klubbrekord och var med guldstriden. I jubileumsmatchen på Nya Ullevi mot Djurgården fylldes halva Ullevi och såg IFK vinna mot Djurgården med 2-0. Två matcher från slutet ledde IFK Göteborg Allsvenskan tillsammans med Malmö och Halmstad. Ett spännande avslut på säsongen väntade då lagets två sista matcher var just Malmö hemma och Halmstad borta. Efter förlust hemma mot Malmö inför hela 39 000 personer på Nya Ullevi (1-2) och oavgjort på Örjans Vall (1-1) så slutade Blåvitt trea. IFK var tillbaka i toppen, men hade ännu inte vunnit Allsvenskan sen 1996. Efter Allsvenskans slut spelade IFK Svenska cupen-final mot Djurgården, som man förlorade (1-3). Efter 2004 lämnade Bosse Johansson klubben och laget behövde en ny tränare. Efter spekulationer i media om bland annat Torbjörn Nilsson föll valet till slut på norrmannen Arne Erlandsen från Lillestrøm SK.
[redigera] Två steg fram och ett tillbaka
Säsongen 2004 blev en relativt stor framgång för klubben. Före 2005 värvades Adam Johansson, John Alvbåge och Stefan Selakovic, som hemvändande proffs från Nederländerna.
Dessförinnan hade IFK Göteborg spelat i nystartade Royal League men förlorat finalen mot FC Köpenhamn efter 13 straffsparksomgångar. John Alvbåge blev snabbt missnöjd med bristen på speltid och gick till Danmark under sommaren. Även Fredrik Risp och Sebastian Johansson lämnade klubben, båda för klubbar i Turkiet. Under sommaren 2005 lämnade fyra stycken högklassiga allsvenska fotbollsspelare klubben och man lyckades inte hitta några ersättare. Enda alternativet var egna talanger från klubbens ungdomslag. Oscar Wendt, Karl Svensson, Mattias Bjärsmyr, Pontus Wernbloom, Andres Vasquez och bröderna Jonatan Berg och Marcus Berg var den "nya generationen" som tog över efter alla spelare som var skadade och lämnade klubben.
IFK ångade på i Allsvenskan med en skadedrabbad trupp. Djurgården drog ifrån i tabellen och ett lag hängde på, IFK Göteborg. Djurgården och IFK möttes i slutomgångarna och ännu en gång fylldes Nya Ullevi för att se guldstriden i Alllsvenskan. DIF vann matchen med 3-1; till slut vann Djurgården allsvenskan och IFK Göteborg kom tvåa.
På hösten hade klubben blivit anklagad för skattebrott. Mats Persson och Peter Ijeh hämtades av polis för förhör. Anklagelserna gällde Peter Ijehs och Stefan Selakovic övergångar till klubben. Denna händelse döpted av tidningarna till "IFK Göteborgs omtalade skatteaffärer". Detta gjorde att dåvarande ordförande Bengt Halse, sportchefen Mats Persson och kassören Janne "Plånbok" Nilsson, avgick. Peter Ijeh krävde att få lämna laget och såldes till FC Köpenhamn. Detta var en katastrof för klubben som satsade på guld säsongen 2006. Klubben fick också böta 13 miljoner kronor men lyckades undgå nedflyttning till skillnad från Örebro SK som också flyttats ner på andra meriter än de som gjordes på fotbollsplanen.
Stig Lundström blev sedan klubbens nya ordförande. Gamla storspelaren Håkan Mild tackade för sig och blev hyllad under sin sista match mot norska Lyn i Royal League. Mild blev efter detta sportchef för klubben.
Under vintern försökte Blåvitt förstärka truppen. Under vintern värvades Magnus Kihlberg, Thomas Olsson, Ali Gerba och Jonas Wallerstedt. De två förstnämda kom i stort sett gratis till klubben men kanadensaren Gerba kostade hela tre miljoner kronor. Klubben spelade inget vidare under försäsongen och åkte ut i Royal League mot Lilleström.
I säsongens första match på Nya Ullevi spelade laget 0-0 mot Öster vilket påföljdes av ett par förluster och oavgjorda resultat. Under sommaren spelade laget tre raka derbyn mot GAIS, ÖIS och Häcken; IFK vann samtliga och placerade sig högt upp i tabellen. Efter VM-uppehållet avgick Arne Erlandsen. Orsaken sades vara att Erlandsen ville köpa in några rutinerade spelare till guldstriden, men det var emot klubbens vilja. Klubben skulle satsa på de egna talanger man fått fram under 2005 och var inte beredda att värva mitt under pågående säsong. Den assisterande tränaren Kjell Petersson tog över.
Under sommaren försvann två stycken klasspelare. Karl Svensson, som överraskande kom med i Lagerbäcks VM-trupp, gick till Glasgow Rangers. Summan hölls hemlig men Håkan Mild såg besviken ut när han sa att den nyblivne landslagsbacken hade en klasul i kontraktet som gjorde att han fick lämna om han fick ett proffsanbud. Även Oscar Wendt lämnade klubben, till FC Köptenhamn för 8 miljoner. Klubben hade nu förlorat fyra stycken högklassiga försvarsspelare under två år, Mikael Antonsson, Karl Svensson, Fredrik Risp och Oscar Wendt. Klubbens backlinje bestod istället av Mattias Bjärsmyr, Hjalmar Jonsson, Magnus 'Ölme' Johansson och Adam Johansson. Dessutom var Dennis Jonsson skadad. Detta var spelare som tidgare varit reserver i laget.
För att lappa ihop försvaret lånades sydamerikanerna Alejandro Lago och José Shaffer in. Ingen av dessa gjorde någon stor succé, snarare tvärtom. Under Petterssons ledning vann laget i sin första match som huvudansvarig med 4-1 mot Petterssons gamla lag Häcken.
Klubben förlorade ett derby mot ÖIS och spelade 0-0 mot GAIS. IFK visade kämparglöd och vände 1-2 till 3-2 mot Djurgården. Men efter 0-3 mot Kalmar hemma och den stora förnedringen, 0-4 borta mot AIK skickades Blåvitt bort från toppen. Därefter förlorade det sargade laget med 1-2 mot Malmö och avslutade 0-0 mot Halmstad. Laget slutade till slut på åttonde plats i Allsvenskan 2006.
[redigera] 2007
2007 års trupp innehöll spelare som Niclas Alexandersson och Pontus Wernbloom. Även Stefan Selakovic, som vunnit skytteligan för Halmstads BK, och spelat i SC Heerenveen i Nederländerna i några år, spelar i IFK Göteborg. Stefan Selakovic var misstänkt för skattebrott, men friades av Göteborgs Tingsrätt. Fallet överklagades dock. IFK Göteborg gjorde inför säsongen 2007 klart med en ny tränartrio. Jonas Olsson och Stefan Rehn, med 239 respektive 268 a-lagsmatcher i IFK Göteborg kommer att dela på huvudansvaret och backas upp av Teddy Olausson (kommer från Floda). 2007 började trögt med bara en seger på de 4 första matcherna men i bortamatchen mot Örebro SK lossnade det. IFK Göteborg vann med 4-0 och Andres Vasquez gjorde ett riktigt drömmål. Under våren blommade talangen Marcus Berg ut och blev den målskytt många längtade efter. I augusti såldes han för över 30 miljoner kronor till den holländska klubben FC Groningen. Många trodde att laget sålde SM-guldet vid det tillfället med då steg den tidigare petade mittfältaren Pontus Wernbloom fram i den nya rollen som anfallare och blev lagets nya målskytt. Laget provade även 15-årige Nicklas Bärkroth som anfallare i hemmamatchen mot IF Brommapojkarna. Bärkroth blev därmed allsvenskans yngste spelare genom tiderna. Man vann de 5 sista matcherna och vann allsvenskan igen, och blev svenska mästare för första gången sedan 1996. I sista hemmamatchen mot Trelleborgs FF kom 41471 åskådare trots ösregn och kyla. Med ett publiksnitt på 15797 fick man det högsta allsvenska publiksnittet sedan 1970-talet.
I Svenska cupen gjorde IFK Göteborg även en bra insats och gick till final efter segrar mot Ängelholm, Ljungby, Gefle IF, Mjällby AIF och Landskrona BOIS. Finalen förlorades dock borta mot Kalmar FF med 3-0.
[redigera] 2008
Inför 2008 lade Magnus "Ölme" Johansson och Bengt Andersson av sina fotbollskarriärer på elit nivå. Andres Vasquez lämnade klubben för FC Zürich. George Mourad till Willem II och Ali Gerba till Ingolstadt . Klubben värvade Niclas Carlsson från AIK och Daniel Alexandersson (bror till Niclas Alexandersson) från IF Elfsborg. Bengt Andersson efterträdare blir Kim Christensen från FC Nordsjaelland
IFK Göteborg vinner över Kalmar FF med 3-1 i Supercupen 23 mars 2008.
[redigera] Tabellplaceringar 1924/1925-2007
| De första gulden Placering i Division 1 1920-talet |
||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 1908 | 1910 | 1918 | 1924/1925 | 1925/1926 | 1926/1927 | 1927/1928 | 1928/1929 | 1929/1930 | |
| 1 | IFK | IFK | IFK | |||||||
| 2 |  |
|
|
|||||||
| 3 | |
|
||||||||
| 4 | |
|||||||||
| 5 | ||||||||||
| 6 | ||||||||||
| 7 | ||||||||||
| 8 | ||||||||||
| 9 | ||||||||||
| 10 | ||||||||||
| 11 | ||||||||||
| 12 | ||||||||||
Division I bildades 1924/25, dessförinnan avgjordes mästerskapet genom utslagningsturneringar.
Divisionen fick så sin SM-status först 1930/1931, och GAIS var Sveriges första lag att 1931 vinna divisionen.
| Placering Division 1 1930-talet | ||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 1930/1931 | 1931/1932 | 1932/1933 | 1933/1934 | 1934/1935 | 1935/1936 | 1936/1937 | 1937/1938 | 1938/1939 | 1939/1940 |
| 1 | IFK | |||||||||
| 2 | |
|||||||||
| 3 | |
|
|
|||||||
| 4 | |
|
||||||||
| 5 | ||||||||||
| 6 | ||||||||||
| 7 | |
|||||||||
| 8 | ||||||||||
| 9 | ||||||||||
| 10 | ||||||||||
| 11 | |
|||||||||
| 12 | ||||||||||
| Placering i Division 1 1940-talet | ||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 1940/1941 | 1941/1942 | 1942/1943 | 1943/1944 | 1944/1945 | 1945/1946 | 1946/1947 | 1947/1948 | 1948/1949 | 1949/1950 |
| 1 | IFK | |||||||||
| 2 | ||||||||||
| 3 | |
|||||||||
| 4 | |
|||||||||
| 5 | |
|
|
|||||||
| 6 | |
|
||||||||
| 7 | ||||||||||
| 8 | |
|||||||||
| 9 | ||||||||||
| 10 | ||||||||||
| 11 | |
|||||||||
| 12 | ||||||||||
| Placering i Division 1 1950-talet | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 1950/1951 | 1951/1952 | 1952/1953 | 1953/1954 | 1954/1955 | 1955/1956 | 1956/1957 | 1957/1958 | 1959 |
| 1 | IFK | ||||||||
| 2 | |||||||||
| 3 | |
||||||||
| 4 | |
||||||||
| 5 | |||||||||
| 6 | |
||||||||
| 7 | |||||||||
| 8 | |
||||||||
| 9 | |
|
|
||||||
| 10 | |||||||||
| 11 | |||||||||
| 12 | |||||||||
| Placering i Division 1 1960-talet | ||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 1960 | 1961 | 1962 | 1963 | 1964 | 1965 | 1966 | 1967 | 1968 | 1969 |
| 1 | IFK | |||||||||
| 2 | ||||||||||
| 3 | |
|
||||||||
| 4 | |
|||||||||
| 5 | |
|
||||||||
| 6 | ||||||||||
| 7 | ||||||||||
| 8 | |
|||||||||
| 9 | |
|
|
|||||||
| 10 | ||||||||||
| 11 | ||||||||||
| 12 | ||||||||||
| Placering i Division 1 1970-talet | ||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 1970 | 1971 | 1972 | 1973 | 1974 | 1975 | 1976 | 1977 | 1978 | 1979 |
| 1 | ||||||||||
| 2 | |
|||||||||
| 3 | |
|||||||||
| 4 | ||||||||||
| 5 | ||||||||||
| 6 | |
|||||||||
| 7 | ||||||||||
| 8 | ||||||||||
| 9 | ||||||||||
| 10 | ||||||||||
| 11 | |
|||||||||
| 12 | ||||||||||
| OBS | 5:a i Division II |
|
||||||||
1974 hamnade IFK Göteborg på 5:e plats i Division II, klubbens sämsta placering någonsin.
| Placering i allsvenskan 1980-talet | ||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 1980 | 1981 | 1982 | 1983 | 1984 | 1985 | 1986 | 1987 | 1988 | 1989 |
| 1 | IFK | IFK | IFK | IFK | ||||||
| 2 | |
|
|
|
||||||
| 3 | |
|
||||||||
| 4 | ||||||||||
| 5 | ||||||||||
| 6 | ||||||||||
| 7 | |
|||||||||
| 8 | ||||||||||
| 9 | ||||||||||
| 10 | ||||||||||
| 11 | ||||||||||
| 12 | ||||||||||
| 13 | ||||||||||
| 14 | ||||||||||
1987 slutade man efter full omgång 3:a efter MFF som slutade 1:a, men efter final mot MFF i slutspelet blev man mästare.
1987 bytte även Division 1 namn till den mer kända Allsvenskan.{källa behövs}
| Allsvensk placering 1990-talet | ||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 1990 | 1991 | 1992 | 1993 | 1994 | 1995 | 1996 | 1997 | 1998 | 1999 |
| 1 | IFK | IFK | IFK | IFK | IFK | IFK | ||||
| 2 | |
|||||||||
| 3 | ||||||||||
| 4 | ||||||||||
| 5 | ||||||||||
| 6 | |
|
||||||||
| 7 | ||||||||||
| 8 | |
|||||||||
| 9 | ||||||||||
| 10 | ||||||||||
| 11 | ||||||||||
| 12 | ||||||||||
| 13 | ||||||||||
| 14 | ||||||||||
| Allsvensk placering 2000-talet | ||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2005 | 2006 | 2007 | 2008 | 2009 |
| 1 | IFK | |||||||||
| 2 | |
|||||||||
| 3 | |
|||||||||
| 4 | |
|
||||||||
| 5 | ||||||||||
| 6 | ||||||||||
| 7 | |
|||||||||
| 8 | |
|||||||||
| 9 | ||||||||||
| 10 | ||||||||||
| 11 | ||||||||||
| 12 | |
|||||||||
| 13 | ||||||||||
| 14 | ||||||||||
| OBS | Kval VF | |||||||||
1:a plats, Guld: 18
2:a plats, Stora silver: 11
3:e plats, Lilla silver: 13
4:e plats, Brons: 8
[redigera] Svenska Cupen
Placeringar 1980-2007
| Placering i Svenska cupen 1980-talet | ||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 80/81 | 81/82 | 82/83 | 83/84 | 84/85 | 85/86 | 86/87 | 87/88 | 88/89 | 89/90 | ||||||||||||
| Seger | IFK | IFK | ||||||||||||||||||||
| Final | |
|||||||||||||||||||||
| Sämre | |
|
|
|
|
|
|
|||||||||||||||