Ian Fleming
| Ian Lancaster Fleming | |
 Ian Fleming som bronsbyst skulpterad av Anthony Smith. | |
| Född | 28 maj 1908 Mayfair, London, England |
|---|---|
| Död | 12 augusti 1964 (56 år) Canterbury, Kent |
| Yrke | författare |
| Nationalitet | engelsman |
| Språk | engelska |
| Verksam | 1953–1964 |
| Genrer | spionroman |
| Ämnen | James Bond |
| Noterbara verk | Kamrat mördare, Goldfinger |
| Make/maka | Anne Fleming (från 1952) |
| Partner | Monique Panchaud de Bottens[1][2] |
| Barn | Caspar Fleming (1952–1975) |
| Influenser | Sax Rohmer, Erskine Childers |
| Webbplats | http://www.ianfleming.com |
Ian Lancaster Fleming, född 28 maj 1908 i Mayfair, London, död 12 augusti 1964 i Canterbury, Kent (i en hjärtinfarkt), var en brittisk (engelsk) journalist och författare som främst är känd för att ha skapat James Bond. Det blev tolv romaner och två novellsamlingar om denne gentlemanna-agent. Dessutom har han skrivit barnboken Chitty Chitty Bang Bang.
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Ian Fleming var sonson till en mycket rik skotsk bankman, Robert Fleming, och son till officeren Valentine Fleming (1882–1917) som dog under första världskriget. Ian Fleming växte upp med sin mor Evelyn Fleming (1885–1964) och syskonen Peter (1907–1971), Richard (1910–1977), Michael (1913–1940) och Amaryllis (1925–1999), vars far var konstnären Augustus John. Fleming var kusin med skådespelaren Christopher Lee.
Han fick en klassiskt ståndsmässig utbildning vid Eton College och utmärkte sig där på sportarenan. En annan arena han utmärkte sig på var dock inte gängse på Eton, nämligen den amorösa; Fleming hade samma lust till kvinnor som sin Agent 007.[källa behövs]
Efter sina studier sökte han till militären där han inte passade in så väl. Före andra världskrigets utbrott tjänstgjorde han som journalist vid Reuter och bevakade bland annat en spionrättegång i Moskva. En inbjudan till en lunch med chefen för Royal Navys underrättelsetjänst John Henry Godfrey 1939 ledde till att han blev kommendörkapten och underrättelseofficer under andra världskriget. Fleming var dock själv aldrig verksam i fält, utan var stabsofficer och planeringsansvarig för olika operationer. Den amerikanska underrättelseorganisationen OSS fick många goda råd av Fleming då man startade sin verksamhet.[källa behövs] OSS blev grunden till dagens CIA. Det var också under sin tid i OSS som han först började slipa på en idé som så småningom blev James Bond-böckerna.
James Bond[redigera | redigera wikitext]
Flemings semestrar i huset Goldeneye på Jamaica var sysslolösa (bortsett från umgänget med de andra Londoncelebriteter som semestrade där, bland andra Noel Coward). Fleming satte därför i gång att skriva romaner. År 1953 ser James Bond dagens ljus i Casino Royale och sedan rullar det bara på med ungefär en bok om året. James Bond är i mångt och mycket Ian Fleming själv. Även om Bonds uppdrag är fiktiva finns stoff i böckerna från Flemings egen tid som hemlig agent och spion. Ian Fleming ledde en hemlig grupp på 200 officerare under andra världskriget och lärde då känna Patrick Dalzel-Job. Dalzel-Job var en agent som hade svårt att lyda order men var språkbegåvad och en riktig hjälte. Han kunde spränga krigsfartyg, manövrera miniubåtar och åka skidor baklänges. Patrick Dalzel-Job var själv författare men läste aldrig böckerna om James Bond. Han avled 2003. En annan förebild för James Bond var Fitzroy Maclean, en skotsk soldat, diplomat och författare.
Den överklassbakgrund som Fleming hade och den koloniala tidsanda som han vuxit upp under märks ibland tydligt i till exempel hans beskrivning av kvinnor och mörkhyade. Först var Fleming emot att Sean Connery skulle gestalta James Bond eftersom Connery kom från ett fattigt arbetarhem i Skottland och dessutom inte hade gått på Eton. Fleming hade hellre sett till exempel sin kusin, Christopher Lee, i huvudrollen. (Lee skulle dock senare få rollen som Bondskurken Francisco Scaramanga.) Efter den första filmen, Agent 007 med rätt att döda (1962), var dock Fleming så imponerad av Sean Connery att han lät James Bonds rötter förläggas till Skottland och få delar av sin utbildning på Fettes College, en internatskola i Edinburgh.
Efter flera turer kring rättigheterna till romanen Åskbollen (se vidare om upphovsrätten till romanen Åskbollen och filmen med samma namn) och efter ett alltför vidlyftigt leverne blev Flemings hälsa allt sämre. Under konvalescensen från en hjärtattack skrev han barnboken Chitty Chitty Bang Bang. Men krafterna tröt snart och vid 56 års ålder dog han i ännu en hjärtattack.
Ian Flemings fru sedan 1952, Anne Geraldine Mary Charteris, hatade James Bond och ansåg att det enda den figuren gjort var att ha ihjäl hennes make. Sonen Caspar Robert tog sitt liv 1975, vid 23 års ålder, och Anne dog i cancer 1981, 68 år gammal.
Bondböcker efter Fleming[redigera | redigera wikitext]
Efter Flemings död har andra författare fortsatt skriva om James Bond. Kingsley Amis skrev under pseudonymen Robert Markham boken Colonel Sun (1968). Mellan åren 1981 och 1996 skrev John Gardner 16 böcker. Sedan har Raymond Benson skrivit tolv böcker om Bond, Charlie Higson skrivit sju om den unge Bond, och 2010 annonserades att Jeffery Deaver kommer att skriva åtminstone en bok.[3]
Filmer om Fleming[redigera | redigera wikitext]
Fleming har gestaltats på film två gånger: dels i filmen Goldeneye (1989) med Charles Dance i huvudrollen, dels året efter i En spions historia med Jason Connery (Sean Connerys son) som Fleming.
Bibliografi[redigera | redigera wikitext]
- James Bond-böcker
- Casino Royale (översättning Carl Sundell, Bonnier, 1955) (Casino Royale, 1953)
- Leva och låta dö (översättning Carl Sundell, Bonnier, 1956) (Live And Let Die, 1954)
- Attentat (översättning Torsten Blomkvist, Bonnier, 1957) (Moonraker, 1955)
- Döden spelar falskt (översättning Torsten Blomkvist, Bonnier, 1956) (även utg. som Diamantfeber 1973) (Diamonds Are Forever, 1956)
- Kamrat Mördare (översättning Lars Hansson, Bonnier, 1957) (även utg. som Agent 007 ser rött 1973) (From Russia With Love, 1957)
- Döden på Jamaica (översättning Gun Bergstedt, Bonnier, 1958) (även utg. som Dr. No 1979) (Doctor No, 1958)
- Goldfinger (översättning Sven Bergström, Bonnier, 1960) (Goldfinger, 1959)
- Ur dödlig synvinkel (översättning Sven Granath, Bonnier, 1966) (For Your Eyes Only, 1960, noveller)
- Åskbollen (översättning Mons Mossner, Bonnier, 1962) (Thunderball, 1961)
- 007 – Älskade spion (översättning Sven Granath, Bonnier, 1965) (The Spy Who Loved Me, 1962)
- I Hennes Majestäts hemliga tjänst (översättning Sven Granath, Bonnier, 1965) (On Her Majesty's Secret Service, 1963)
- Man lever bara två gånger (översättning Mons Mossner, Bonnier, 1964) (You Only Live Twice, 1964)
- Mannen med den gyllene pistolen (översättning Mons Mossner, Bonnier, 1965) (The Man With The Golden Gun, 1965)
- Octopussy (översättning Birgitta Hammar, Bonnier, 1966) (Octopussy And The Living Daylights, 1966, noveller)
- Övriga böcker
- The Diamond Smugglers (1957)
- Thrilling Cities (1963) (Laddade metropoler, översättning Sture Biurström, Geber, 1965)
- Chitty Chitty Bang Bang (barnbok, 1964) (Chitty-chitty-bang-bang: den magiska bilen, översättning Per Kellberg, Bonniers, 1966)
- Ian Fleming introduces Jamaica
Biografier över Fleming[redigera | redigera wikitext]
- The life of Ian Fleming av John Pearson (1966)
- Ian Fleming: The Man Behind James Bond av Andrew Lycett (1996)
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ läs online, www.ianfleming.com , läst: 21 januari 2023.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.ianfleming.com , läst: 21 januari 2023, ”Fleming was inspired to write about many interesting characters from his real life, from naming Bond’s mother Monique after a former fiancée, [...]”.[källa från Wikidata]
- ^ ”Never Say Never: Jeffery Deaver to Write New James Bond Novel”. New York Times. http://artsbeat.blogs.nytimes.com/2010/05/27/never-say-never-jeffery-deaver-to-write-new-james-bond-novel/. Läst 29 maj 2010.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
|