Ian Smith

För skådespelaren med samma namn, se Ian Smith (skådespelare)

Ian Smith
Rhodesias premiärminister Sydrhodesia 1964-1965 Rhodesia 1965-1970 Republiken Rhodesia 1970-1979
Ämbetsperiod 16 april 1964–1 juni 1979
Monark	Elizabeth II (1965–1970)
President	Clifford Dupont (1970–1976) John Wrathall (1976–1978) Henry Everard (1978-1979)
Företrädare	Winston Field
Efterträdare	Abel Muzorewa
Född	8 april 1919 Selukwe, Sydrhodesia
Död	20 november 2007 (88 år) Kapstaden, Sydafrika
Födelsenamn	Ian Douglas Smith
Politiskt parti	Rhodesiska fronten
Maka	Janet Watt (1948-1994)

Ian Douglas Smith, född 8 april 1919 i Shurugwi, Zimbabwe (dåvarande Selukwe, Sydrhodesia), död 20 november 2007 i Kapstaden, Sydafrika, var en rhodesisk-zimbabwisk politiker (Rhodesiska fronten), parlamentsledamot från 1948, premiärminister i den brittiska kolonin Sydrhodesia från 16 april 1964 tills kolonin utropade ensidig självständighet 11 november 1965 och därefter i det självständiga Rhodesia till sin avgång 1 juni 1979 till förmån för den svarte nationalistledaren Abel Muzorewa, som till följd av förhandlingar med den svarta oppositionen valts i allmänna val. Smith kvarstod i det zimbabwiska parlamentet till 1987.

Rhodesiska fronten

Smiths far John Douglas Smith var skotte och invandrade i slutet av 1800-talet till Sydrhodesia där han var verksam som farmare. Trots ett djupgående sportintresse typiskt för vita rhodesier kunde Smith antas vid Rhodesuniversitetet 1938, men avbröt sina studier för att anmäla sig till flygvapnet. Han ådrog sig under en flygolycka i Egypten 1943 ansiktsskador som trots plastikkirurgi skulle lämna livslånga ärr och tvingades sedan hans flygplan skjutits ner över Podalen 1944 vandra i strumplästen i flera veckor genom snön innan han nådde allierat territorium. Efter kriget återvände han till Afrika för att efter examen köpa en farm utanför Selukwe, som han snabbt förvandlade till ett framgångsrikt företag.

Med sin dubbla bakgrund som känd krigshjälte och framgångsrik affärsman valdes Smith, endast 29 år gammal till parlamentet 1948 för det högerorienterade Liberal Party. Rhodesisk politik under 1950-talet centrerade kring den socialdemokratiske Garfield Todd, som utöver sociala skyddsnät för vita även ägnade tid och resurser till förbättrade möjligheter och bostäder för landets svarta majoritet. Kulmen på denna utveckling blev en ny grundlag 1961, som bedömde svarta och vita lika utifrån politisk representation, medan de förmögenhets- och utbildningskrav som fanns klart favoriserade de vita. När det nya partiet Rhodesiska fronten grundades 1962 i protest mot reformerna, som bland annat innebar att mindre välbärgade vita i praktiken stod utan representation, var Smith delgrundare och en av partiets ihärdigaste förkämpar. Efter grundaren Winston Fields avgång som parti- och regeringschef 1964 valdes Smith, återigen rekordung till kolonin Sydrhodesias premiärminister. Konflikten med Harold Wilsons Labourregering, med avkolonisering högt på programmet ledde till omfattande kritik av den s.k. NIBMA-linjen, No Independence before Majority Rule, vilket RF och majoriteten av Rhodesias vita ville lösa genom ensidig frigörelse från Storbritannien. 11 november 1965 proklamerade därför Smith ensidigt landets självständighet från Storbritannien under namnet "Rhodesia", genom 1969 års grundlag Republiken Rhodesia (Republic of Rhodesia).

Smith befäster sin makt

Smiths regim fördömdes av bland annat FN och betraktades av omvärlden, inklusive Storbritannien (som fortsatt hänvisade till landet som "Sydrhodesia"), och den inhemska svarta oppositionen som illegal. Smiths styre grundade sig inte på demokratiska val med lika villkor för hela befolkningen och den självständiga Rhodesia hade skapats ensidigt av landets vita minoritetsregering. Likväl upprätthöll Smith sitt regemente med orubblighet och ihärdighet. Ekonomin förblev länge stark och jordbruket effektivt trots att Rhodesia inte erkändes av något land i världen, även om regimen erhöll stöd av Antonio de Oliveira Salazars Portugal och apartheidregimens Sydafrika. Ingen FN-medlem erkände någonsin Rhodesia, även om landet behöll ambassader i bland annat Storbritannien, Sydafrika, Portugal och USA. President Nixon stadfäste att USA "under inga omständigheter" skulle erkänna Rhodesia som självständigt.

Sedan förhandlingar med Wilsons regering kollapsat i slutet av 1960-talet accepterade Smith en mer fördelaktig överenskommelse med Wilsons efterträdare Edward Heath 1971, som under en lång period skulle ha garanterat vita rhodesier makten över ett övergångsstyre och reservera hälften av landets jord till vita farmare (vid en tidpunkt då vita utgjorde inte ens en tiondel så stor andel av befolkningen) vilket emellertid tillbakadrogs efter protester nästa år. Förhandlingar ersattes därmed med inhemsk gerillakamp från ZIPRA (med stöd från Sovjet och baser i Zambia) och ZANLA (med stöd från Kina och baser i Moçambique). Medan ingendera organisation kunde hota Smiths styre genom en militär seger så ledde "Bushkriget" till omfattande vit emigration samtidigt som försvarsutgifterna eskalerade (till nära hälften av nationalbudgeten i slutet av 1970-talet), vilket undergrävde regimens ställning i förlängningen.

Den 6 juni 1969 anordnade Smiths regering en folkomröstning som laglig sköld för att ytterligare förstärka den vita minoritetens grepp om Rhodesia. Valet gällde Rhodesias utropande till republik samt konstitutionella ändringar. Av de 4,5 miljoner färgade invånarna fick endast omkring 9 000 delta i valet; av de 90 000 väljarna var alltså 81 000 vita. Resultatet blev att 73 procent röstade för republik, vilket även innebar en ny grundlag som införde ett segregerat tvåkammarparlament med 50 mandat för vita medan svarta fick nöja sig med åtta "egna" mandat (med ytterligare åtta till ett fåtal afrikanska stamhövdingar). 1962 års grundlag, som varit en av anledningarna till frontens grundande, var formellt baserade på icke-rasistiska kriterier som utbildning, inkomst och egendomar, vilka i praktiken utestängde svarta på ett motsvarande sätt, men även innebar att ett fåtal vita fick nöja sig med att rösta till de få platser som var reserverade för fattigare, i huvudsak svarta väljare.

Det sista parlamentsvalet i Rhodesia 31 augusti 1977 blev en stor triumf för Smith. Rhodesiska fronten fick alla de 50 vita platserna i det 66 medlemmar starka parlamentet. De övriga 16 platserna gick till olika svarta grupperingar, varav ingen representerade RF. Proportionerna svarta/vita i Rhodesia var då 20:1 (idag 200:1).

Övergångsregimen

Smith håller tal vid en middag 1990, stående mellan de brittiska parlamentsledamöterna Nicholas och Ann Winterton.

1977 slöts en överenskommelse som ledde till en övergångsregering som följdes av en samlingsregering ledd av den moderata svarta biskopen och nationalistledaren Abel Muzorewa, sedan Muzorewas parti UANC vunnit absolut majoritet (51 mandat av 100) i landets första allmänna val. Rhodesiska Fronten fick 28 mandat och Smith kvarstod i regeringen som minister utan portfölj (han hade utan framgång krävt posten som försvarsminister för att behålla sitt grepp om de väpnade styrkorna), ett huvudskäl till att regeringen trots sitt majoritetsstöd inte erkändes av gerillaledarna Joshua Nkomo och Robert Mugabe, som såg sig snuvade på makten. I juni 1979 avgick Smith som premiärminister till förmån för Abel Muzorewa, och landet började benämnas Zimbabwe-Rhodesia i officiella sammanhang. Nkomos och Mugabes "Patriotiska Front" valde emellertid att förkasta resultatet och fortsatte kampen. Efter förhandlingar i London återupprättades Sydrhodesia formellt i december 1979, då Muzorewas regering insåg det ohållbara i situationen och valde avgå. Efter nyval utropades landet slutligen som självständigt, nu som Republiken Zimbabwe i april 1980 med Robert Mugabe som premiärminister. Mugabes parti ZANU hade inför nyvalen lagt ner vapen och vann en stor seger med 57 av 100 mandat. Fronten vann de 20 mandat som i förhandlingarna reserverats åt vita väljare och Smith kvarstod i parlamentet även efter 1985 års val, då hade RF döpts om till CAZ (Conservative Alliance of Zimbabwe), och från 1986 tilläts även svarta medlemmar.

Efter maktövertagandet

I motsats till en majoritet av vita zimbabwier valde Smith att stanna kvar i landet. Han suspenderades från parlamentet i april 1987, då Mugabe, nu även statschef lät avskaffa de 20 platser som enligt Lancaster House-överenskommelsen reserverats i tio år för vita, och i maj samma år avgick han som ledare för CAZ. Efter den ekonomiska kollapsen i Zimbabwe sedan sent 1990-tal valde han att bosätta sig hos sin styvdotter i Kapstaden i Sydafrika, där han fortsatte sin kritik mot Mugabes regim som enligt honom förstörde landet med sin politik riktad mot vita farmare. Han vidhöll i en intervju två månader före sin död 2007 att den stora majoriteten av Rhodesias befolkning kunnat åtnjuta en högre levnadsstandard under hans styre än under Mugabes regim.