Identitetspolitik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper. Exempel på sådana samhällsgrupper är sådana som baseras på ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby. Samtliga medlemmar av sådana grupper ägnar sig inte nödvändigtvis åt identitetspolitik.

Termen identitetspolitik och rörelser som förknippas med den, uppkom under slutet av 1900-talet. Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik.[1] Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitiken. Minoriteters influens är ett slags social influens som äger rum när majoriteten påverkas att erkänna minoriteters trosuppfattningar och beteenden. Till skillnad från andra influenser innefattar detta en personlig förändring av den egna åsikten, vilket kallas konvertering.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Termen identitetspolitik har använts sedan ungefär 1960-talet. Ett syfte med identitetspolitiken har varit att ge röst åt dem som känner sig förtryckta och därför inte ansett sig sig kunna uttrycka ett upplevt förtryck - en process av medvetandegörande som skiljer identitetspolitiken från den liberala uppfattningen att politik bedrivs av egenintresse.

Identitetspolitik är ett fenomen som uppstod först i de radikala utkanterna av demokratiska samhällen i vilka mänskliga rättigheter erkänns. Termen används sällan för motståndsrörelser i enpartistater eller diktaturer. De ingående delarna av identitetspolitiken kan sägas ha funnits i de allra tidigaste uttrycken för feminism, etniska rörelser och gayrörelsen. Formellt sett kan det till och med härledas till Karl Marx uppfattningar om klasser som medvetandegörs om sig själv och därmed utvecklar en klassmedvetenhet.

Klassidentitetspolitik beskrevs första gången kortfattat i en artikel av L. A. Kauffman, vilken spårade dess ursprung till Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC), en organisation som kämpade för medborgerliga rättigheter i USA under tidigt 1960-tal.[2] Fastän SNCC skapade många av dess grundläggande principer, och flertaliga black power-grupper vidareutvecklade dem, fann de uppenbarligen inget behov av att också skapa en benämning för fenomenet. Snarare uppstod termen när utomstående grupper - och då särskilt ras- och etnicitetsspecifika kvinnosaksgrupper, i synnerhet black feminism - började anta handlingssättet under senare delen av 1960-talet. Spår av identietspolitik kan också återfinnas i gayrörelsens tidigaste skrifter som till exempel Dennis Altmans Homosexual: Liberation/Oppression ( 1971),[3][4] Jeffrey Weeks Coming Out:Homosexual Politics in Britain from the Nineteenth Century to the Present (1977), och [5] Ken Plummers The Making of the Modern Homosexual (1981). Ett av de äldsta skriftliga beläggen för identitetspolitik kan återfinnas i Combahee River Collective Statement i april 1977, sedermera omtryckt i många antologier,[6] och Barbara Smith och Combahee River Collective har givits äran för att ha myntat termen vilken de definierade som "en politik som växte fram ur vårt gemensamma material av erfarenheter såsom svarta kvinnor".[7] Vissa grupper har kombinerat identitetspolitik med marxismens klassanalys och klassmedvetenhet - det mest anmärkningsvärda exemplet är Svarta pantrarna - men detta är inte nödvändigtvis kännetecknande för fenomenet. Ett annat exempel är MOVE som blandar svart nationalism med anarkoprimitivism (en radikal form av grön ideologi som grundas på idén att civilisationen är ett förtryckande instrument varför man borde återgå till jägar-samlar-samhälle) och är relaterad till neoluddismen.

Under 1980-talet blev identitetspolitiken mycket framträdande och allierade sig med nya samhällsorienterade aktivistgrupper.[8]

Debatt och kritik[redigera | redigera wikitext]

Rörelsens kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Diverse rörelser har i efterhand tillskrivits benämningen, trots att de verkat långt före termen identitetspolitik myntades. Historikern Arthur M. Schlesinger diskuterade utförligt identitetspolitik i sin bok The Disuniting of America. Schlesinger, som är en varm anhängare av liberalismens fokus på medborgerliga rättigheter, argumenterar för att liberal demokrati förutsätter en gemensam grund för fungerande kultur och samhälle.

Enligt detta synsätt skadas det civila samhället av att politiken bygger på grupper som blir marginaliserade, varför dess förfäktare verkar mot att få ett slut på marginaliseringen. Schlesinger tycker att "medborgarrättsrörelser borde sträva mot att majoritetssamhället visar full acceptans och integrerar de marginaliserade grupperna, snarare än /.../ att bevara marginaliseringen genom att lyfta fram olikheterna."[9]

HBTQ-frågor[redigera | redigera wikitext]

De tidigaste stegen mot den moderna gayrörelsens födelse var nära förbunden med identitetspolitik. För att de homosexuellas frågor skulle hamna på den politiska dagordningen, var homosexuella tvungna att offentligt få en homosexuell identitet och "komma ut". På 1980-talet blev identitetens politik central i gayrörelsens kamp. Detta öppnade för förändring men också kritik. Några HBTQ-rättsaktivister samt queerteoretiker kom att kritisera hur identitetspolitiken gestaltade sig inom gayrörelsen. Andra queeraktivister, påverkade av Judith Butler, framhöll vikten av att inte anta en redan given identitet utan att istället omskapa och förgöra identiteter genom performativitet. Det finns också rättrogna anhängare av identitetspolitik som har utvecklat sina egna ståndpunkter på grundval av Gayatri Chakravorty Spivaks arbeten, och har beskrivit något slags form av identitetspolitik såsom strategisk essentialism, en form som har försökt samarbeta med hegemoniska diskurser för att förändra förståelsen av universiella målsättningar.

Liberala gayrättsaktivister fortsätter verka för full acceptans för homosexuella inom majoritetssamhället, men queeraktivister gör istället ställningstagandet att de står utanför majoritetssamhället och de har ingen önskan att deltaga i det eller accepteras av det. De förra kristiserar de senares förhållningssätt och menar det vara kontraproduktivt och befästa diskriminering och attityder i samhället mot HBTQ-folk. De senare kontrar med att de förra försöker upplösa HBTQ-identiteterna för att kapitalisera på andra slags privilegier (rasliga, ekonomiska, geografiska).[10][11]

Homogenitet och essentialism[redigera | redigera wikitext]

Några kritiker framhärdar att just den intoleranta homogeniteten i majoritetskulturen gör full acceptans omöjlig och att rörelser för social rättvisa borde sträva efter, inte integration utan snarare mångkulturalism, utan att för den skull bevara homogeniteten och det motstånd som hör till denna.

Andra kritiker till identitetspolitik hävdar att den lutar mot essentialism eftersom några av dess företrädare antar eller underförstår att genus, ras eller annan grupptillhörighet är fixerade eller biologiskt bestämda enheter (eller som i frågan om homofrigörelsen, att den baseras på den freudianska idén att alla drivs av sin sexualitet), snarare än att uppfattas som sociala konstruktioner. Sådan kritik är vanligast i grupper som sammanbinds av frågor om genus och sexuell läggning, i vilka det att definiera egenskaper är kontroversiellt.

Gemensam identitet[redigera | redigera wikitext]

Ytterligare några kritiker har påstått att de grupper som sammanbinds av gemensam identitet annan än klass (till exempel religiös identitet eller neurodiversitet) kan stjäla energi från mer fundamentala frågor såsom klasskamp i kapitalistiska samhällen. Också de som stödjer homosexuallas rättigheter, religionsfrihet och är antirasistiska kan anse dessa i bästa fall vara sidofrågor.

Sådana argument har framförts av ett flertal skribenter, till exempel Eric Hobsbawm,[12] Todd Gitlin,[13] Michael Tomasky, Richard Rorty, Sean Wilentz, Robert W. McChesney, Bart Landry, och Jim Sleeper.[14] Hobsbawm, i synnerhet, har kritiserat nationalismer och principen om självbestämningar av nationer vilken antogs internationellt efter andra världskriget, eftersom regeringar sällan är annat än uttryck för den styrande klassen eller makten, och deras uppkomst orsakade flera av krigen på 1900-talet. Av den anledningen hävdar Hobsbawm att identitetspolitik, som queernationalism eller islamism, endast är andra varianter av den borgerliga nationalismen.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Heyes, Cressida. ”Identity Politics”. Stanford Encyclopedia of Philosophy (Metaphysics Research Lab, CSLI, Stanford University). http://plato.stanford.edu/entries/identity-politics/. Läst 2012-11-11Mall:Inconsistent citations 
  2. ^ L. A. Kauffman, "The Anti-Politics of Identity," Socialist Review (Oakland, Calif.) 20, no. 1 (January–March 1990), 67–80.
  3. ^ Altman, Dennis (1971). Homosexual: Liberation/Oppression. Australia 
  4. ^ Weeks, Jeffrey (1977). Coming Out: Homosexual Politics in Britain from the Nineteenth Century to the Present. London: Quartet 
  5. ^ Plummer, Ken (1981). The Making of the Modern Homosexual. London: Hutchinson 
  6. ^ Se bl.a. Capitalist Patriarchy and the Case for Socialist Feminism, ed. Zillah R. Eisenstein (New York: Monthly Review Press, 1978)
  7. ^ Harris, Duchess. From the Kennedy Commission to the Combahee Collective: Black Feminist Organizing, 1960-1980, in Sisters in the Struggle: African American Women in the Civil Rights-Black Power Movement, eds: Bettye Collier-Thomas, V. P. Franklin, NYU Press, 2001, ISBN 0-8147-1603-2, p300
  8. ^ Calhoun, Craig (1994). Social Theory and the Politics of Identity. Blackwell. ISBN 9781557864734 
  9. ^ Översatt till svenska. M.A. Chaudhary & Gautam Chaudhary, Global Encyclopaedia of Political Geography, New Delhi, 2009, ISBN 978-81-8220-233-7, p.112
  10. ^ Ndegayforum.org 27067
  11. ^ Nndegayforum.org 27052
  12. ^ Amielandmelburn.org.uk articles
  13. ^ PBS.org, Thinktank transcript 235
  14. ^ Ppionline.org

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]