Idries Shah

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Idries Shah

Idries Shah (persiska: ادریس شاه, urdu: ادریس شاه, hindi: इदरीस शाह); även känd som Idris Shah, född Sayed Idries el-Hashimi (arabiska: سيد إدريس هاشمي) och med pseudonymen Arkon Daraul, född 16 juni 1924, död 23 november 1996, var författare och Sufilärare och skrev mer än tre dussin böcker inom ämnen som sträcker sig från psykologi och andlighet till reselitteratur och kulturstudier.

Föddes i Indien, som ättling i en kunglig Afghansk familj och växte upp huvudsakligen i England. Hans tidigare skrifter behandlade magi magic och häxkraft witchcraft. 1960 grundade han bokförlaget Octagon Press, som gav ut översättningen av Sufi-klassiker och hans egna titlar. Den banbrytande boken The Sufis kom  1964 och blev väl mottagen internationellt. 1965 grundade Shah the Institute for Cultural Research ett London-baserat välgörenhetsinstitut inriktat på studier av mänskligt beteende och kultur. En liknande organisation, the Institute for the Study of Human Knowledge (ISHK), finns i USA under ledning av Robert Ornstein, professor i psykologi vid Stanford University, vilken Shah utnämnde som sin ställföreträdare i USA.

I sina böcker presenterar Shah Sufism som en universell form av visdom vilken föregick Islam. Med betoning på att Sufism inte var statisk utan alltid anpassade sig till tiden, platsen och människorna, utformade han sin lära i västerländska, psykologiska termer. Shah använde sig mycket av traditionella s.k. teaching stories, lärande berättelser och parabler parables, texter som innehöll flera lager av innebörder ägnade att trigga till insikt och självreflektion hos läsaren. Han är kanske mest känd för sina samlingar humoristiska historier om Mulla Nasrudin

Shah kritiserades ibland av orientalister orientalists som ifrågasatte hans referenser och bakgrund. Hans roll i kontroversen angående en nyöversättning av Rubaiyat av Omar Khayyam Rubaiyat of Omar Khayyam publicerad av vännen Robert Graves och hans äldre bror Omar Ali-Shah,blev speciellt utsatt för granskning. Men han hade också många ryktbara försvarare, den främsta bland dem författarinnan Doris Lessing. Shah blev erkänd talesman för Sufism i väst och var gästföreläsande professor vid flera västerländska universitet. Hans arbete har spelat en betydelsefull roll i presentationen av Sufism som en sekulär, individualistisk form av andlig visdom, inte nödvändigtvis kopplad till någon speciell religion.[1]


Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Idries Shah föddes i Simla i Indien. Fadern, Afghansk-indiske Sirdar Ikbal Ali Shah var författare och diplomat. Modern, Saira Elizabeth Luiza Shah var från Skottland. Hans familj på fädernet var Musavi Sayyids. Det fäderneärvda hemmet låg nära Kabuls Paghman Gardens. Hans morfar, Sayed Amjad Ali Shah, var nawab i Sardhana i den nordindiska staten Uttar Pradesh, en ärvd titel som familjen fått som tack för tjänster utförda åt Britterna av en tidigare förfader, Jan-Fishan Khan

Shah växte upp huvudsakligen i närheten av London. Enligt L.F. Rushbrook Williams började Shah redan som mycket ung, följa med på sin fars resor och fastän de både reste vida omkring och ofta återvände de alltid till familjen i England som var hemmet i många år. Genom dessa resor, som ofta var en del av Ikbal Ali Shahs Sufi-arbete, kunde Shah möta och tillbringa tid med många framstående statsmän och framträdande personligheter i både öst och väst. William skriver:

En sådan uppväxt gav, för en ung man med
en sådan markant intelligens som Idries Shah visade
sig ha, många möjligheter att tillägna sig ett
verkligt internationellt och brett synsätt och en kunskap
om människor och platser som vilken professionell
diplomat som helst, både äldre och erfarnare, hade kunnat
avundas honom. Men en diplomatkarriär lockade inte Idries Shah...."

Shah berättade om sin okonventionella uppväxt i en BBC intervju med Pat Williams 1971. Han berättade om hur hans far och hans stora familj och vänner alltid försökte att exponera barnen för "en mångfald av intryck" och ett brett spektrum av kontakter och erfarenheter med avsikt att utveckla en allsidig person. Shah beskriver detta som det "Sufiska tillvägagångssättet" till utbildning.

Efter det att hans familj flyttat från London till Oxford 1940 för att undkomma blitzen, (tyska bombningar), tillbringade han två eller tre år på The City of Oxford High School. 1945 följde han sin far till Uruguay som sekreterare i faderns halalkött-beskickning. Han återvände till England i oktober 1946,efter anklagelser om oegentliga affärstransaktioner.

Böcker om magi och ockultism[redigera | redigera wikitext]

Shahs tidigare böcker handlade om vad han kallade "minoritets-tro". Hans första bok Oriental Magic, publicerad 1956, avseddes ursprungligen att få titeln Considerations in Eastern and African Minority Beliefs. 1957 följde han upp denna med The Secret Lore of Magic: Book of the Sorcerers, ursprungligen med titeln Some Materials on European Minority-Belief Literature. Titlarna på dessa böcker ändrades, enligt en bidragsgivare till en festschrift för Shah år 1973, före publicering på grund av nödvändigheter inom kommersiell publicerings-praxis"

Före sin död 1969 hävdade Shahs far att anledningen till varför han och hans son hade publicerat böcker om magi och ockultism var att "förekomma en sannolik populär nyväckelse eller tro på detta nonsens hos ett signifikant antal människor. Min son... färdigställde till slut denna uppgift, då han efter flera års forskning publicerade två viktiga böcker i ämnet."

I en intervju i Psychology Today från 1975 utvecklade Shah:

Främsta anledningen till mina böcker om magi var att göra detta material tillgängligt för den vanlige läsaren. Alldeles för länge trodde människor att där fanns hemliga böcker, gömda platser och fantastiska saker. De klamrade sig fast vid dessa föreställningar för att ha att skrämma sig själva med. Så främsta anledningen var information. Detta är magin i öst och väst. Det är allt. Det är inget mer. Den andra anledningen till dessa böcker var att visa att där tycks finnas krafter, av vilka somliga antingen förklaras av denna magi eller kan utvecklas ur den, vilka inte faller inom vanliga fysikaliska lagar eller inom erfarenheterna hos vanliga människor. Jag tycker att detta ska studeras, att vi ska samla in data och analysera fenomenen. Vi behöver separera den magiska kemin från alkemin, så att säga.

Shah fortsatte med att säga att hans böcker i ämnet inte var skrivna för samtida anhängare av magi och häxkraft och att han faktiskt därför måste undvika dom då de bara skulle bli besvikna över vad han hade att säga.


Dessa böcker följdes av publiceringen av reseberättelsen Destination Mecca (1957),vilken presenterades för television av David Attenborough. Både Destination Mecca och Oriental Magic innehåller delar om Sufism


Vänskap med Gerald Gardner och Robert Graves och publiceringen av The Sufis[redigera | redigera wikitext]

Mot slutet av 50-talet etablerade Shah kontakt med Wicca-kretsar i London och fungerade under en tid som sekreterare och vän till Gerald Gardner, grundaren av moderna Wicca.[2][3] På den tiden brukade Shah varje tisdag kväll hålla till vid ett bord på resturang Cosmo i Swiss Cottage (Norra London) för alla som var intresserade av Sufism.[4]

1960 startade Shah sitt bokförlag, Octagon Press; en av deras första utgivningar var Gardners biografi - med titeln Gerald Gardner, Witch. Boken tillskrevs en av Gardners anhängare, Jack L. Bracelin, men hade i själva verket skrivits av Shah.[3][5]

Enligt Frederic Lamond, användes Bracelins namn därför att Shah inte ville förvirra sina Sufielever genom att visa intresse för en annan esoterisk tradition."[4] Lamond sa att Shah verkade ha blivit något desillusionerad av Gardner och sagt till honom en gång när han var på besök:

När jag samtalade med Gerald önskade jag ibland att jag var en News of the World journalist. Vilket fantastiskt avslöjande material! Ändå har jag från säkert håll att den här gruppen kommer att utgöra en hörnsten i den kommande tidens religion. Men rationellt, rationellt förstår jag det inte![4]

I januari 1961, under en trip på Mallorca med Gardner, mötte Shah den engelske poteen Robert Graves.[6] Shah skrev till Graves från sin pension i Palma och bad om ett "tillfälle att få hälsa på dig inom en snar framtid" [6] Han tillade att han för närvarande undersökte extatiska religioner och att han hade "närvarit... vid experiment utförda av häxorna i England, svampätning o s v " - ett ämne som intresserat Graves under en tid.[6][7]

Shah talade också om för Graves att han "för ögonblicket var intensivt upptagen med att föra den extatiska och intuitiva kunskapen vidare".[7] Graves och Shah blev snart nära vänner och förtrogna.[6] Graves visade ett hjälpsamt intresse för Shahs skrivkarriär och uppmuntrade honom att publicera en auktoritativ behandling av Sufism för en västlig läskrets tillsammans med praktiska möjligheter att studera ämnet; detta kom att bli The Sufis.[6] Ett betydande förskott som Shah lyckades få på boken kunde lösa tillfälliga penningbekymmer.[6]

1964 kom The Sufis [8] , publicerad av Doubleday, med en lång introduction av Robert Graves.[9] Boken upptecknar Sufismens starka inflytande på västlig civilization och tradition från 600-talet och framåt genom arbetet av personer som Roger Bacon, John of the Cross, Raymond Lully, Chaucer och andra och har blivit en klassiker.[10] Liksom Shahs andra böcker i ämnet utmärkte sig The Sufis genom att undvika en terminologi som skulle ha kunnat identifiera hans tolkning av Sufism med traditionell Islam.[11]

I boken använde han sig också avsiktligt av en "scattered style", en utspridnings-teknik; Shah skrev till Graves att dess avsikt var att avbetinga människor och att förhindra deras återbetingning"; i annat fall skulle han möjligen använt sig av en mer konventionell framställning.[12] Boken sålde dåligt först och Shah investerade ett betydande belopp av sina egna pengar på att marknadsföra den.[12] Graves så åt honom att inte oroa sig; trots att han hade visa betänkligheter angående texten och var sårad över att Shah inte hade tillåtit honom att korrekturläsa den före publicering, han sa att han var "så stolt över att ha varit med och hjälpt till med publiceringen" och försäkrade Shah att det var "en fantastisk bok som snart kommer att erkännas som en sådan. Lämna åt den att finna sina egna läsare som kommer att höra din röst spridas, inte dom som Doubleday förestaller sig.".[13]

Graves introduktion, skriven med Shahs hjälp, beskrev Shah som härstammande från Profeten Muhammed äldre son "in the senior male line of descent from the prophet Mohammed" och som arvinge till "hemliga mysterier från kaliferna Caliphs, hans förfäder. Han är i själva verket, a Grand Sheikh of the Sufi Tariqa... "[14] Privat, när han skriver till en vän, erkänner Graves att detta var "missledande: han är en av oss, inte en muslimsk person".[6]

Edinburg-professor L.P. Elwell-Sutton menade 1975 i en artikel kritisk mot vad han kallade "pseudo-Sufis" som Gurdjieff och Shah, att Graves hade försökt "uppgradera" Shahs "ganska obetydliga härkomst" och att referenserna till Muhammeds äldre son var en ganska beklaglig tabbe eftersom alla Muhammeds söner dött som barn. Trots att Elwell-Sutton accepterade att familjen var Sayyids härstammande från den sjunde Imamen Musa al-Kadhim, sonsons-sonson till Hussein ibn Ali, som var den yngre sonen I äktenskapet mellan Fatimah (Profetens dotter) och Alī ibn Abī Ṭālib, ansåg han detta vara en "obetydlig härkomst" av ingen speciell helighet eftersom "Sayyids är spridda over hela den muslimska världen, i alla samhällsklasser och på båda sidor om alla religiösa och politiska stängsel".[15][16] Introduktionen är inte inkluderad i utgåvorna av boken från Octagon Press efter 1983 men har alltid inkluderats i Anchor/Doubleday-utgåvorna.[17][18]


John G. Bennett och Gurdjieff-kopplingen[redigera | redigera wikitext]

I juni 1962, ett par år före publiceringen av The Sufis, hade Shah också etablerat kontakt med medlemmar av rörelsen som bildats runt Gurdjieffs och Ouspenskys mysticism-läror .[15][19] En artikel hade kommit,[nb 1]. [20] som beskrev författarens besök till ett hemligt kloster i Centralasien, där metoder slående lika Gurdjieffs metoder till synes lärdes ut.[19] Det annars okända klostret hade, antyddes det, en representant i England.[2] En av Ouspenskys första elever, Reggie Hoare, som hade medverkat i Gurdjieffs arbete sedan 1924, tog kontakt med Shah genom den artikeln. Hoare "tillmätte speciell betydelse till det Shah hade sagt honom angående Enneagram symbolen och sade att Shah hade avslöjat hemligheter om den som vida överträffade vad vi hört från Ouspensky."[21] Genom Hoare blev Shah presenterad för andra Gurdjieffanhängare inklusiveJohn G. Bennett, en framstående Gurdjieffelev och grundare av "Institute for the Comparative Study of History, Philosophy and the Sciences" beläget vid Coombe Springs, en fastighet på Mall:Convert/acre i Kingston upon Thames, Surrey.[21]

Vid den tiden hade Bennett redan utforskat det Sufiska ursprunget till många av Gurdjieffs läror, baserat på både Gurdjieffs flertaliga egna uttalanden och på resor i öst som Bennett gjort själv och där han mött flera Sufischejker.[22] Han var övertygad om att Gurdjieff hade antagit många idéer och tekniker från Sufierna och att för dem som hört Gurdjieffs föreläsningar i början på 20talet så var ”det Sufiska ursprunget till hans läror omisskännligt för den som studerat båda”."[22]

Bennett skrev om sitt första möte med Shah i sin självbiografi Witness (1974):

Till en början var jag på min vakt. Jag hade just beslutat att gå vidare på egen hand och nu hade en annan ”lärare” dykt upp. Ett eller två samtal med Reggie övertygade mig om att jag åtminstone borde bilda mig en egen uppfattning. Elizabeth och jag gick till en middag hos Hoares för att träffa Shah som visade sig vara en ung man runt 40år. Han pratade oklanderlig engelska och bortsett från skägget och några av sina gester skulle han lätt ha kunnat tas för en engelsk ”public school type”. Vårt första intryck var ofördelaktigt. Han var rastlös, rökte oavbrutet och verkade för angelägen om att göra ett gott intryck. Halvvägs under kvällens lopp hade vår attityd helt och hållet ändrats. Vi insåg att han inte bara var en ovanligt begåvad man utan att han också hade det obestämbara något som utmärker en människa som arbetat seriöst med sig själv…Eftersom jag visste att Reggie var en mycket försiktig man som dessutom var tränad i att bedöma information efter många år inom underrättelsetjänsten, accepterade jag hans försäkringar och också hans övertygelse om att Shah hade en mycket viktig mission att fylla i väst som vi borde hjälpa honom att genomföra."[21]

Shah gav Bennett en "Declaration of the People of the Tradition"[23] och auktoriserade honom att dela detta med andra Gurdjieffanhängare.[19] Dokumentet tillkännagav att det nu fanns en möjlighet för transmission av ”en hemlig, dold, speciell och överlägsen form av kunskap”; kombinerat med det personliga intryck som Bennet fått av Shah, övertygade det Bennett om att Shah var en genuin emissarie från "Sarmoung klostret" i Afghanistan, en inre cirkel av Sufis vars läror inspirerat Gurdjieff.[19][24]

Under några år därefter hade Bennett och Shah varje vecka, privata samtal som varade i timmar. Senare höll Shah också föredrag för studenterna vid Coombe Springs. Bennett säger att Shahs planer inbegrep att “ nå människor som innehade högre positioner och makt som redan var halvtomhalvt medvetna om att mänsklighetens problem inte längre kunde lösas av ekonomiska, politiska eller sociala åtgärder. Sådana människor berördes av de nya krafter som rördes i världen för att hjälpa människor överleva den kommande krisen."[21]

Bennett höll med om dessa idéer och höll även med om att “människor som attraheras av öppet spirituella eller esoteriska rörelser sällan hade de egenskaper som behövdes för att uppnå och inneha auktoritetspositioner” och att “det fanns tillräcklig grund för att tro att det runtom i världen redan fanns människor i viktiga positioner som var kapabla att se utöver begränsningarna av nationalitet och kultur och som själva kunde se att mänsklighetens enda hopp låg i en intervention av ett Högre Ursprung."[21]

Bennett skrev, “Jag hade sett tillräckligt av Shah för att förstå att han inte var någon charlatan eller skrävlare och att han var intensivt seriös inför uppgiften som han tilldelats”."[21] Med önskan att stödja Shahs arbete bestämde Bennett 1965, efter att ha våndats under en lång tid och diskuterat saken med styrelsen och medlemmar i sitt institut, att ge fastigheten Coombe Springs till Shah som hade insisterat på att en sådan gåva måste göras utan några förbehåll.[2][19] Direkt när egendomen överförts på Shah, förbjöd han Bennetts kollegor från att besöka och fick också Bennett själv att känna sig ovälkommen.[19]

Bennett säger att han hade fått en inbjudan till “Midsummer Revels” en fest som Shah hade på Coombe Springs och som varade i två dagar och två nätter, främst för de unga människor som Shah då drog till sig.[21] Anthony Blake, som arbetade med Bennett i 15år säger, ”När Idries Shah förvärvat Coombe Springs var hans huvudsakliga sysselsättning att ha fester. Jag träffade honom bara några gånger men uppskattade mycket hans respektlösa attityd. Bennett sa en gång till mig, “ Det finns olika sätt att arbeta. Mitt är som Gurdijeffs, om kampen med sin förnekelse. Men Shahs sätt är att betrakta arbetet som ett skämt.'"[25]

Efter bara några månader sålde Shah tomten – värd mer än £100,000 – till en exploatör och använde vinsten till att etablera sig och sina arbetsaktiviteter i Langton House i Langton Green, nära Tunbridge Wells, en egendom på 50 tunnland som en gång ägts av familjen till Lord Baden-Powell, grundaren av Scouterna, the Boy Scouts.[2][26]

Tillsammans med Coombe Springs överlät Bennett också handhavandet av sin elevgrupp på cirka 300 personer till Shah.[19] Shah lovade att han skulle integrera alla som var lämpliga; omkring hälften av antalet fann en plats i Shahs arbete.[19] En 20 år senare antydde Gurdijeff-författaren James Moore att Bennett hade blivit duperad av Shah.[2] Bennett redogjorde själv för saken i sin självbiografi (1974); han sa att Shahs beteende efter överlåtandet av fastigheten var “hårt att bära” men underströk också att Shah var en ”man med fint sätt och utsökt finkänsla” och ansåg att Shah kunde ha antagit sitt beteende medvetet, ” för att se till att alla band med Coombe Springs klipptes”.[19] Han tillade att Langton Green var en bra mycket lämpligare plats för Shahs arbete än Coombe Springs kunde ha varit och sa att han inte kände någon sorgsenhet över att Coombe Springs förlorade sin identitet; han avslutade sin redogörelse för saken genom att konstatera att han hade ”erhållit frihet” genom sin kontakt med Shah och att han hade lärt sig att ”älska människor som han inte kunde förstå”.[27]

Enligt Bennett engagerade sig Shah senare också i diskussioner med ledarna för Gurdijeff-grupper i New York. I ett brev 5 mars 1968 till Paul Anderson skrev Bennett, “Madame de Salzman och alla andra….. är medvetna om sina egna begränsningar och gör inte mer än vad de kan göra. När jag var i New York besökte Elizabeth och jag the Foundation och vi såg de flesta av de ledande människorna i New York-gruppen och även Jeanne de Salzmann själv. Något är i görningen men om det kommer att förverkligas kan jag inte säga. Jag syftar på deras koppling till Idries Shah och hans förmåga att vända allt upp och ner på. Det är lönlöst att vara passiv med sådana människor och det är lönlöst att undvika frågan. För stunden kan vi bara hoppas att något gott kommer ur det och under tiden fortsätta vårt eget arbete..."[28]

Författaren och kliniska psykologen Kathleen Speeth skrev senare,

Bevittnande den växande konservativismen inom the [Gurdjieff] Foundation, hoppades John Bennett att nytt blod och ledarskap skulle komma från någon annanstans…..Trots att det kan ha förekommit flörtande med Shah så blev det inget av det. Den rådande meningen [bland ledarna av Gurijeffs arbete] att ingenting fick ändras, att en skatt i deras säkra förvar till alla kostnader måste bevaras i orginalform, var starkare än någon annan önskan om en ny våg av inspiration."[28]


Sufistudier och institut[redigera | redigera wikitext]

1965 grundade Shah the Society for Understanding Fundamental Ideas (SUFI), senare omdöpt till the Institute for Cultural Research (ICR) – en bildningsvälgörenhet med syfte att stimulera "studier, debatt, utbildning och forskning i alla aspekter av människors tänkande, beteende och kultur".[9][29][30][31] Han etablerade också the Society for Sufi Studies (SSS).[32]

Shah ansåg att bästa sättet att introducera Sufi-visdom i väst, och samtidigt lösa problemet med gurus och kulter, var att tydliggöra skillnaden mellan en kult och ett utbildningssystem och att bidra med kunskap. I en intervju förklarade han, "Man måste arbeta med utbildningsformatet – inte i mumbo-jumbo-sfären."."[33] Som en del i detta tillvägagångssätt verkade han som studiehandledare, Director of Studies, vid ICR.[33] Han föreläste också om studiet av Sufism i väst vid University of Sussex 1966. Denna publicerades senare som en monograf med titeln Special Problems in the Study of Sufi Ideas.[34]

Langton House vid Langton Green blev ett ställe där poeter, filosofer och statsmän från hela världen samlades och diskuterade och en etablerad del av den tidens litterära scen.[35] ICR hade möten och gav föreläsningar där, utsåg som vänner internationella akademiker som Sir John Glubb, Aquila Berlas Kiani, Richard Gregory och Robert Cecil, huvudmannen för Europeiska studier vid universitetet i Reading och ordförande för Institutet under tidigt 70-tal.[35][36]Shah var en tidig medlem och supporter av the Club of Rome,[nb 2] och flera presentationer hölls för Institutet av vetenskapsmän som Alexander King.[37][38][39]

Andra besökare, elever, blivande elever inkluderade poeten Ted Hughes, författarna J. D. Salinger, Alan Sillitoe och Doris Lessing, zoologen Desmond Morris, och psykologen Robert Ornstein. Husets inre var inrett i mellan-östern stil och lunch-bufféer serverades varje söndag för gästerna i en stor matsal som en gång varit husets stall med smeknamnet "Elefanten" ( en hänvisning till den österländska sagan the "Elephant in the Dark").[26]

Under de följande åren utvecklade Shah Octagon Press som ett sätt att publicera och distribuera omtryck av översättningar av flera Sufiska klassiker.[40] Dessutom samlade han in, översatte och skrev tusentals Sufi-sagor och gjorde dessa tillgängliga för läsare i väst genom sina böcker och föreläsningar.[32] Återkommande i flera av Shahs böcker är orginalet Mullah Nasruddin ibland med illustrationer av Richard Williams. I Shahs framställning presenterades Mullah Nasruddin-historierna, tidigare betraktade som en folkloristisk del av muslimsk kultur, som Sufi parabler.[41]

Nasruddin var med i Shahs TV-dokumentär Dreamwalkers, som sändes av BBC 1970. Delar inkluderade Richard Williams som intervjuades om sin oavslutade tecknade film om Nasruddin och vetenskapsman John Kermisch som diskuterade användningen av Nasruddin-berättelserna vid the Rand Corporation Think Tank. Andra gäster inkluderade den brittiske psykiatern William Sargant som talade om de hämmande effekterna av hjärntvätt brainwashing och social conditioning social betingning, på kreativitet och problemlösning och komikern Marty Feldman som pratade med Shah om humorns och ritalens roll i människors liv. Programmet slutade med att Shah hävdade att mänskligheten kunde främja sin egen evolution genom att "överkomma psykologiska begränsningar" men att där fanns en "konstant tillväxt av pessimism som effektivt förhindrar evolution i denna form från att gå vidare… Människan sover – måste hon dö innan hon vaknar? "[42]

Shah organiserade också studie-grupper i USA. Claudio Naranjo, en chilensk psykiater som undervisade i Kalifornien i slutet av 60-talet säger att "i besvikelsen över i hur hög grad Gurdjieff-skolan bar med sig förflutna levande, 'a living lineage'", vände han sig till Sufismen och hade "blivit en del av en grupp under ledning av Idries Shah".[43] Naranjo skrev sedan en bok tillsammans med Robert Ornstein, med titeln On The Psychology of Meditation (1971). Båda två verkade vid the University of California, där Ornstein var forskande psykolog vid the Langley Porter Psychiatric Institute.[44]

Ornstein var också president och grundare av the Institute for the Study of Human Knowledge, grundat 1969; eftersom det fanns ett behov i USA av böcker och samlingar med gamla och nya sätt att tänka, bildade han the ISHK Book Service 1972 som en central källa för viktig samtida och traditionell literatur och blev den enda distributören av Idries Shahs verk publicerade av Octagon Press.[45]

En annan bundsförvant till Idries Shah, vetenskapsmannen och professorn Leonard Lewin, som på den tiden undervisade i telekommunikation vid the University of Colorado bildade Sufi studie-grupper och andra projekt för att främja Sufi-tankar som the Institute for Research on the Dissemination of Human Knowledge (IRDHK), och utgav också en antologi med skrifter av och om Shah med titeln The Diffusion of Sufi Ideas in the West (1972).[46][47]

Shah förklarade senare att Sufi-aktiviteter delades in i olika komponenter eller avdelningar: "studier i Sufism", "studier av Sufism", and "studier för Sufism".[48]

Studier för Sufism hjälpte att leda människor till Sufism och inbegrep befrämjandet av kunskap som kunde saknas i kulturen och behövde återställas och spridas, såsom förståelsen av social betingning och hjärntvätt, skillnaden mellan rationellt och intuitivt tankesätt och andra aktiviteter så att människors sinnen kunde bli friare och mer vidsynta. Studier av Sufism inbegrep institutioner och aktiviteter såsom föreläsningar och seminarier som tillhandahöll information om Sufism och verkade som ett kulturellt band mellan Sufis och allmänheten. Studier i Sufism, slutligen, syftade på att vara i en Sufi-skola, att utföra de av läraren föreskrivna aktiviteterna som en del av träningen och denna kunde anta många former som inte nödvändigtvis passade in i förutfattade meningar om en "mystik-skola".[48]

Shahs Sufi-avsikter och metoder beskrevs också i "Declaration of the People of the Tradition" som gavs i Coombe Springs:

Förutom att göra detta tillkännagivande att i vissa tankeområden mata in vissa idéer och peka ut några av de faktorer som omger detta arbete har planläggarna av denna deklaration en praktisk uppgift. Denna uppgift är att lokalisera individer som har kapaciteten att erhålla den människans speciella kunskap som finns tillgänglig; att gruppera dem på ett speciellt, inte slumpartat, sätt, så att varje sådan grupp utgör en harmonisk organism; att göra detta på rätt plats vid rätt tid; att förse med externt och internt format att arbeta med liksom med 'idéer' passande för lokala förhållanden, att balansera teori med praktik.[21]


Senare år[redigera | redigera wikitext]

Shah skrev omkring två dussin eller fler böcker under de följande årtiondena, många av dem med material från klassiska Sufikällor.[2] De uppnådde en enorm spridning över hela världen[29] och attraherade främst intellektuellt orienterade västliga läsare.[11] Genom att översätta Sufiläror till ett samtida psykologiskt språk presenterade han dem i folkliga och därför åtkomliga termer.[49] Hans folksagor folktales, som illustrerade Sufisk visdom genom anekdoter och exempel visade sig vara särskilt omtyckta.[11][29] Shah fick och accepterde invitationer att föreläsa som gästprofessor vid akademiska institutioner, däribland the University of California, the University of Geneva, the National University of La Plata och flera engelska universitet.[50] Vid sidan om sitt litterära och undervisande arbete fann han tid att designa en luft-jonisator air ioniser (och bildade ett företag tillsammans med Coppy Laws) och driva ett antal textil, keramik och elektronikföretag.[26] Han företog också flera resor till sitt fädernesland Afghanistan och engagerade sig i upprättandet av hjälpinsatser där. Han använde sig av de erfarenheterna senare i sin bok Kara Kush, en skönlitterär bok om det Sovjetiska kriget i Afghanistan, the Soviet war in Afghanistan.[9]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Shah gifte sig med Cynthia (Kashfi) Kabraji 1958. De fick dottern Saira 1964, som följdes av tvillingar – en son, Tahir, och en till dotter, Safia – 1966.[51]

Sjukdom[redigera | redigera wikitext]

Sent på våren 1987, omkring ett år efer sitt sista besök till Afghanistan, hade Shah två på varandra följande massiva hjärtattacker.[31][52] Han fick veta att han endast hade åtta procent kvar av sin hjärtkapacitet och inte kunde räkna med att överleva.[31] Trots återkommande sjukdomsanfall fortsatte han att arbeta och framställa böcker under de kommande nio åren.[31][52]

Död[redigera | redigera wikitext]

Idries Shah dog i London den 23:e November 1996, 72 år gammal. Enligt hans dödsannons i The Daily Telegraph, var Idries Shah en medarbetare till Mujahideen i det Sovjetiska kriget i Afghanistan, ledare för the Institute for Cultural Research och styresman för the Royal Humane Society och Royal Hospital and Home for Incurables.[31] Han var också en medlem i the Athenaeum Club.[2] Vid sin död hade Shahs böcker sålts i över 15 miljoner exemplar på ett dussin språk över hela världen[8] och hade recenserats i flertals internationella tidskrifter och nyhetstidningar.[53][54]



Läror[redigera | redigera wikitext]

Sufism som en form av tidlös visdom[redigera | redigera wikitext]

Shah presenterade Sufism som en form av tidlös visdom som fördaterade islam.[55] Han betonade att Sufismens till sin natur var levande, inte statisk och att dess synliga yttringar alltid anpassade sig till nya tider, platser och människor: "Sufi-skolor är som vågor som slår mot klippor: [de är] från samma hav, i olika former, av samma anledning", skrev han och citerade Ahmad al-Badawi.[32][55] Shah var ofta avvisande gentemot orientalisters framställning av Sufism och menade att akademiska eller personliga studier av dess historiska former och metoder inte var en tillräcklig grund för att få en korrekt förståelse av den.[55] I själva verket kunde en besatthet med dess traditionella former faktiskt kunna utgöra ett hinder: "Visa en man för många kamel-ben eller visa dom honom för ofta och han kommer inte att kunna känna igen en levande kamel när han ser en", är hur han uttryckte denna idé i en av sina böcker.[55][56]

Shah, liksom Inayat Khan, presenterade Sufism som en väg som gick utöver individuella religioner och anpassade den till en västerländsk publik.[40] I motsats till Khan, nedtonade han dock den religiösa och spirituella framtoningen och porträtterade Sufism som en psykologisk teknologi, en metod eller vetenskap som kunde användas för att uppnå självförverkligande.[40][57] Genom att göra så, verkade hans tillvägagångssätt vara särskilt riktat till följare av Gurdjieff, studenter i the Human Potential Movement, och intellektuella med kännedom om modern psykologi.[40] Till exempel så skrev han, "Sufism…konstaterar att människan kan bli objektiv och att objektivitet gör individen förmögen att förstå 'högre' realiteter. Människan uppmanas därför att pådriva sin evolution framåt mot vad som inom Sufismen ibland kallas 'verkligt intellekt' ".[40] Shah lärde att människan kunde förvärva nya subtila organ som svar på ett behov:[32]

Mall:Quotation

Shah avfärdade andra östliga och västliga projektioner av Sufism som "urvattnade, populäriserade eller ofullständiga"; han inbegrep i detta inte bara Khan´s version, utan också de öppet muslimska formerna av Sufism man finner i de flesta muslimska länder.[40] Sådant som associerade till Shah har skrivit antyder att han var the "Grand Sheikh of the Sufis" – en position av auktoritet som undermineras av misslyckandet hos varje annan Sufi att uttrycka sitt erkännande av den.[40]

I en BBC intervju från 1971 förklarar Shah sitt samtida, adaptiva tillvägagångssätt: "Jag är intresserad av att göra tillgängligt i väst de aspekter av Sufism som är av användning för väst i nutid. Jag vill inte omskapa bra européer till dåliga asiater. Människor har frågat mig varför jag inte använder traditionella metoder för spirituell träning, till exempel när jag har att göra med människor som har sökt upp mig eller fångat in mig; och svaret är, naturligtvis, att det är av samma anledning som du kom hem till mig idag i en bil och inte på en kamelrygg. Sufism är faktiskt inte ett mystiskt system, inte en religion utan en kropp av kunskap".[46]

Shah karaktäriserade ofta en del av sitt arbete som egentligen bara preliminärt till faktiska Sufistudier på samma sätt som att lära sig att läsa och skriva kan ses som förberedande för litteraturstudier. "Såvida inte psykologin är korrekt orienterad är där ingen andlighet, men däremot besatthet och emotionalitet, som ofta misstas för det".[58][59] "Vem som än försöker inympa andliga övningar på en outvecklad personlighet" hävdade han, "kommer att sluta med en avvikelse".[58] Av den anledningen var det mesta av arbetet han producerade från The Sufis och framåt, psykologiskt till sin natur, fokuserat på att angripa the nafs-i-ammara, det falska jaget: "Jag har inget att ge er utom sättet att förstå hur man söker, men ni tror att ni redan kan det".[58] Shah blev ofta kritiserad för att inte nämna Gud så ofta i sina texter; hans svar var att med avseende på människans nuvarande tillstånd så var det ingen större mening med att tala om Gud.[58] Han illustrerade problemet i en parabel i sin bok Thinkers of the East: Jag upptäckte att jag kunde tala myrornas språk så jag gick fram till en och frågade, 'Hur är Gud? Liknar han myran?' Han svarade, 'Gud! Nej, verkligen inte – vi har bara en enda gadd men Gud, Han har två!'"[58][60]

Läroberättelser, Teaching stories[redigera | redigera wikitext]

Shah använde lärande berättelser och humor med mycket stor framgång i sitt arbete.[55][61] Shah betonade den terapeutiska funktionen hos överraskande anekdoter och de uppfriskande perspektiv som dessa historier visade på.[62] Läsning och diskussion i grupp av dessa historier blev en viktig del av de aktiviteter som medlemmarna i Shahs studiecirklar engagerade sig i.[41] Det transformativa sätt som dessa förbryllande eller förvånande berättelser kunde destabilisera elevens normala (och omedvetna) medvetandetillstånd, studerades av Robert Ornstein professor i psykologi vid Stanford University, som tillsammans med kollegan och psykologen Charles Tart[63] och framstående författare som hovpoeten Poet Laureate Ted Hughes[64] och Nobelpristagaren och författaren Doris Lessing[32][65] var en av flera anmärkningsvärda tänkare som var djupt influerade av Shah.[62][66]

Shah och Ornstein möttes på 60-talet.[66] Shah förstod att Ornstein kunde vara en idealisk partner för att propagera sina läror i psykoterapeutiskt språkdräkt, psychotherapy, och utsåg honom till sin ställföreträdare (khalifa) i Förenta Staterna.[62][66] Ornsteins The Psychology of Consciousness (1972) mottogs entusiastiskt av det akademisk-psykologiska samfundet då den sammanföll med nya intresseområden i ämnet såsom studier om biofeedback och andra tekniker ämnade att åstadkomma förändringar i humör och medvetenhet.[66] Ornstein har publicerat flera böcker i ämnet genom åren.[66]

Vetenskapsfilosofen,Philosopher of science och fysikern Henri Bortoft använde läroberättelser från Shahs produktion som analogier över de tankevanor som förhindrade människor från att förstå Johan Wolfgang von Goethe. Bortofts The Wholeness of Nature: Goethe's Way of Science innehåller berättelser från Tales of the Dervishes, The Exploits of the Incomparable Mullah Nasruddin and A Perfumed Scorpion.[67]

I sin ursprungliga historiska och kulturella miljö var Sufiska läroberättelser av det slag som Shah populariserade – först muntligt berättade och senare nedtecknade för att överföra Sufisk lära och praktik till kommande generationer – betraktade som lämpliga för personer i alla åldrar, inklusive barn, då de innehöll ett flertal lager av betydelser.[32] Shah liknade en Sufiberättelse med en persika: En person kan bli känslomässigt berörd av ytan som om du hade fått persikan till låns. Du kan äta persikan och smaka ännu en njutning… Du kan kasta iväg kärnan – eller krossa den och hitta en delikat kärna inuti. Detta är det dolda djupet."[32] Det var på detta sätt Shah bad sin publik att ta till sig Sufihistorier.[32] Genom att misslyckas med att finna kärnan och betrakta historien enbart som underhållande eller ytlig, skulle en person inte uppnå något annat än att titta på persikan medan andra internaliserade den och tillät sig att bli berörda av den.[32]

Tahir Shah nämner sin fars historieberättande flera gånger i sin bok 2008 In Arabian Nights, först för att diskutera hur Idries Shah använde sig av läroberättelser: “Min far berättade aldrig för oss hur historierna verkade. Han avslöjade inte lagren, guldklimparna av information, fragmenten av sanning och fantasi. Han behövde inte – därför att historierna aktiverade och sådde sig själva, under de rätta förutsättningarna“.[68] Sedan förklarar han hur hans far använde dessa berättelser för att föra vidare visdom: "Min far hade alltid en historia till hands för att avleda vår uppmärksamhet eller för att överföra en idé eller en tanke. Han brukade säga att den stora samlingen av historier från öst var som Encyklopedier, magasin med visdom och kunskap redo att studeras, uppskattas och vårdas. För honom betydde historier mycket mer än underhållning. Han betraktade dem som komplexa psykologiska dokument vilka utgjorde en stomme av kunskapsmassa som insamlats och förfinats sedan mänsklighetens gryning och som allra oftast vidareförts muntligt".[68]

Senare i boken fortsätter han sin diskussion om historier som lärande verktyg och citerar den följande förklaringen som hans far gav honom i slutet av en historia: Mall:Quotation

Olav Hammer, i Sufism in Europe and North America (2004), citerar ett exempel på en sådan historia.[8] Den berättar om en man som letar efter sin nyckel på marken.[8] När en granne som passerar frågar mannen om det verkligen var där som mannen tappade nyckeln, svarar mannen, "Nej, jag tappade den hemma men det är mycket ljusare här än hemma hos mig".[8]

Peter Wilson skriver i New Trends and Developments in the World of Islam (1998), och citerar en annan sådan berättelse som handlar om en dervish som ombeds att beskriva egenskaperna hos sin lärare, Alim.[69] Dervishen förklarar att Alim skrev underbar poesi och inspirerade honom till självuppoffring och till att hjälpa sina medmänniskor.[69] Frågeställaren samtycker gärna om dessa kvalitéer bara för att upptäcka att dervishen tillrättavisar honom: "Detta är egenskaper som skulle ha rekommenderat Alim för dig."[69][70] Så fortsätter han att räkna upp de kvalitéer som verkligen gjorde det möjligt för Ali att vara en effektiv lärare: "Hazrat Alim Azimi gjorde mig irriterad, vilket fick mig att granska min irritation för att finna dess upphov. Alim Azimi gjorde mig arg så att jag kunde känna och omvandla min ilska".[70] Han förklarar att Alim Azimi följde fördömelsens väg, the path of blame, och medvetet provocerade fram grymma attacker mot sin egen person för att kasta ljus över brister hos både sina studenter och kritiker och låta dem kunna ses för vad de verkligen var: "Han visade oss det märkliga så att det märkliga blev det alldagliga och vi kunde inse vad det verkligen är".[69][70]

Synen på kultur och praktiskt liv[redigera | redigera wikitext]

Shahs angelägenhet var att avslöja de underliggande väsentligheter som finns i alla kulturer, de dolda faktorer som bestämmer individuellt beteende.[29] Han fäste inget avseende vid fokuset i väst på utseende och beteende, vilket ofta reflekterade endast mode och vana och drog uppmärksamheten till kulturens ursprung och människors omedvetna och hopblandade motivationer och grupperna bildade av dem.[29] Han påpekade också att på både individ och gruppnivå, kortsiktiga olyckor ofta vändes till något bra – och tvärtom – och kunskapen om detta har ändå inte nämvärt inverkat på det sätt människor reagerar på inträffade händelser.[29]

Shah förordade inte uppgivandet av världsliga plikter; istället, menade han att skatten som söktes av den förhoppningsfullt blivande studenten skulle erhållas från egna strävanden i vardagen.[32] Han betraktade praktiskt arbete som ett sätt genom vilket en sökare kunde "arbeta" med sig själva.[32] Shahs ställning som lärare förblev odefinierbar; han ville inte kännas vid någon guruidentitet hade heller ingen önskan att grunda någon kult (cult) eller sekt(sect) och avvisade också den akademiska hatten.[29] Michael Rubinstein, skribent i Makers of Modern Culture, drar slutsatsen att "han är kanske bäst sedd som förkroppsligandet av en tradition i vilken de kontemplativa och intuitiva (intuitive) aspekterna av sinnet betraktas som mest produktiva när de arbetar tillsammans".[29]

Böcker översatta till svenska[redigera | redigera wikitext]

  • Den ojämförlige Mulla Nasrudins bedrifter, sammanst. av Idries Shah; med teckningar av Richard Williams, 1976 (Övers. av engelsk utg.: The pleasantries of the incredible Mulla Nasrudin)
  • Kara Kush: en roman om kriget världen glömde, 1989 (Kara Kush: the gold of Ahmad Shah)

Böcker på engelska (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • The Sufis; introduction by Robert Graves, 1964
  • Tales of the dervishes: Teaching-stories of the Sufi masters over the past thousand years. Sel. from the Sufi classics, from oral tradition, from unpubl. mss and schools of Sufi teaching in many countries, 1967
  • The way of the Sufi, 1968
  • The magic monastery: analogical and action philosophy of the Middle Easr and Central Asia, 1972
  • Caravan of dreams, 1978
  • Wisdom of the idiots, 1979
  • Seeker after truth: a handbook, 1982
  • Adventures, facts, and fantasy in darkest England, 1987

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Shah, Idries (1977) [1964]. The Sufis. London, UK: Octagon Press. Sid. 54. ISBN 0-86304-020-9. : “Though commonly mistaken as a Moslem sect, the Sufis are at home in all religions”
  2. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Moore
  3. ^ [a b] Lamond, Frederic (2004). Fifty Years of Wicca. Green Magic. Sid. 9, 37. ISBN 0-9547230-1-5. 
  4. ^ [a b c] Lamond, Frederic (2005). Fifty Years of Wicca. Green Magic. Sid. 19. ISBN 0-9547230-1-5. 
  5. ^ Pearson, Joanne (2002). A Popular Dictionary of Paganism. London, UK/New York, NY: Routledge Taylor & Francis Group. Sid. 28. ISBN 0-7007-1591-6. 
  6. ^ [a b c d e f g] O'Prey, Paul (1984). Between Moon and Moon – Selected Letters of Robert Graves 1946–1972. Hutchinson. Sid. 213–215. ISBN 0-09-155750-X. 
  7. ^ [a b] Graves, Richard P. (1998). Robert Graves and The White Goddess 1940-1985. London: Phoenix Giant. Sid. 326. ISBN 0-7538-0116-7. 
  8. ^ [a b c d e] Westerlund, David (ed.) (2004). Sufism in Europe and North America. New York, NY: RoutledgeCurzon. Sid. 136–138. ISBN 0-415-32591-9. 
  9. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet OISTI
  10. ^ Staff. ”Editorial Reviews for Idries Shah's The Sufis. amazon.com. http://www.amazon.com/Sufis-Idries-Shah/dp/product-description/0385079664. Läst 2008-10-28. 
  11. ^ [a b c] Smith, Jane I. (1999). Islam in America (Columbia Contemporary American Religion Series). New York, NY/Chichester, UK: Columbia University Press. Sid. 69. ISBN 0-231-10966-0. 
  12. ^ [a b] O'Prey, Paul (1984). Between Moon and Moon – Selected Letters of Robert Graves 1946–1972. Hutchinson. Sid. 236, 239, 240. ISBN 0-09-155750-X. 
  13. ^ O'Prey, Paul (1984). Between Moon and Moon – Selected Letters of Robert Graves 1946–1972. Hutchinson. Sid. 234, 240–241, 269. ISBN 0-09-155750-X. 
  14. ^ O'Prey, Paul (1984). Between Moon and Moon – Selected Letters of Robert Graves 1946–1972. Hutchinson. Sid. 214, 269. ISBN 0-09-155750-X. 
  15. ^ [a b] Elwell-Sutton, L. P. (May 1975). ”Sufism & Pseudo-Sufism”. Encounter "XLIV" (5): sid. 14. 
  16. ^ O'Prey, Paul (1984). Between Moon and Moon – Selected Letters of Robert Graves 1946–1972. Hutchinson. Sid. 311–312. ISBN 0-09-155750-X. 
  17. ^ http://www.abebooks.com/servlet/SearchResults?kn=idries+shah+the+sufis+robert+graves&sts=t
  18. ^ http://www.amazon.com/Sufis-Idries-Shah/dp/0385079664/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1345445513&sr=1-1&keywords=the+sufis+idries+shah
  19. ^ [a b c d e f g h i] Bennett, John G. (1975). Witness: The autobiography of John G. Bennett. Turnstone Books. Sid. 355–363. ISBN 0-85500-043-0. 
  20. ^ (Hayter, Augy (2002). Fictions and Factions. Reno, NV/Paris, France: Tractus Books. Sid. 187. ISBN 2-909347-14-1. )
  21. ^ [a b c d e f g h] Bennett, John G. (1974). Witness: The autobiography of John G. Bennett. Tucson: Omen Press. Sid. 355–363. ISBN 0-912358-48-3. 
  22. ^ [a b] Bennett, John G. (1973). Gurdjieff: Making a New World. Santa Fe, NM: Turnstone Books. Sid. 21. ISBN 0-9621901-6-0. 
  23. ^ Shah, Idries (13 April 2007). ”Declaration of the People of the Tradition and Twenty-Two Principles” (pdf). Sher Point Publications, UK. http://dl.dropbox.com/u/25116143/docs/DeclarationOfThePeople.pdf. Läst 2012-08-21. 
  24. ^ Hinnells, John R. (1992). Who's Who of World Religions. Simon & Schuster. Sid. 50. ISBN 0-13-952946-2. 
  25. ^ [1] Meetings by Anthony Blake
  26. ^ [a b c] Hall, Elizabeth (July 1975). ”At Home in East and West: A Sketch of Idries Shah”. Psychology Today "9" (2): sid. 56. 
  27. ^ Bennett, John G. (1975). Witness: The autobiography of John G. Bennett. Turnstone Books. Sid. 362–363. ISBN 0-85500-043-0.  Chapter 27, Service and Sacrifice: "The period from 1960 (...) to 1967 when I was once again entirely on my own was of the greatest value to me. I had learned to serve and to sacrifice and I knew that I was free from attachments. It happened about the end of the time that I went on business to America and met with Madame de Salzmann in New York. She was very curious about Idries Shah and asked what I had gained from my contact with him. I replied: "Freedom!"... Not only had I gained freedom, but I had come to love people whom I could not understand."
  28. ^ [a b] Speeth, Kathleen. (1989). The Gurdjieff Work. New York: Jeremy P. Tarcher/Putnam. Sid. 105. ISBN 0-87477-492-6. 
  29. ^ [a b c d e f g h] Wintle, Justin (ed.) (2001). Makers of Modern Culture, Vol. 1. London, UK/New York, NY: Routledge. Sid. 474. ISBN 0-415-26583-5. 
  30. ^ Staff. ”About the Institute”. Institute for Cultural Research. http://www.i-c-r.org.uk/about.php. Läst 2008-10-29. 
  31. ^ [a b c d e] Staff. ”Idries Shah – Grand Sheikh of the Sufis whose inspirational books enlightened the West about the moderate face of Islam (obituary)”. The Daily Telegraph. Arkiverad från originalet den 2000-05-25. http://web.archive.org/web/20000525070609/http://www.telegraph.co.uk/et?ac=001301712421770&rtmo=qMuJX999&atmo=99999999&pg=/et/96/12/7/ebshah07.html. Läst 2008-10-16. 
  32. ^ [a b c d e f g h i j k] Galin, Müge (1997). Between East and West: Sufism in the Novels of Doris Lessing. Albany, NY: State University of New York Press. Sid. xix, 5–8, 21, 40–41, 101, 115. ISBN 0-7914-3383-8. 
  33. ^ [a b] ”New Psychology”. The Courier. 1978-06-23. 
  34. ^ Shah, Idries (1974). Special Problems in the Study of Sufi Ideas. London: Octagon Press. ISBN 0-900860-21-9. 
  35. ^ [a b] ”Writers Meet”. The Courier: sid. pg. 16. 1971-10-15. 
  36. ^ ”ICR Fellows”. The Institute for Cultural Research. http://www.i-c-r.org.uk/fellows.php. Läst 2012-09-27. 
  37. ^ Hall, Elizabeth (July 1975). ”At Home in East and West: A Sketch of Idries Shah”. Psychology Today "9" (2): sid. 56. 
  38. ^ King, Dr. Alexander. ”Monograph Series No. 10: Science, Technology and the Quality of Life”. The Institute for Cultural Research. http://www.i-c-r.org.uk/publications/monographarchive.php#M10. Läst 2012-09-14. 
  39. ^ King, Dr. Alexander, et al. ”Monograph Series No. 15: An Eye to the Future”. The Institute for Cultural Research. http://www.i-c-r.org.uk/publications/monographarchive.php#M15. Läst 2012-09-14. 
  40. ^ [a b c d e f g] Smoley, Richard; Kinney, Jay (2006). Hidden Wisdom: A Guide to the Western Inner Traditions. Wheaton, IL/Chennai, India: Quest Books. Sid. 238. ISBN 0-8356-0844-1. 
  41. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet SW32
  42. ^ Shah, Idries (Presenter) (19 Dec 1970). ”One Pair of eyes: Dreamwalkers” (video). BBC Television. https://www.youtube.com/watch?v=1v0oGh7mTV0. Läst 2012-09-13. 
  43. ^ Naranjo, Claudio (1994). Character and Neurosis. Nevada City, CA: Gateways. Sid. xxviii. ISBN 0-89556-066-6. 
  44. ^ Naranjo, Claudio; Robert Ornstein (1972). On the Psychology of Meditation. New York, NY: Viking Press. ISBN 0-670-00364-6. 
  45. ^ ISHK Book Service
  46. ^ [a b] Lewin, Leonard (1972). Diffusion of Sufi Ideas in the West. Boulder, CO: Keysign Press. 
  47. ^ ICR Fellows
  48. ^ [a b] Shah, Idries (1977). ”An Advanced Psychology of the East” (audio). ISHK. https://www.youtube.com/watch?v=3D3ApJsE8yg. Läst 2012-09-22. 
  49. ^ Westerlund, David (ed.) (2004). Sufism in Europe and North America. New York, NY: RoutledgeCurzon. Sid. 54. ISBN 0-415-32591-9. 
  50. ^ Campbell, Edward (1978-08-29). ”Reluctant guru”. Evening News. 
  51. ^ Groskop, Viv (2001-06-16). ”Living dangerously”. The Daily Telegraph (London). http://www.telegraph.co.uk/arts/main.jhtml?xml=/arts/2001/06/16/tldisp16.xml&page=2. Läst 2008-10-29. 
  52. ^ [a b] ”Idries Shah, Sayed Idries el-Hashimi (official website)”. The Estate of Idries Shah. Arkiverad från originalet den 2008-01-23. http://web.archive.org/web/20080123095631/http://www.idriesshah.com/. Läst 2008-10-09. 
  53. ^ Archer, Nathaniel P. (1977). Idries Shah, Printed Word International Collection 8. London, UK: Octagon Press. ISBN 0-86304-000-4. 
  54. ^ Ghali, Halima (1979). Shah, International Press Review Collection 9. London, UK: BM Sufi Studies. 
  55. ^ [a b c d e] Taji-Farouki, Suha; Nafi, Basheer M. (eds.) (2004). Islamic Thought in the Twentieth Century. London, UK/New York, NY: I.B.Tauris Publishers. Sid. 123. ISBN 1-85043-751-3. 
  56. ^ Shah, Idries (1980) [1970]. The Dermis Probe. London, UK: Octagon Press. Sid. 18. ISBN 0-86304-045-4. 
  57. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Deikman
  58. ^ [a b c d e] Wilson, Peter (1998). ”The Strange Fate of Sufism in the New Age”. i Peter B. Clarke. New Trends and Developments in the World of Islam. London: Luzac Oriental. Sid. 187–188. ISBN 1-898942-17-X. 
  59. ^ Shah, Idries (1978, 1980, 1983). Learning How To Learn. New York, NY, US; London, UK; Ringwood, Victoria, Australia; Toronto, Ontario, Canada; Auckland, New Zealand: Penguin Arkana. Sid. 80. ISBN 0-14-019513-0. 
  60. ^ Shah, Idries (1972, 1974). Thinkers of the East. New York, NY, US; London, UK; Ringwood, Victoria, Australia; Toronto, Ontario, Canada; Auckland, New Zealand: Penguin Arkana. Sid. 101. ISBN 0-14-019251-4. 
  61. ^ Lewin, Leonard; Shah, Idries (1972). The Diffusion of Sufi Ideas in the West. Boulder, CO: Keysign Press. Sid. 72. 
  62. ^ [a b c] Malik, Jamal, red (2006). Sufism in the West. London, UK/New York, NY: Routledge Taylor & Francis Group. Sid. 31. ISBN 0-415-27407-9. 
  63. ^ Wilson, Peter (1998). "The Strange Fate of Sufism in the New Age". In Clarke, Peter B. (ed.) (1998). New Trends and Developments in the World of Islam. London: Luzac Oriental. Sid. 195. ISBN 1-898942-17-X. 
  64. ^ Hermansen, Marcia (1998). "In the Garden of American Sufi Movements: Hybrids and Perennials". In Clarke, Peter B. (ed.) (1998). New Trends and Developments in the World of Islam. London: Luzac Oriental. Sid. 167. ISBN 1-898942-17-X. 
  65. ^ Fahim, Shadia S. (1995). Doris Lessing: Sufi Equilibrium and the Form of the Novel. Basingstoke, UK/New York, NY: Palgrave Macmillan/St. Martins Press. Sid. passim. ISBN 0-312-10293-3. 
  66. ^ [a b c d e] Westerlund, David (ed.) (2004). Sufism in Europe and North America. New York, NY: RoutledgeCurzon. Sid. 53. ISBN 0-415-32591-9. 
  67. ^ Henri Bortoft, The Wholeness of Nature: Goethe's Way of Science (1996). Floris Books, ISBN 0-86315-238-4
  68. ^ [a b] Shah, Tahir (2008). In Arabian Nights. London: Bantam Books. Sid. 10, 15, 24, 262. ISBN 978-0-553-80523-9. 
  69. ^ [a b c d] Wilson, Peter (1998). ”The Strange Fate of Sufism in the New Age”. i Peter B. Clarke. New Trends and Developments in the World of Islam. London: Luzac Oriental. Sid. 185. ISBN 1-898942-17-X. 
  70. ^ [a b c] Shah, Idries (1980) [1970]. The Dermis Probe. London, UK: Octagon Press. Sid. 21. ISBN 0-86304-045-4. 


Referensfel: <ref>-taggar finns för en grupp vid namn "nb", men ingen motsvarande <references group="nb"/>-tagg hittades, eller så saknas en avslutande </ref>