Ikonoklasm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Förstörda ikoner vid Sankt Martins katedral i Utrecht.[1]

Ikonoklasm, även bildstorm, innebär att uppsåtligen förstöra religiösa ikoner samt andra symboler eller monument, oftast av religiösa eller politiska motiv, och är en återkommande företeelse vid större politiska eller religiösa förändringar. Benämningen särskiljs därför från en kulturs uppsåtliga förstörelse av en annan kulturs bilder, till exempel Spaniens erövringar i Amerika[förtydliga]. Termen åsyftar oftast inte den specifika förstörelsen av bilder av en härskare efter dennes död ("damnatio memoriae"), till exempel[förtydliga] Akhenaten i Forntida Egypten[källa behövs].

Mest känd är den bildstrid som uppstod i bysantinska riket under 700- och 800-talen. Med hänvisning till bildförbudet i 2:a moseboken 20:4 och kristendomens rent andliga karaktär bekämpade kristna författare redan på 200-talet bruket av bilder. Sådana var då livligt redan livligt brukade i de kristnas begravnings- och gudstjänstlokaler. Med massövergången till kristendomen efter Konstantin den stores seger tilltog bruket av bilder starkt. Under inflytande från hedniska tankegångar till dyrkan. Bilden tänkte äga helighet och makt liksom det avbildade och hyllades med knäfall, kyssar, rökelse med mera.[2]

Enstaka teologer angrep fortfarande bilddyrkan, och i Syrien varifrån de bildfientliga kejsarna härstammade undvek bildkonsten helt avbildande av människor. Leo III, som hejdat muslimernas expansion, ville vissa såväl muslimer som judar och paulicianer över till sin sida genom ett bildförbud utfärdat 726. Förutom det rent teologiska motivet fanns en politisk bakgrund: Leo II ville begränsa kyrkans makt genom att beröva klostren stora delar av dess rikedom, som till stor del baserades på tillverkning av religiösa bilder. Bilddyrkan försvarades av folkmassan, munkarna och flertalet teologer, däribland den berömde Johannes från Damaskus. Påvarna i Rom ställde sig på deras sida. Leos efterträdare, Konstantin V lät en synod i Konstantinopel 754 fördöma både tillverkning och dyrkan av bilder som hedendom och bildstormare (ikonoklaster) förstörde nu väggmålningar och mosaiker. Efter Konstantins död lät dock kejsarinnan Irene anordna andra konciliet i Nicaea 787, där man beslutade att bilder borde finnas och vördnadsfullt hyllas, även om verklig tillbedjan endast tillkom den gudomliga naturen.[2]

Efter ett nytt uppflammande av bildstriden på nytt 813 och fick sin slutliga lösning i synoden i Konstantinopel 843, där bleslutet från andra konciliet i Nicaea 787 bekräftades.

Under 1500-talets reformation ägde en liknande bildstrid rum, då reformerta bildstormare förstörde konstverk i bland annat tyska, nederländska och engelska kyrkor. Lutherdomen var mera tolerant, varför bilderna behölls i kyrkorna i de nordiska länderna. Även i den islamiska världen var ikonoklastiska falanger periodvis förhärskande, vilket i sin tur påverkade konstens inriktning från avbildning till kalligrafi, även inom arkitekturutsmyckning.

Talibanstyret i Afghanistan införde ett totalförbud mot avbildning av människor, något som i mars 2001 resulterade i förstörelsen av de två gigantiska, antika buddhastatyerna i Bamian.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Arvidsson, Bengt, Bilder för de inte läskunniga. Gregorius' argument i historiskt perspektiv, i Årsboken Svenskt Gudstjänstliv 1993, Bildligt - om gudstjänst och bild, Svenska Kyrkans forskningsråd 1993.
  • Arvidsson, Bengt, Bildstrid - Bildbruk - Bildlära. En idehistorisk undersökning av bildfrågan inom den begynnande lutherska traditionen under 1500 - talet, Studia Theologica Lundensia 41, Lund University Press 1987.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”The birth and growth of Utrecht”. Domkerk Utrecht. http://www.domkerk.nl/domchurch/history.html.  (engelska)
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsbok AB. Sid. 1064