Ilves
| Ilves | |
 | |
|---|---|
| Hemort |  Tammerfors |
| Grundad | 1931 |
| Lagfärger | grön, gul och svart |
| Hemmaplan | Nokia Arena |
| Tränare | Antti Pennanen |
| FM-ligan | |
| Guld | 16: 1936, 1937, 1938, 1945, 1946, 1947, 1950, 1951, 1952, 1957, 1958, 1960, 1962, 1966, 1972, 1985 |
| Silver | 9: 1935, 1948, 1949, 1965, 1968, 1969, 1970, 1990, 1998 |
| Brons | 13: 1934, 1939, 1941, 1943, 1963, 1964, 1967, 1974, 1975, 1983, 1989, 2001, 2022, 2023 |
| Webbplats | ilves.com |
Ilves är en ishockeyklubb från Tammerfors. Klubben är den näst mest framgångsrika klubben i Finland med 16 FM-guld. Klubben grundades den 10 april 1931 och vann sitt första FM-guld 1936. Ilves nuvarande hemmaplan är i Nokia Arena. Arenan är också hemmahall för Tappara. Tidigare hemmaplan Hakametsähallen är Finlands första och byggdes för VM i ishockey 1965.
Historia[redigera | redigera wikitext]
 |
Det här avsnittet kan behöva språkvård eller korrekturläsning. (2024-03) Hjälp gärna Wikipedia med att förbättra språket i texten eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Ilves grundades år 1931 med Niilo Tammisalo i spetsen. Till en början var föreningen menat för fotboll, bandy samt boboll, men genast nästa år kom ishockey med till bilden. [1] Tammerfors och hela Finlands första isrink öppnades på vintern 1934 till Ilves användning. Det var en fördel för Ilves – de fick träna i en rink med officiella mått. [2] Ilves vann sitt första mästerskap år 1936. Mästerskapet kom på ett ovanligt sätt, då KIF från Helsingfors inte gick med på att spela den avgörande matchen i Tammerfors. Då röstade Finlands Ishockeyförbund om att Ilves skulle vinna mästerskapet. Ilves var mästare även de två följande säsongerna. [3]
År 1965 flyttade Ilves, likaså som de två andra ishockeylagen från Tammerfors Tappara och KooVee, till den nya ishallen Hakametsä. Detta hade främst en ekonomisk betydelse: för spelarna spelade det ingen roll hurdant väder det var, men i innehallen fick man mera folk till läktarna även om det skulle ha varit dåligt väder ute. [4] Under den tiden började laget även betala en liten gottgörelse för spelarna. Dessa summor var dock små: för en vinst fick man lika mycket pengar som år 2006 motsvarade fyra euro. Men det var ändå klart att man var på väg mot professionalitet, eftersom även skjortorna började få reklam. [5]
Med hjälp av den kanadensiske tränaren Len Lunden vann Ilves sitt femtonde guld i ligan år 1972. Ilves höll sig på toppen i ligan även de kommande åren, men årets 1975 bronsmedalj visade sig vara den sista medaljen på en lång tid. På 1980- talet steg dock en ny generation upp i Ilves, med mycket kända finska spelare på topp. Till dessa hörde till exempel Risto Jalo, Raimo Summanen, långvarige Ilves-legenden Raimo Helminen samt Jukka Tammi. Detta lag fick först brons år 1983 och sedan två år senare år 1985 vann de redan mästerskapet till laget igen. År 1985 splittrades laget när 4 spelare åkte till NHL.
Tränaren Sakari Pietilä lyfte upp Ilves i slutet av 1980- talet, när de år 1988 vann grundserien men föll på första omgången i playoffs mot Rauman Lukko. Nästa år 1989 fick de brons, och året därpå kom de ända till finalen men förlorade sedan mot TPS. 1990- talet var svår tid för Ilves. I början av årtiondet köpte man tillbaka gamla spelare som lyst på 1980-talet, men de presterade inte.[6] Då hamnade den nu i Tammerfors ökände Vincent Manngard köpa laget för att komma konkurshotet. År 1995 hamnade Ilves även att spela relegationsmatcher för att hållas i serien. Efter den säsongen anställdes Vladimir Jursinov Jr, som på några år lyckades få tillbaka Ilves till toppen med hjälp av spelare som Vesa Toskala, Juha Hautamaa och Raimo Helminen som återvände till Ilves. År 1998 var de igen i finalerna men förlorade mot HIFK, och nästa år förlorade de mot HPK i kvartsfinalerna.
År 2000 gjorde man laget till ett aktiebolag och då bildades Ilves-Hockey Oy.[7] Nästa år vann de sin tills nu sista medalj, vilken var av bronsfärg. Efter det har laget gått upp och ned, och inte heller nått något stort. De har även hamnat några gånger och spela relegationsmatcher.
VVV[redigera | redigera wikitext]
Måndagen den 29.7.2013 kom Ilves ut med ett femårs projekt: ”Viiri Viidessä Vuodessa” (VVV, fritt översatt ”Guld på fem år”).[8] Denna projekt var startad av Marko Sjöblom som i princip redan hade köpt en 53,7% andel av Ilves-Hockey Oy.[9] Detta skulle ha varit perfekt för laget: en ny ägare med mycket pengar, som ändå kan vara hela tiden på plats i Tammerfors och se hur det går för laget, i skillnad till hur Manngard agerade vanligtvis. Denna affär föll dock, efter att Ilves-Hockey Oy:s styrelse kom ut med besvär om hur Sjöblom hade lett laget efter att ha fått lagets operativa styrning till sina händer.[10]
Lagets kännetecken[redigera | redigera wikitext]
Färger[redigera | redigera wikitext]
Traditionellt är lagets färger svart, grön och gul. Dessa färger har vanligtvis alltid varit med i lagets skjortor, fastän säsongerna 1982–1984 spelade de i violett-vita skjortor på grund av att de gått in på ett avtal med SKOP som ville att de skall göra det. Fansen gillade inte detta, men avtalet var viktigt för lagets ekonomi. [11]
Logo[redigera | redigera wikitext]
Ilves första logo var en lokatt sedd från sidan. Ilves betyder lokatt på finska. Därtill lades senare texten ”Ilves Tampere” runtom logon.
År 1962 ville den dåtida managern Seppo Helle få logon se mera fartfylld och ungdomlig ut. Han valde ut Rauno Bromms figur som symboliserar lokattens ansikte. Denna logo användes åren 1962-1993.
Åren 1993–1999 användes återigen en logo som visade en lokatt från sidan. Därefter gick man tillbaka till logon som man använt 1962–1993, och den logon används fortfarande (2001).[12]
Fansen[redigera | redigera wikitext]
I Hakametsä är läktare D1 reserverat endast för Ilves fans. Där står Osasto 41 (”Avdelning 41, vilket kommer från Raimo Helminens spelnummer 41).
År 2002 gjordes en undersökning varför människor håller på Ilves, och det kom fram att största delen hade fått det hemifrån. Enligt undersökningen fanns det mera Ilvesfans på östra sidan av Tammerfors, medan den västra delen hejade oftare på rivalen Tappara. [13]
Pensionerade nummer[redigera | redigera wikitext]
- 2 - Jarmo Wasama
- 7 - Aarne Honkavaara
- 13 - Risto Jalo
- 14 - Lasse Oksanen
- 16 - Jorma Peltonen
- 30 - Jukka Tammi
- 41 - Raimo Helminen
Nummer 24 är inte officiellt fryst men används inte eftersom Veikko Suominen, som hade numret, begick självmord under säsongen 1978–1979.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ Matti Wacklin: Sydämenasiana Ilves ss. 16–17
- ^ Matti Wacklin: Sydämenasiana Ilves, s.23
- ^ Matti Wacklin: Sydämenasiana Ilves, s. 24
- ^ Matti Wacklin: Sydämenasiana Ilves, s. 68
- ^ Matti Wacklin: Sydämenasiana Ilves, ss. 66, 71
- ^ Olli Mustonen: Veijareita & virtuooseja, s. 244
- ^ Olli Mustonen: Veijareita & virtuooseja, s. 396
- ^ ”VVV”. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141012130803/http://ilves.com/?p=14006. Läst 7 oktober 2014.
- ^ ”Sjöblom blir ledare”. Arkiverad från originalet den 12 november 2014. https://web.archive.org/web/20141112051030/http://www.mtv.fi/sport/jaakiekko/sm-liiga/artikkeli/ilveksen-uusi-paaomistaja-viiri-viidessa-vuodessa/3802954. Läst 7 oktober 2014.
- ^ ”Sjöblom får inte köpa aktierna”. http://yle.fi/urheilu/ilvekselta_rajuja_sanoja_sjoblom-tapauksesta_paatos_oli_karkea_virhe/6918704?ref=leiki-urheilu. Läst 7 oktober 2014.
- ^ Olli Mustonen: Veijareita & virtuooseja, ss. 53–54
- ^ Olli Mustonen: Veijareita & virtuooseja, s. 380
- ^ ”Kirvesrintoja ja tupsukorvia”. Arkiverad från originalet den 8 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140508061242/http://www.ilves.com/arkisto/2004/kolumni030402.php. Läst 7 oktober 2014.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
| |||||||||
