Imperialism

För datorspelet med samma namn, se Imperialism (datorspel).

Karta som visar kapplöpningen om Afrika.

Karta som visar Brasiliens inflytande över de latinamerikanska länderna medan Brasilien själv var under USA:s inflytande.

Imperialism är en strävan hos vissa stater eller nationer att bilda imperier som omfattar områden av främmande folkslag och nationer. Termen började användas i slutet av 1800-talet om främst europeiska nationers strävan att bygga upp koloniala imperier. Därefter har termen använts om liknande processer under både tidigare och senare historiska epoker. Ordet imperium kommer från latinet och betyder "befallning", "myndighet", "herravälde".

Imperialismens historia

Imperialism uppstod redan flera tusen år före Kristus, ursprungligen i det Assyriska riket som varade från omkring 2000 f.Kr. till 570 f.Kr. Den form av imperialism som tillämpats under assyrierna ersattes av Persiska rikets pluralistiska och federativa modell som banade vägen för det hellenska imperiet som nådde sin topp under Alexander den store (356-323 f.Kr.). I och med Romerska rikets (Imperium Romanum) utbredning sönderföll hellenska imperiet och romarna utvecklade världshistoriens mäktigaste imperier som sträckte sig från Brittiska öarna till Egypten.

Från och med 600-talet bildades ett arabiskt välde, som sträckte sig från Mellanöstern för att slutligen nå Spanien i väst. På 1300- och 1400-talet hade Osmanska riket slagit ut Bysantinska riket ur historien och ett nytt imperium etablerade sig i sydöstra Europa.

Europeisk imperialism

”	Jag påstår att vi är den bästa rasen i världen och att ju större del av världen som vi har under oss, desto bättre är det för den mänskliga rasen. Jag påstår att varje acre som läggs till vårt territorium ger födsel åt fler av den engelska rasen, som annars inte skulle existera. Jag anser det vara min skyldighet till Gud, min Drottning och mitt land att måla hela den afrikanska kartan röd, röd från Kapstaden till Kairo. Det är min tro, min dröm och mitt uppdrag.	„
— Cecil Rhodes.

”	En rosakind kom en dag in på vårt kontor. Han berättade för oss om rosakindernas kung som levde i ett land på andra sidan havet. Han sade, 'den här stora kungen är nu er kung'. Detta var märkliga nyheter. För det här landet var ju vårt. Vi hade ingen kung, vi valde våra rådsmedlemmar och de bestämde våra lagar. Med stort tålamod försökte våra ledande Åldermän berätta detta för rosakinden. Men i slutändan sade han 'vi vet detta, men trots det är det jag nu har sagt till er ett faktum. Ni har nu en kung och hans lagar är era lagar.	„
— Hövding Kabongo i Kikuyu-stammen i Kenya.

Bakgrund

The Rhodes Colossus - en karikatyr ritad av Edward Linley Sambourne, föreställande Cecil Rhodes.

Efter Christofer Columbus upptäckande av Amerika 1492 började europeiska stater etablera kolonier där, men även i Sydasien, i delar av Afrikas kust och i Kina. Européernas påverkan på det dagliga livet i Indien, Kina och Afrika var dock väldigt liten. Under 1800-talet fick dock Europa ansenlig makt. Starka centralstyrda nationalstater hade uppstått och industriella revolutionen hade förstärkt de europeiska ekonomierna. Delvis på grund av ländernas ekonomiska och militära styrka ville de expandera kraftigt, vilket låg till grund för det som kallas den "nya imperialismen". Med början i 1870-talet lade européerna en stor del av världen under sitt inflytande och sin kontroll.

Den nya imperialismen hade flera orsaker. Den industriella revolutionen var dyr, och imperialismen var då ett sätt att med ekonomiska intressen täcka industrialismens kostnader. Fabriker i Europa ville ha billig tillgång till viktiga resurser som gummi, petroleum, mangan och palmolja, samtidigt som man ville hitta nya marknader. Handels- och krigsskepp behövde nya baser, och industrialiserade makter övertog öar eller hamnar för dessa ändamål. Därutöver spelade maktbalansen och nationalismen en stor roll: om en nation fick många kolonier hade den ett maktmässigt övertag gentemot de andra, och för att undvika detta, övertog de övriga länderna också kolonier. Västländernas ledare resonerade att kolonierna behövdes för den nationella säkerheten, och att ett globalt imperium ökade en nations prestige.

Ytterligare en orsak var den humanitära och religiösa. Många västerlänningar såg koloniernas invånare som personer som behövde beskyddas, och att missionärer ansåg att de hade en plikt att sprida vad de såg som den västerländska civilisationens välsignelse; dess medicin, lagar och kristendomen. Socialdarwinism hade börjat sprida sig, och många västerlänningar såg sig som övermäktiga de koloniserade. Darwins teorier om naturligt urval överfördes till människorasen. Européernas imperialism var ett sätt att förbättra människosläktet.

”	Tag upp den vite mannens börda, sänd män med mod och spänst i landsflykt, sänd er bästa flock till era fångars tjänst att träla i tungt harnesk, att ge en vettlös hord, ett vilt, nyss fångat folk – halvt barn, halvt djävlar – värn och vård.	„
— Svensk översättning av Rudyard Kiplings The White Man's Burden från 1899.

Koloniseringen

Från 1400- till 1900-talet hade England, Frankrike, Nederländerna, Portugal och Spanien etablerat kolonier i Amerika, Asien och Afrika i jakt på rikedomar. De tog med sig små fina saker från Europa som exempel speglar, nålar och skrin. Det byttes mot slavar som senare såldes till kolonierna i Amerika.

Från 1870 till 1915 lade imperialistiska länder stora delar av världen under sig. Stora delar av övriga världen var i tillbakagång; både Ottomanska imperiet, Indien och Qingdynastin i Kina. Krig bland folken i Västafrika och slavhandelns eftermäle hade gjort det svårt att etablera riken eller nationalstater, och de som hade väl etablerats var inte tillräckligt starka för att motstå västländernas stormanlöpning.

På 1900-talet hade de nyblivna imperialistiska staterna Ryssland, Italien, Tyskland och Japan efter sina många erövringskrig under årens lopp erövrat stora inkomstkällor i form av oljekällor med mera och koloniserat stora områden i Afrika.

Försök att motstå koloniseringen

Både afrikanska och asiatiska länder försökte motstå koloniseringen, och flera bekämpade dem. Vissa områden försökte att i förebyggande syfte modernisera sig och sina traditioner för att kunna motstå västländerna, och många som utbildats i väst försökte organisera nationalistiska rörelser för att bli av med imperialisterna. Över hela Afrika mötte man motstånd. Algerier kämpade mot Frankrike i åratal. Samori Touré bekämpade också fransmännen längre, medan han försökte bygga sitt eget rike. I södra Afrika bekämpade britterna zulu och i västra Afrika Asante. Yaa Asantewaa bekämpade britterna i det sista Asantekriget. Nehanda stred för Shona i Zimbabwe, men fängslades och avrättades. Hon blev senare en inspiration för andra frihetskämpar.

I Östafrika kämpade tyskarna mot Yao och Herero, vilket ledde till ett uppror 1905, Maji-Maji-upproret. Först efter att ha bränt flera tunnland med mark vann tyskarna, en handling som ledde till att tusentals personer dog av svält. Etiopien lyckades dock att motstå imperialismen. Etiopien hade varit uppdelat i flera feudala områden ledda av prinsar som stred mot varandra, och som styrde över sina egna domäner. Under 1800-talets slut började Menelik II modernisera landet. Han hyrde in europeiska experter för att förbättra infrastrukturen och förbättra skolan. Han köpte in vapen och tränade sin armé med hjälp av européer. När Italien invaderade Etiopien 1896 var Menelik därför förberedd. I slaget vid Adua vann han därför mot italienarna. Etiopien och Liberia var de enda länder som inte koloniserades.

Antiimperialism

Antiimperialism är en term som kan användas för idéer eller rörelser som är emot någon form av imperialism. Även i västländerna uppstod små grupper av antiimperialister som motsade sig västländernas kolonisering. Vissa menade att det var de rikas förtryck av de fattiga, andra att det var omoraliskt. Man menade att medan västländerna blev allt mer demokratiska hemma belade dem kolonierna med odemokratiska styren.

Imperialismens följder

Imperialismen hade stor påverkan runt hela världen, och påverkade olika på olika ställen. Påverkningarna brukar delas in i tre kategorier; kulturella, politiska och ekonomiska.

De kulturella påverkningarna var bland andra missionärernas spridning av kristendomen och olika europeiska språk, samt etablering av skolor och sjukhus och att de koloniserade förlorade förtroendet till sin kultur samt tron på västerlänningars överlägsenhet. De politiska utgjordes av att administratörerna ändrade de politiska enheterna, att kolonisatörerna omdefinierade gränserna utan att ha förståelse för de lokala politiska eller etniska situationerna och att de koloniserade människorna tog över de europeiska idéerna om nationalism och därigenom stred för egen självständighet. Slutligen var de ekonomiska påverkningarna att de koloniserade människorna ofta odlade avsalugrödor istället för mat, att vissa tvingades att arbeta för härskarna för att betala skatter, och att maskingjorda gods förstörde inhemska industrier.

Manchesterliberalismen i det brittiska Indien

Manchesterliberalismen tillämpas i Indien

Under första halvan av 1800-talet förde britterna in nya växter som skulle odlas för export och även försörja Storbritannien med sådant som inte kunde växa i det brittiska klimatet. En sådan växt, som redan fanns i Indien, var bomullen. Från Amerika infördes frön av en amerikansk bomullstyp som också trivdes i Indien. Tidigare hade den indiska bomullsproduktionen försörjt hela subkontinenten med kläde. En företeelse som varade till 1820-talet då britterna började motarbeta både odling och framför allt tillverkning av kläde. Det gick så lång att man, d.v.s. britterna, slutligen förbjöd indisk export från först Bengalen 1836, sedan från Bombay 1838 och slutligen Madras 1844. Därmed slog man ut en stor del av den indiska produktionen och framförallt klädestillverkningen under en trettioårsperiod från cirka 1830 till 1860. Med alla de konsekvenser det medförde för arbetare och småföretagare. Istället tvingades zamindarer och andra, ofta f.d. blandodlare, att arbeta för en exportinriktad produktion. En process som de brittiska textiltillverkarna låg bakom, särskilt de i Manchester, eftersom de då fick tillgång till en jättemarknad för sina egna produkter. Samtidigt som råvarorna producerades i Indien, fraktades till England där de förädlades till hel- och halvfabrikat, och sedan fraktades tillbaks till Indien och såldes. Med god förtjänst för Manchester-företagarna, och en väg till underutveckling för indierna.

Fram till cirka 1825 behärskades den indiska manufakturindustrin av en rad mindre företagare som närmast kan beskrivas som familjeföretag - även om det naturligtvis fanns undantag i form av större enheter. Tack vare mångfalden av manufakturister spreds vinsterna från verksamheten åt många olika håll. I stort sett räckte inkomsterna till att hålla liv i producenterna och deras familjer. Någon större kapitalackumulation var det knappast frågan om. En viss beskattning av verksamheten förekom, bl.a. av vävarna. Dessa hade sedan länge erlagt en skatt till statsmakten kallad ”chaukidari”. Även andra producenter inom textiltillverkningen erlade skatter, exempelvis salpetermanufakturerna. Hantverkarna i Madras tvingades att betala den bland dessa allmänt hatade ”muhtarfa”, en skatt på hantverksproduktionen. Utöver dessa skatter fanns det tjänsteskatter, såsom till exempel färjeskatten för färjor och liknande avgifter vid vägar och broar som påminner om de medeltida avgifterna i Europa. Emellertid erhöll statsmakten, fram till 1700-talet Moguldynastin, sina största inkomster från jordbruket - mellan 60 och 67,5 procent av dess inkomster kom från denna agrara sektor. Under den brittiska tiden från mitten av 1700-talet till omkring 1850 erhölls mellan 50 och 60 procent av inkomsterna från jordskatterna inom agrarsektorn.

För de brittiska textilfabrikanterna blev möjligheterna att producera billig bomull i Indien ett sätt att öka vinsterna och därmed sitt eget välstånd. Därför kom kraven på att påtvinga indierna att producera mer bomull, och sälja det billigt till Lancashire´s fabriker. Ett stående krav bland industrivänliga liberaler och fabrikörer i Lancashire alltifrån 1820-talet. Ett annat krav var att samtidigt förstöra och underminera den indiska textilproduktionen så mycket som möjligt, eftersom detta bidrog till att minska konkurrensen. Under 1820-talet började industrialisterna i Manchester och på andra håll kräva att den indiska textilindustrin borde bekämpas och därmed få bort en konkurrent samtidigt som en enorm marknad för brittiska textilvaror kunde skapas i Indien. Denna tankegång fanns dock knappast med från början när britterna skaffade sig små enklaver längs de indiska kusterna under 1700-talets första halva. Då ville man ha snabba vinster utan större omkostnader.

Men under 1820-talet ville allt fler ur den brittiska industri- och handelsmannaklassen öka möjligheterna till större vinster i det växande indiska kolonialimperiet. Man ville exploatera Indien på fler sätt för att krama ur kolonin större vinster och nya möjligheter. Under 1830-1840-talen lyckades klädimporten från England både slå ut den indiska textilindustrin, och skapa en enorm marknad för brittiska, främst Lancashires, textilfabrikanter några årtionden senare. Allt detta tillsammans gjorde stora delar av den indiska befolkningen alltmer sårbar, och därmed mottaglig för sjukdomar, svält och undernäring - eller kort sagt, den blev allt fattigare. Inte minst som även klyftorna i det indiska samhället började växa allt snabbare takt från 1800-talets första år.

Det var alltså de brittiska textilfabrikörernas krav på billig bomull som låg till grund för det stora intresset för bomullsproduktionen i Indien. Men detta intresse fick under 1850-talet även en annan inriktning, nämligen att skapa bomullsproduktion som kunde konkurrera med de stora plantagerna i USA som ännu bedrevs med förslavad arbetskraft. I takt med att motståndet mot slaveriet ökade, såg en del brittiska fabrikanter och handelsmän möjligheten att på sikt konkurrera ut amerikanerna när dessa rimligen tvingades förbjuda slaveriet. Då skulle ju deras produktionskostnader öka, och då kunde de låga indiska produktionskostnaderna bli en konkurrensfördel för britterna. Därför intensifierades den av britterna styrda bomullsodlingen i Indien under 1850-talet. Efter Seypos-upproret 1857-1858 sattes planerna i verket, och kraven på att indierna skulle odla bomull växte överallt där klimatet tillät bomullsodling. De pådrivande för denna utveckling var manchesterliberalerna och inte minst deras väljarbas – fabrikörerna i Lancashire och Manchester liksom på andra håll i Midlands. Ännu hade arbetare och kvinnor ingen rösträtt i Storbritannien, vilket därför gynnade de besuttna klasserna och tillät dem rösta fram förslag som enbart gynnade dem själva.

De liberala fabrikörerna skapar egna distrikt för råvaror i Indien

År 1853 skapades en ny provins på Deccan genom att man bröt ut en region ur Hyderabad som tillsammans med distriktet Nagpore – dess namn blev Berar. En gren av Manchesters handelskammare, ”Cotton Supply Association”, hade utvalt denna nyskapade provins för att bli en specialiserad monokultur i bomull. Associationen utövade en alldeles egen makt över omfattandet av den indiska ekonomin efter Sepoys-upproret och frihandelns införande. Associationen hade en enorm makt och år 1879, mitt under brinnande svält och hungersnöd med miljoner dödsoffer, körde vicekung Lytton över sitt eget råd för att göra Cotton Supply Association till viljes genom att avlägsna alla importpålagor på bomullstyg som producerats i Storbritannien. Trots Indiens förtvivlade behov av större statsinkomster under ett år med utbredd hungersnöd och människoförluster i hela Maharashtra.

För britterna blev omvandlingen av samhället i Berar en förbluffande framgång. År 1867 skickade enbart Berar lika mycket bomull till Manchester som hela Egypten och den uppodlade arealen fördubblades till 1890. Men khatedarerna och deras arrendatorer erhöll inga vinter på bomullsboomen. Exakt i enlighet med Cotton Supply Associations avsikter var invånarna i Berar fångna i Lancashires ensidiga monopsoni (monopsoni = marknad med många säljare men bara en köpare). Den indiska råbomullen fungerade som en ständig reservspelare som alltid fanns till hands, men bara då och då fick spela. En sådan roll skapade knappast den permanenta efterfrågan som behövs för att driva fram ett mer omfattande kommersiellt jordbruk. Khatedarerna var en tillfällig arbetskraft för associationen som inte hade några avsikter att låta dem få en egen självständig förhandlingsstyrka på den internationella bomullsmarknaden.

Istället sögs de in i ett system av höga skatter, kronisk skuldsättning och osäker livsmedelsförsörjning. De bönder som kunde försökte undgå skuldfällan genom att själva bli exploatörer i liten skala, och under 1870-talet fragmentariserades egendomarna till mindre ägor brukade av underarrendatorer, kallade bhagindarer. Dessa kunde betala arrendeavgifter som var tre-fyra gånger så höga som de skatter storbönderna måste betala. Efter torrkatastroferna på 1890-talet hade skiktet av självständiga odlare sjunkit så mycket att minst 70 procent av befolkningen år 1900 var antingen fattiga bhagindarer eller jordlösa arbetare vars öde helt var beroende av bomullsprisernas nyckfullhet på fjärran börser.

Under 1860-talet började britterna inlett sina stora kanalbyggen. Kanalerna sågs som både fraktvägar, och vattentillgång för uppodling av torrare områden. Allt uträknat av liberala ekonomer som var inriktade på att få ut största möjliga vinst ur den indiska kolonin som nu var rejält utökad efter Seypos-upproret. Men det skulle med tiden drabba indierna hårt. Inte minst var det britternas oförmåga att förstå de gamla vattenreservoarernas betydelsefullhet i stora delar av Indien som snart skulle visa sig bli ett gissel för subkontinentens folk. Före britternas ankomst drog indierna nytta av monsunerna, man samlade in vattnet i brunnar och bassänger. Även grundvattnet samlades i olika bassänger och sk trappstegsbrunnar, där det förvarades. Britterna blev förskräckta när de såg hur indierna både tvättade sig och drack vattnet i dessa brunnar och bassänger. Britterna struntade i att underhålla dem när de väl tog makten i Indien, och istället började man en bit in på 1800-talet bygga stora och långa kanaler. Det skulle förbättra för indierna, men det blev snarare en försämring som började märkas under 1860-talet och sedan den resterande brittiska tiden – kanalerna med sitt oftast stillastående vatten blev gynnsamma tillhåll för malariamyggorna. De tidigare brunnarna och bassängerna hölls fria från närliggande växtlighet och fuktighet, då fanns det få malariamyggor, och malarian var inte alls llika utbredd. Men i och med kanalerna skulle dessa myggor spridas mellan städer och byar och orsaka den malariaplåga som drabbade indierna allt sedan dess.

Svältkatastrofernas Indien – den koloniala verkligheten

Den låga tillväxten i befolkningstalet tyder på att massor av människor, främst småbarn och gamla, dukade under på grund av de ändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena som britterna påtvingade sina indiska provinser under 1800-talet. Siffrorna angående dödstalen för hela Indien, som år 1880 låg kring 21 promille per år, och ökade till nästan 35,5 promille år 1909 visar otvetydigt att dödstalen ökade under denna tidsrymd. Det är de officiella siffrorna, många indiska historiker antar att siffrorna bör ökas med närmare 50 procent för att komma till en trolig nivå under dessa år.

Historikern D. Kumar har försökt beräkna dödstalen för de hungerkatastrofer som drabbade Indien under den brittiska tiden. Bengalen utsattes för en hungersnöd år 1770 p.g.a. att sommarregnen nästan uteblev detta år. En katastrof som även förvärrades av smittkoppsepidemier vilka sammanlagt krävde 10 miljoner liv – och det brittiska styret och dess krav på att gå med vinst. Många andra svältperioder inträffade men några siffror på antalet offer har inte sammanställts. Det skulle dock bli värre, mycket värre.

Åren 1861-1862 drabbas åter nordvästra Indien av både uppror och strider mellan britter och infödda vilket förhärjar stora områden och leder till svält bland 13 miljoner människor varav 2 miljoner avlider. Även Rajahstan och Kutch-området drabbas av svält. Så mycket mark hade nu tagits i anspråk till bl.a. opiumodling i Orissa och Bihar att detta var en av orsakerna till svältkatastrofen åren 1866-1867. Tillsammans med Hyderabad, Mysore och Madras drabbas Orissa och Bihar av en svältkatastrof som berör närmare 11 miljoner individer. Omkring en miljon människor avlider av svält och undernäring.

Åren 1868-1870 drabbas stora delar av nordvästra Indien, liksom delar av centrala Indien och Deccan av svält. Omkring 21 miljoner människor berörs, och cirka 400 000 avlider av umbäranden och påfrestningar då folk flyr till andra områden. Nordvästprovinserna, Gujarat, Rajahstan och delar av Deccan drabbades av svält 1868-1870 när 90 procent av djuren dog vilket skapade massflykt från olika områden söderut. Omkring 415 000 människor avled av svält och strapatser.

Bengalen, Bihar och Bundelkhand drabbas av svält som berör cirka 17 miljoner människor åren 1873-1874. Åren 1876-1878 drabbas Madras, Bombay, Mysore och Hyderabad av svält. Över 36 miljoner människor drabbades och omkring 4,3 miljoner avled under perioden. Åren 1877-1878 drabbas nordvästra Indien och Kashmir och under nio månader dör 1,25 miljoner människor av svält. Åren 1888-1889 drabbades 1,25 miljoner människor i Ganjam, Orissa och Bihar av svälten. Omkring 150 000 av dem dog. Även koleran härjade samtidigt i dessa områden.

Åren 1896-1897 drabbades hela norra Indien av en katastrof där kolera, smittkoppor, malaria och svält orsakade att mortaliteten i vissa områden ökade med upp till 22 promille utöver den ”normala” nivån. Sammanlagt kostade detta omkring 5,15 miljoner människor livet. I Bombay orsakade både kolera och svält död för omkring 265 000 människor åren 1905-1906. Utöver dessa uppräknade förekom långt fler katastrofer, men från dem har man inga säkra siffror, men de var troligen minst lika omfattande som de ovan uppräknade.

Detta var samtidigt som imperialister från Europa och USA roffade åt sig kolonier på övriga världens bekostnad. Redan under denna tid fanns det en del människor som insåg att den koloniala roffarmentaliteten faktiskt bidrog till dessa höga dödstal i de drabbade områdena. Naturforskaren Alfred Russel Wallace, insåg detta. Han ansåg att hungersnöden i Indien och Kina liksom fattigdomen i storstädernas slum var ”århundradets mest fruktansvärda misslyckanden”. Vilket han skrev i sin bok från 1898, en bok som samtidigt var ett bokslut över den viktorianska eran.

Det var ingen tillfällighet att när Europas dödstal gick ned, så gick tredje världens dödstal upp. Det berodde på att de s.k. ”svältländerna” i söder och öster drabbades exakt då den imperialistiska eran nådde sin höjdpunkt – 1870-1914. Världsekonomin cirkulerade kring London dessa år. Miljontals människor dog, inte utanför ”det moderna världssystemet” utan just när processen med att tvångsvis inkorporera dem i dess ekonomiska och politiska strukturer pågick. De dog under den liberala kapitalismens guldålder, många av dem mördades i praktiken av att man på ett fundamentalistiskt sätt tillämpade Smiths, Benthams och Mills heliga principer.

Att så mycket mark hade tagits för odling av bl.a. opium kan ha legat bakom den ofta återkommande svälten i Orissa, Bihar och Bengalen. Mark som av britterna tvingades att producera opium istället för livsmedel. Åren 1896-1897 drabbades hela norra Indien av en katastrof där kolera, smittkoppor, malaria och svält orsakade att mortaliteten i vissa områden ökade med upp till 22 promille utöver den ”normala” nivån. Denna katastrof drabbade 97 miljoner människor i nästan hela Indien. Både torka, smittkoppor, malaria och kolera slog till samtidigt varvid över 5 miljoner människor fick sätta livet till.

Varför återkom dessa ständiga svältkatastrofer? Vad orsakade dem? Det enkla svaret är – utarmning genom kolonial utsugning. En kraftig prisstegring på jordbruksprodukterna år 1897 förvärrade läget. Den berodde indirekt på den brittiska politiken i Indien. Under 1880-talet började problemen bli så stora att något måste göras, ansåg britterna. Olika hjälpprogram sattes igång, men de var länge ofullständiga. Trots att hjälpverksamheten på sina håll räddade åtskilliga liv.

Därefter återkom svälten åren 1899-1900, djur dog av törst och foderväxter förstördes av torka. 59 miljoner människor drabbades och miljoner avled. Samtidigt pågick ett gränskrig mellan britterna och en rad bergsfolk i de nordvästra bergsområdena under 1880-1890-talen och in på 1900-talets första år, som gjorde sitt till för att sprida förödelse och terror - och skapa misär.

Slutligen de förödande krisåren 1905-1908 i främst Bengalen, Bihar, nordvästra Indien, Madras, och angränsande områden, där omkring 63 miljoner människor drabbades av både kolera och svält. Dödstalen för åren 1905-1906 låg kring 260 000 döda. I Bombay orsakade både kolera och svält död för omkring 265 000 människor åren 1905-1906. Mortaliteten för de fyra åren 1905-1908 beräknas ha legat mellan 13 och 33 promille över det vanliga dödstalet. Det skulle innebära ett dödstal pendlande mellan 45 och 78 promille. Av en folkmängd på 63 miljoner gör det cirka 600 000-1.800.000 döda - per år. Utöver det normala dödstalet, som också det var högt. Utöver dessa uppräknade förekom långt fler katastrofer, men från dem har man inga säkra siffror, men de var troligen minst lika omfattande som de ovan uppräknade.

År 1908 inledde britterna nya militära straffexpeditioner till bergen i nordväst vilket också de påverkade dödligheten uppåt. Sambandet mellan den brittiska påverkan på Indien och de ständigt återkommande svältkatastroferna är ganska klart. Samt att de drog pengar från statskassan istället för att lindra nöden. Problemet var den brittiska tvångspolitiken och den ekonomiska exploateringen av de indiska massorna. Allt för många tvingades syssla med jordbruk eller livsmedelsproduktion p.g.a. fattigdom - några andra sysslor fanns inte. Britterna hade ju genom tullar och lagar krossat den indiska textilindustrin liksom påtvingat bönderna nya grödor, som tillsammans skapade svältkatastroferna. Något som nobelpristagaren Amartya Sens analys av fattigdomens orsaker visar oftast leder till att spridningen av arbetsmöjligheter därmed begränsas. Därmed ”låses” samhället vid en dominerande syssla - som vid påfrestningar oavbrutet leder till svältkatastrofer. Det var exakt vad som hände i Indien under 1800-talets andra halva, och det gjorde det i exempelvis Sahel på 1970-talet.

Sammanfattningsvis kan denna analys sägas stödja tanken på att det brittiska styret faktiskt skapade för tidig död hos indierna i en omfattning som redan under deras första hundra år från 1760-talet till 1800-talets sista fjärdedel gott och väl kan ha krävt uppåt 90-100 miljoner själar. Varje kriterium eller faktor som ovan analyserats visar att det brittiska systemet i Indien orsakade extrem fattigdom och ändlöst lidande för människorna i denna del av världen. De lade grunden för den fattigdom som idag grasserar i Indien, Bangla Desh och Pakistan! De lade grunden för det maktinnehav de styrande klickarna i dessa länder idag har - och utnyttjar!

Demografiska beräkningar av britternas ockupation av Indien

Som vi har sett förde britterna ett minst sagt våldsamt regemente i Indien under 1800-talet. Alla militäraktionerna belastade Indiens befolkningar på två avgörande sätt, båda negativa. För det första innebar alla de militära företag mot olika folk som britterna satte i verket, att en enorm förstörelse åstadkoms i de drabbade områdena. Svält och undernäring, sjukdomar och epidemier grasserade i krigsföretagens spår. En utveckling som drev dessa folk mot en tilltagande misär och hopplöshet - och innebar naturligtvis att dödstalen sköt i höjden. För det andra innebar dessa militära företag att statsbudgeten belastades år efter år. Vilket i sista hand drabbade dem som var tvingade att betala kalasen. Nämligen de allt hårdare ansatta bönderna och arbetarna som genom svältlöner måste arbeta ihop det deras herrar krävde av dem. Skatter och andra avgifter sköt i höjden under 1800-talet, liksom dödstalen när stressen och osäkerheten parad med undernäring och epidemier drabbade de fattiga allra hårdast.

Det är i stort sett klarlagt att det till stor del var britternas politik som drev ned Indien till ren fattigdomsnivå under 1800-talets sista årtionden. Även om man lagt grunden för utsugningen redan under 1700-talet, som vi sett ovan. Visserligen hjälpte de indiska furstarna, ockrarna och rika köpmännen också till, men de var själva i britternas händer. Framöver skulle de orättvisor som engelsmännen tvingade igenom på landsbygden också sätta sina spår i dödstalen, även om de direkta drivande krafterna från mitten av 1800-talet alltmer blev nyblivna jordägande indier, bl.a. zamindarerna. De visste hur man kunde utnyttja de allt fler och fler jordlösa bönder som tenderade att öka i antal allt eftersom fattigdomen bredde ut sig. Samtidigt som de själva tvingades erlägga avgifter till britterna.

Efter år 1880 började utvecklingen mot att de fattiga, för att försörja sig på ålderdomen, skaffade sig allt fler barn. Samt för att motverka den ökande barnadödligheten som undan för undan steg under 1800-talet. Därmed ökade även födelsetalen dramatiskt. Ett födelsetal som visserligen hjälptes upp av brittiska insatser inom hälsovården, det skall också sägas - även om denna företeelse skulle visa sig ha en mer omfattande verkan först under 1900-talet. Dödstalen för världen i stort utvecklades på så vis att de efter cirka 1920-1930 tenderade att något plana ut, och på sina håll minska procentuellt, även i tredje världen. En bidragande orsak var naturligtvis det förbättrade hälsoläget, och att de styrande tvingades ta mer hänsyn till sina underlydande befolkningar.

Det bör än en gång påpekas att det är frågan om uppskattade tal så fort vi lämnar Västeuropa och Nordamerika. Därtill bör läsaren vara införstådd med att det reella dödstalet kan vara betydligt högre. Statistiken missade förmodligen en stor del av de avlidna p.g.a. att man inte riktigt hade möjligheter att räkna alla de fattiga och avsides boende människor som dagligen avled främst i Asien, Afrika och Latinamerika. En god regel är att åtminstone räkna upp siffrorna för dessa delar av världen med närmare 10 promille. De siffror som här används är dock hämtade direkt ur den tillgängliga litteraturen, uppräkningen får man sedan göra själv om man så vill. Allt i promille. För år 1937 ser siffrorna ut på följande sätt:

• Världen totalt: födelsetal 34-38, dödstal 24-27
• Afrika: födelsetal 40-45, dödstal 30-35
• Syd- och Centralasien: födelsetal 40-45, dödstal 30-35
• Övriga Asien utom Japan: födelsetal 40-45, dödstal 30-35
• Östeuropa, födelsetal, 30-34, dödstal 17-21
• Nordväst + Centraleuropa: födelsetal 17, dödstal 13

För Indiens vidkommande har vi siffror från 1880-talet och framåt. Dessa bör naturligtvis tas med en nypa salt eftersom de troligen är ganska osäkra. Det är mycket som talar för att de faktiskt är för lågt tilltagna – vilket låg i britterna intresse eftersom det var de som styrde, och var ansvariga för vad som skedde i deras sydasiatiska koloni. De hade alla behov av att dölja de demografiska siffrorna. Det som för vår del är intressant är huruvida trenden för dessa siffror är stigande eller sjunkande. De är framtagna ur dels ett material från FN:s föregångare under mellankrigstiden, Nationernas Förbund (NF). Dels ur en engelsk statistisk årsbok, samt ur The Cambridge Economic History 2, vidare från 1983 se även Statistical year-book 1927, League of Nations, samt The Statesman´s year-book 1890. sid. 120. Kapitel V(sid. 463 ff) i The Cambridge Economic History of India 2, Dharma Kumar (M. Desai) 1983 tar upp mortaliteten i det koloniala Indien på ett överskådligt och utförligt sätt.

Indiens dödstal år, 1880 - 20,98, 1887 - 28,35, 1905-1909 - 35,40

Dödstalen för tiden efter, åren 1911-1920 var enligt både samtida registrering och historiker ännu högre, åren 1916-1920 faktiskt hela 38,2 promille. Fyra historiker; Davis, Ghosh, Das Gupta och Visaria anger faktiskt dödstalen för åren 1871-1881 pendlande mellan 39,9-40,7 promille, åren 1881-1891 mellan 40-41,8 promille, åren 1891-1901 mellan 38-50 promille, åren 1901-1911 mellan 41-43,7 promille, åren 1911-1920 mellan 42-49,8 promille och slutligen åren 1921-1930 mellan 33-37,9 promille.

Faktiskt pendlade dödstalen åren 1871-1931 mellan 38 och 50 promille enligt dessa historiker. Det är anmärkningsvärt höga siffror. Liksom siffrorna angående spädbarnsdödligheten i Indien perioden 1871-1901, där historikern Das Gupta anger en dödlighet som steg från 278 till 292 promille under dessa 30 år. Den officiella statistiken visar på en spädbarnsdödlighet för åren 1911-1915 kring 204,2 promille och perioden 1915-1920 en spädbarnsdödlighet kring 218,8 promille.

Sålunda stiger dödstalen från 1880 till 1909. Faktiskt stiger dödstalen under dessa 29 år med nästan 15 promille. Omräknat på en befolkning som i början av perioden var cirka 200 miljoner för brittiska Indien och närmare 260 miljoner för Storindien, som vuxit till omkring 287 miljoner år 1891 och över 300 miljoner vid periodens slut blir detta en enorm ökning av antalet döda. En ökning per år på i medeltal 1 till 7,37 promille under 7 år visar följande antal döda under dessa år: 260 000 fler döda år 2, dubbelt så många år 3, alltså 520 000, år 4, 780.000, år 5, 1 040 000, år 6, 1 300 000 och år 7, 1 560 000. Sammanlagt blir det över 5 miljoner fler döda än sju år tidigare. I praktiken är de ännu fler om man tar med folkökningen - närmare 6 miljoner avlidna.

Åren mellan 1887 och 1900 ökade Indiens befolkning från omkring 280 till omkring 290 miljoner. Ett ökat dödstal som under dessa år låg kring 10 promille sedan 1880 - under 13 år räknat på 290 miljoner ger det ett dödstal på 29 miljoner. Med ett dödstal på 15 promille under de sista 9 åren, räknat på en befolkning av 300 miljoner människor, ger ett dödstal kring 27 miljoner. Sammantaget går det faktiskt att utläsa att det under dessa 29 år mellan 1880 och 1909 dog omkring 62 miljoner fler människor än om dödstalet hade legat kvar på 1880 års nivå.

Det brittiska styret i Indien – en plundring som kostade omkring 200 miljoner liv

Det brittiska styret i Indien krävde otvivelaktigt offer - miljontals offer. Även om de naturligtvis hade god hjälp av inhemska härskare och skrupelfria mellanhänder var det dock britterna som tvingade fram förändringarna i Indien. Naturligtvis bör vi komma ihåg att det under dessa år förekom en omfattande emigration från Indien till andra brittiska kolonier i Asien, exempelvis Mauritius, Singapore, Malaya, Nordborneo och Afrika. Hur många det rörde sig om är oklart men det var frågan om åtskilliga miljoner utvandrare under perioden 1850-1909. Faktiskt tidsmässigt sammanfallande med den europeiska emigrationen till Amerika, Afrika och Australien. Även om dessa människor så att säga försvann från både Indien och statistiken förklarar de inte de förhöjda dödstalen. Dödstal som, det måste än en gång poängteras, inte är heltäckande. Det kan vara frågan om ännu högre dödstal, som således gör siffrorna än högre - och ännu mer skrämmande.

Det var en politik som inte bara drog ned endast jordbrukare i fattigdom, det fick återverkningar på skilda delar av det indiska samhället. Också städernas och byarnas hantverkare, småföretagare och liknande grupper drabbades. Allt för många tvingades syssla med jordbruk eller livsmedelsproduktion p.g.a. fattigdom - några andra sysslor fanns inte. Något som Amartya Sens analyser av fattigdomens orsaker visar oftast leder till att spridningen av arbetsmöjligheter därmed begränsas. Därmed ”låses” samhället vid en dominerande syssla - som vid påfrestningar oavbrutet leder till svältkatastrofer. Det gjorde det i Indien under 1800-talet, och det gjorde det i exempelvis Sahel på 1970-talet.

Sammanfattningsvis kan denna analys sägas stödja tanken på att det brittiska styret faktiskt skapade för tidig död hos indierna i en omfattning som redan under deras första hundra år från 1700-talet till mitten av 1800-talet gott och väl kan ha krävt uppåt 100 miljoner själar. Varje kriterium eller faktor som ovan analyserats visar att det brittiska systemet i Indien orsakade extrem fattigdom och ändlöst lidande för småfolket i denna del av världen. De sista åttio åren av brittiskt styre i Indien kan mycket väl ha krävt ytterligare närmare 100 miljoner för tidigt döda människor. Bara under åren 1880-1909 verkar ju siffrorna peka mot drygt 60 miljoner dödsoffer som resultat av den brittiska politiken i Indien. Alltså kan det brittiska styret och utplundringen av Indien ha kostat uppemot 200 miljoner människoliv under 175 år av ockupation. Det skulle i så fall vara bland de värsta strukturella folkmorden i historien.

Det förekom ingen ökning av per capitainkomsten i Indien mellan 1757 och 1947. Under 1800-talets andra halva sjönk tvärtom inkomsten med omkring 50 procent. Produktionen stagnerade inte överallt, men den upphävdes överallt av de regressiva krafterna. Rekordskördar av exportgrödor gick hand i hand med minskande produktivitet i jordbruket och försämrad livsmedelsförsörjning. I stora delar av det bomullsodlande södra Deccan hade avkastningen av födoämnesväxter vid slutet av det brittiska väldet sjunkit till mellan två tredjedelar och hälften av den genomsnittliga nivån 1870. Mellan 1872 och 1921 sjönk medellivslängden för vanliga indier med 20 procent, en försämring av människors hälsa som troligen saknar motstycke i subkontinentens långa historia av krig och invasioner.

Imperialistiska styrelseskick

Imperialmakterna utvecklade flera kolonistiska styrelseskick. Fransmännen brukade direkt styre, där man sände soldater och tjänstemän till länderna som administrerade. Fransmännens mål var att ålägga dem den franska kulturen och omvända dem till franska provinser. Britterna använde sig istället av indirekt styre, där de använde lokala sultaner eller hövdingar, som i sin tur sände sina barn till att uppfostras i Storbritannien, för att sprida den brittiska civilisationen och fortsätta det indirekta imperialistiska styret.

Flera länder skapade protektorat, där lokala härskare lämnades kvar men förväntades följa européernas riktlinjer rörande handel eller missionsarbete. Protektoraten var billigare än en koloni, och krävde oftast färre soldater. Intressesfär var en tredje form, och utgjordes av ett område i vilket en utomstående makt hävdade ensamrätt på investeringar eller handelsprivilegier. Dessa var vanliga i bland annat Kina.

Marxistisk analys av imperialismen

Begreppet spelar en stor roll inom den marxistiska teorin. Imperialism beskrevs av Lenin som kapitalismen när den utvecklats till sitt högsta stadium. När vi fått en situation där kapitalet lagt under sig nästan all produktion och det krävs en väldigt stor kapitalinsats för att ta sig in på marknaden, blir det viktigt för kapitalet att lägga under sig nya marknader. Detta leder enligt teorin till ökad konkurrens mellan olika kapitalistiska stater som ofta mynnar ut i krig. Det tydligaste exemplet på detta, menar man, är första världskriget som primärt handlade om kontrollen över kolonier och nya marknader.

Vissa menar att kapitalismen nu har hamnat i en period där den så kallade interkapitalistiska konkurrensen blivit mindre viktig. Istället har man introducerat begreppen centrum och periferi för att visa på konflikten mellan länder i kapitalismens ekonomiska centrum (länder med högteknologisk produktion och så vidare) och länder i kapitalismens periferi (som framför allt exporterar icke-förädlade råvaror). Man menar att det ojämna handelsutbytet leder till ett ökat ekonomiskt beroende som håller kvar länder i syd i fattigdom. Detta är en tydlig polemik mot de som istället menar att vägen till ekonomisk utveckling i syd går genom öppna marknader och avregleringar. Marxister brukar peka på nords protektionistiska politik gentemot länder i syd.

Viktiga namn inom den så kallade beroendeskolan är Immanuel Wallerstein och Samir Amin. Vissa borgerliga debattörer menar att begreppet snarare använts som invektiv av marxister än som ett analytiskt begrepp.

Se även

• John A. Hobson
• Rudolf Hilferding
• Vladimir Lenin

• Kolonialism
• Kulturimperialism
• Japansk imperialism

Referenser

Tryckta källor

• Gaynor Ellis, Elisabeth; Esler, Anthony (2011) (på engelska). World History. Pearson. ISBN 978-0-13-372048-8 

• The Statesmen´s year-book 1883, 1888, 1890, 1892, 1895, 1897, 1898, 1902, 1903, 1905, 1908, 1910 och 1912
• The Dictionary of Statistics, Mulhall 1892
• Haydn`s Dictonary of Dates and Universal Information Realting to all ages and Nations, Benjamin Vincent, 1910
• International Statistical year-book 1927, League of Nations, economical and financial section, 1928
• Statique Démographique Des Grandes Villes Du Monde, 1 Partie, Europe 1880-1900, J. Müller, 1911
• A Dictionary of Modern Indian History 1707-1947, Mehra Parshotam, New Delhi, 1987
• A Comprehensive History of India, vol. Xl, K. K. Datta & V. A. Narain, 1985
• A Population Geography, Huw R. Jones 1981
• Historia, del III, Revolutionernas tidsålder, Winston Churchill, 1958
• History of Population Theories, J. Overbeek, 1974
• Harpers New Monthly Magazine, Nr. CXLIX, Oktober 1862, Vol. XXV